Samtalar med sig själv i sina dikter
»En helt vanlig dag kan du koka din morgongröt, utvisa en person till Irak och läsa en god bok i ditt smakfullt möblerade vardagsrum«, skriver ST-medlemmen Hanna Asp i en dikt som blivit publicerad i poesiantologin Blå blixt. Till vardags är hon asylhandläggare på Migrationsverket i Malmö.
Hur började du skriva poesi?
– På min åttonde dag som asylhandläggare, våren 2015, skrev jag min första dikt. Jag kände ett behov av att sätta ord på den nya verklighet jag befann mig i. Skrivandet och diktformen kom helt spontant.
Vad handlar din poesi om?
– Det är väldigt mycket vardag i mina dikter – man går in i ett arkivrum, tittar på passhandlingar, men ständigt med livet och döden som en fond. I den litterära formen kan man vrida och vända på saker som inte får plats i den yrkesmässiga vardagen. Det är ett sätt att komma så nära sina egna tankar och reflektioner som möjligt.
Du är ganska kritisk mot systemet – hjälper det att skriva av sig?
– Skrivandet hjälper mig att föra det här samtalet med mig själv för att se klart på systemet och min roll i det. Vad som händer med texterna är sekundärt, det pågående samtalet är det centrala.
Har du nytta av skrivandet på jobbet?
– Ja, på sätt och vis. Man kan säga att det skyddar mig genom att det är en ventil för de svåra berättelser som vi kommer i kontakt med genom de asylsökande. Men det allra viktigaste för mig är ändå det stöd som vi ger varandra, mina kolleger och jag. Utan mina fantastiska arbetskamrater skulle det aldrig gå.
Du har skrivit i ungefär två år – vad har förändrats?
– När jag började hade jag ett utifrånperspektiv, allt var nytt för mig. Då tog jag helg med tanken att jag beviljat fyra uppehållstillstånd. Nu på senare tid har jag tagit helg, men mest tänkt på produktionsstatistiken. Detta skifte märks i mina dikter. Jag har även skrivit om vem man blir i systemet när pressen och stressen ökar.
Antologiserien Blå blixt är en dörröppnare för nya poeter?
– Ja. Flera av dem som publicerats där har senare kommit ut med egna diktsamlingar. Men det viktigaste med mitt skrivande är inte att bli publicerad utan att sätta ord på vardagen och det märkliga systemet.