Bild: Börge Nilsson
Som pressekreterare i Estlands parlament är Vadim Belobrovtsev en av mycket få ryska tjänstemän i Riigikogu. Diskriminering förekommer, säger han, men det är inte den enda förklaringen till bristen på balans.
Rysk minoritet syns inte i staten
I Estland är en statstjänsteman est. Inte ryss. Tjugo år efter landets självständighet är landets stora minoritet nästan osynlig inom den statliga administrationen. Många känner sig diskriminerade, medan andra avfärdar talet om att rysktalande åsidosätts.
Av:
Börge Nilsson
Det finns alltid en massa godtagbara skäl att inte anställa någon med rysk bakgrund, säger Vadim Belobrovtsev som är ryssen i Riigikogu, Estlands parlament.
Som pressekreterare för det socialdemokratiska partiet är han politisk tjänsteman. Och ett lysande undantag.
Kontaktuppgifterna på olika statliga departement och myndigheters hemsidor är som en lista över populära estniska namn. Det är Ülo och Ülle, Jaak och Epp. Det vore också helt naturligt – om inte de etniska esterna bara utgjorde drygt 68 procent av landets befolkning.
Under den långa period som Estland var en del av Sovjetunionen flyttade många ryssar, vitryssar och ukrainare in, och det är människor med denna bakgrund som dominerar den resterande knappa tredjedelen.
Men slaviskt klingande förnamn är ytterst ovanliga på statsförvaltningens hemsidor.
33-årige Vadim Belobrovtsev är inte den ende med rysk bakgrund i riksdagshuset. Han vet att det finns några till, men de är mycket få.
Ryssarna räknas inte
Någon ordentlig kunskap om hur många av icke-estniskt ursprung som arbetar i statsadministrationen finns inte.
Etnicitet registreras förmodligen inte, förklarar en tjänsteman på justitiedepartementet i ett mejl. Enligt en särskild lag om statlig anställning kan alla myndiga medborgare med mer än grundskola och tillräckligt goda kunskaper i estniska få jobb i staten.
Men hälften av de ryskspråkiga i Estland har inte ens medborgarskap. Och höga krav på kunskaper i estniska sorterar bort en stor del av den andra hälft som genom ursprung eller språktest fått ett estländskt pass.
Staten ser det inte som ett demokratiskt problem att en stor grupp är så underrepresenterad bland statliga tjänstemän. Men Vadim Belobrovtsev håller inte med.
– Det klart det är ett problem. Ryssar i Estland styr inte sitt eget öde. De sköter sitt jobb, de lyder order, men ger inte order. De är inte beslutsfattare och tar inte del i skapandet av sin framtid i Estland.
Bakgrunden finns i etniska konflikter.
– Det är ingen hemlighet att relationerna mellan ester och ryssar är långt ifrån idealiska. Somliga hatar dig bara för att du är est och vice versa.
Vadim Belobrovtsev ser flera konkreta skäl till att de finns så få etniska ryssar bland Estlands statstjänstemän.
För dåliga på estniska
Det första är att många ryssar har bristfälliga kunskaper i estniska.
Själv har Vadim Belobrovtsev gått nio år i rysk grundskola och ryskt gymnasium med engelsk inriktning. Sen läste han juridik på det privata universitetet Concordia, där estniska och engelska var undervisningsspråk. På senare år har han läst en särskild diplomatutbildning.
Franskan är lite rostig, men han behärskar ryska, estniska och engelska.
– Mina estniska arbetskamrater brukar skoja med mig och säga att eftersom jag pratar estniska utan brytning så måste jag vara spion.
Han konstaterar att den som har ryska som modersmål har ett handikapp.
– Som ryss måste du både kunna språket flytande och det område du arbetar inom. Om jag sätter mig själv i arbetsgivarens sits så är det rimligt att välja esten, för att det är troligare att han klarar språket bra.
200 000 är inte medborgare
Det andra skälet till att de ryskspråkiga är underrepresenterade är statens krav på medborgarskap för anställning. Själv gjorde Vadim Belokrovtsev det nödvändiga språktestet och skrivningen på Estlands konstitution i nionde klass, och blev medborgare mest som en kul grej, säger han.
– Men det sorterar bort fler än 200 000 som har främlingspass och ryska pass.
Ytterligare en förklaring till att de ryskspråkiga estländarna är underrepresenterade är enligt Vadim Belobrovtsev att de själva inte är särskilt aktiva. Få är villiga att tävla med esterna på sin språkliga bortaplan, menar han.
– Det ständiga ifrågasättandet ger dåligt självförtroende.
Det förekommer också renodlad diskriminering, om än inte så ofta, menar Vadim Belobrovtsev.
– Det finns exempel på arbetsgivare som inte vill ha någon med ryskt ursprung. Så är det inom en massa områden, inte bara hos staten. Men den nationalismen är snarare undantag, inte regel.
Finns det någon känd diskriminering i den statliga sektorn?
– Nej, några sådana skandaler har vi inte. Ingen vill väl gå till pressen även om de har bevis på att de verkligen blivit diskriminerade? Det är väldigt svårt att bevisa något sådant och det finns alltid en massa godtagbara skäl att inte anställa någon med rysk bakgrund.
Vill ha fler ryska medarbetare
På utbildningsdepartementet i Estlands näst största stad Tartu finns bara en anställd med rysk bakgrund.
Det är Jaak Viller, chef för avdelningen för språkpolitik, missnöjd med.
– Naturligtvis är det ett problem. Vi har en rysk befolkning som inte deltar i förvaltning eller i Estlands politiska liv. I de partier som styr landet finns ytterst få ryssar. Det här är något som landets ledare måste ta tag i, säger han.
Han visar den nya språklag som gäller från halvårsskiftet. Där har det gjorts vissa lättnader. Bland annat ska de ryska gymnasieelever som från i höst måste läsa 60 procent av kurserna på estniska genom det ta sig ända upp på den högsta nivån utan att behöva göra ytterligare tester.
Den språkpolicy som Jaak Viller utarbetar innehåller olika krav för olika nivåer. A1 motsvarar enklare samtal, C2 att ha språket som modersmål. I enklare servicejobb som handel krävs A2. En kontorist, brandman eller väktare måste ha B1, en polis B2, och alla högre statliga tjänstemän C1.
Jaak Viller håller inte med om att han som arbetsgivare hellre skulle välja den som har estniska som modersmål.
– Vi är mer intresserade av att få kontakt med minoriteter. Jag vet inte hur den officiella policyn är men vi vill verkligen ha personer som talar flytande ryska, säger han.
Ryska satsade på estnisk utbildning
Departementets enda anställda med rysk bakgrund heter Tatiana Kiilo och är 30 år. Hon kommer från det helt ryskspråkiga Narva men valde att börja på det estniskspråkiga universitetet i Tartu i stället för hemstadens tvåspråkiga filial. Där började hon med att läsa en ettårig preparandkurs i estniska språket.
Det var karriärmässigt ett mycket klokt beslut.
– Jag har sökt ett jobb i hela mitt liv, säger Tatiana Kiilo.
Medan hon höll på med examensarbetet på kandidatkursen dök det upp ett vikariat på departementet. Hon och tjugo andra sökte jobbet. Hon fick det.
Sedan dess har hon fortsatt sina magisterstudier och fått fast jobb som chef för EU-avdelningen.
Tror inte att ryssar diskrimineras
Hon motsätter sig allt tal om diskriminering.
– Baserat på mina erfarenheter så gör jag det. Mitt exempel visar att rekryteringsbesluten helt baserats på kunskaper och inte bakgrund.
Hon är gift med en est och väntar sitt första barn. Hon har just städat av sitt skrivbord och tror att hon kommer tillbaka när föräldraledigheten är slut.
– Om vi inte får ett barn till. Men jag vill också göra klart min doktorsavhandling och skulle gärna arbeta i universitetsvärlden i framtiden, säger hon.
I Tallinn pågår en annan föräldraledighet. Jekaterina Striganova är hemma med sin sexmånaders son. Hon har kvar sin tjänst på inrikesdepartementet, även om det är osäkert om hon återvänder.
Likheterna med Tatiana Kiilo i Tartu är slående. Båda har gått i rysk grundskola och lärt sig estniska sent. Båda lever med estniska män. Och båda har fått departementsjobb efter att ha kommit in på vikariat.
Men Jekaterina Striganova, 33, är politisk tjänsteman och rekryterades både av politiska och etniska skäl.
Ville locka ryska väljare
Få estländare med rysk bakgrund röstar. Där finns en stor grupp potentiella väljare som kan ge ett parti en rejäl skjuts framåt.
Hennes parti, det konservativa Res Publica, utgör numera ena halvan av regeringspartiet IRL.
– Det är ett parti som ryssar har väldigt svårt för. Så när de ville ha in en partimedlem till vår minister för regionfrågor, så handplockade de mig. Det var ett plus att jag var ryskspråkig, förklarar Jekaterina Striganova.
I stället för att arbeta med de frågor som tjänsten gällde, var hon ministerns assistent. Hon anser att hon fick jobbet som kuttersmycke.
– Det är rätt uppenbart. Jag kan ingenting om förvaltning, har inte den utbildningen. De hade nog sina baktankar med att erbjuda jobb till en rysk tjej. Det var något de kunde visa upp.
Att gå med i det konservativa partiet var för Jekaterina Striganova ett led i att välja bort det traditionellt ryska livet i förorten Lasnamäe, där hon växt upp, och välja ett nytt.
Det skedde först på universitetet. Tills dess var hon mycket rysk, fastän född i Vitryssland och hitflyttad som treåring.
– På universitetet kunde jag välja mellan utbildning på engelska eller estniska. Jag valde estniska fast jag ingenting kunde. Det var förfärligt. Jag grät och kastade böckerna i väggen, sen fortsatta jag plugga.
Nu är hon inte längre aktiv i partiet, men står mitt emellan två samhällen.
Hon förstår sig inte på sina gamla grannar som sätter en rysk flagga i bilen och inte försöker anpassa sig utan tycker att de är dömda på förhand.
Många ester gillar inte ryssar
Men hon utesluter inte att diskriminering förekommer.
– Jag har inte trott det, men samtidigt har jag sett saker som jag inte förstått. Fast kanske är det bara min paranoia.
Att det finns ester som skyr ryssar, det vet hon.
– Många tycker inte det passar sig att en ryss har till jobb att sköta landet. Det är verkligen korkat och märkligt, jag förstår det inte, säger Jekaterina Striganova.
Sådana stämningar kan vara en förklaring till att så få etniska ryssar tyckt att det varit någon idé att utbilda sig till ett jobb inom statsförvaltningen.
Forskning visar på diskriminering
Det finns det siffror på. I forskningsrapporten Estonian Human Development Report 2008 konstateras att icke-ester är mer diskriminerade än genomsnittet av motsvarande grupper i jämförbara länder, och att de har väsentligt lägre socialt kapital och mindre politiskt
intresse.
Generellt har Estlands ryska minoritet högre arbetslöshet, sämre jobb och lägre löner än esterna. Särskilt stor är skillnaden när det gäller toppjobb.
Forskarna har frågat ester och icke-ester hur de bedömer chansen för en person med rysk bakgrund att få ett chefsjobb i kommunal eller statlig sektor. Två tredjedelar av esterna tror att det är svårare för ryssar än för ester. 94 procent av icke-esterna tror detsamma.
Ett skäl till att tro det heter Natalja Resetnikova. Hon är 35 år och leder ett projekt för rehabilitering av narkotikamissbrukare som behandlas med metadon, som finansieras av Europeiska socialfonden. Hon har gått socialhögskolan och behärskar ryska, estniska och engelska.
För tre år sedan sökte hon jobb som övervakare på utslussningsenheten vid fängelset i Tallinn.
Hon hade gjort sex veckors praktik där när hon pluggade och blivit tipsad av en arbetskamrat om att det fanns ett ledigt jobb.
Natalja Resetnikova sökte.
– Jag fick det inte eftersom jag är ryss.
Hon minns inte om hon fick någon motivering.
– Men jag tror det var att jag inte kunde estniska bra nog. Det brukar heta så.
Bra kunna ryska på fängelset
Natalja Resetnikova är glad för sitt nuvarande jobb, men besviken på det hon uppfattar som ren diskriminering.
– Man kan prata estniska hur bra som helst. Jobb i staten får man ändå inte.
På ett fängelse är det en klar poäng att kunna ryska eftersom det är det enda språk många fångar kan.
– Det tas det ingen hänsyn till, bara estniska räknas, säger hon.
Sedan dess har Natalja Resetnikova gjort som många andra och struntat i att söka fler statliga jobb.
Ingen fråga för facket
Kalle Liivamägi är ordförande i det lilla estländska fackförbundet Rotal som organiserar offentliganställda. Förbundet har 2 400 medlemmar, mest inom lågbetalda jobb där brandmän dominerar. Han tror att knappt 15 procent av medlemmarna är rysktalande.
På departementen finns inga medlemmar alls.
– Det skulle inte passa sig. Vi har en högerregering och då vågar ingen gå med i facket.
Är det ett fackligt problem att så få rysktalande får statliga jobb?
– Det kan jag inte svara på. Vi har inte diskuterat det och de rysktalande i den statliga sektorn har aldrig tagit upp det med facket, säger han lite försiktigt.
Men han kan förklara motviljan mot personer med rysk bakgrund i staten.
– Kom ihåg att 10 000 pensionerade militärer stannade kvar när Sovjetarmén lämnade landet. Efter självständigheten ville de inte bli medborgare eftersom de väntade på att Sovjet skulle återuppstå.
Det handlar om nutidshistoria i det som Ryssland kallar det nära utlandet.
– Georgien, Vitryssland och Ukraina har haft konflikter med Ryssland. Därför vill inte esterna ha några ryska namn i statsledningen. Estland är ett litet land. Det vore inte svårt för Ryssland att ta oss tillbaka.
Du tror det finns en risk för det?
– Man ska aldrig säga aldrig. Du kan snabbt få en ny politisk situation i Ryssland.
Så för de flesta ester är Estlands ryssar fortfarande ett hot mot Estland?
– Ja, så är det.
Morfar kom med Röda armén
Ryssen i Riigikogu, Vadim Belobrovtsev, är barnbarn till en ockupant. Hans morfar kom hit som officer i Röda Armén.
Det får han fortfarande höra.
Han har kandiderat som politiker. I en dryg månad var han vice borgmästare i Tallinns kommun, tills hans socialdemokratiska parti drog sig ur samarbetet med Edgar Savisaars centerparti.
Som förtroendevald fick han frågan vad han skulle ha gjort om han varit borgmästare när striden om den flyttade Bronssoldaten stod som hetast våren 2007. När statyn av en sovjetisk soldat flyttades från sin plats mitt i Tallinn till en militärkyrkogård några kilometer bort, utbröt upplopp. I den symboliska soldaten såg de flesta ester en ockupant. De flesta ryssar såg en befriare från nazistisk ockupation.
Frågan var om Vadim Belobrovtsev skulle ha stannat kvar inomhus som den dåvarande borgmästaren Edgar Savisaar gjorde, eller om han hade gått ut och försökt stoppa kravallerna.
– Det bara gick att svara fel på den. Sa jag att jag stannade inne hade alla ester blivit arga. Annars hade borgmästaren Savisaar blivit det. Jag sa att det var en hypotetisk fråga som det var meningslöst att spekulera i, säger Vadim Belobrovtsev.
Icke-svaret gav en flod av hatiska kommentarer på nätet. De gick ut på att det inte gick att lita på en ryss i Stadshuset.
– Sånt får man vänja sig vid, säger Vadim Belobrovtsev.
Själv lägger han gärna en blomma vid bronssoldaten på segerdagen den 9 maj om han är i landet.
– För mig är det inte att fira ockupationen av Estland utan att fira segern över fascisterna. Många ester ser Sovjet och Nazityskland som två jämbördiga onda makter. Jag är till hälften jude, så för mig är det aldrig ett problem att avgöra vilket som var värst. Svaret är naturligtvis det fascistiska Tyskland, säger Vadim Belobrovtsev.
Bild: Börge Nilsson
Flyttad från centrum till en militärkyrkogård i utkanten av stan blev den sovjetiska bronssoldaten Aljosja en symbol för den etniska konflikten i Estland.
Bild: Börge Nilsson
På Domberget mitt emot Estlands parlament ligger den ryskortodoxa Alexander Nevskijkatedralen. Men jobb i parlamentet är det ytterst få ryssar som har.
Bild: Börge Nilsson
Jaak Viller på utbildningsdepartementet i Tartu har bara en rysk medarbetare. Det är för lite, tycker han.
Bild: Börge Nilsson
Ryska Tatiana Kiilo tror inte att diskriminering är ett skäl till att andelen ryssar i statsförvaltningen är så låg. Själv har hon bara sökt ett jobb. Och det fick hon.
Bild: Börge Nilsson
På universitetet valde ryskspråkiga Jekaterina Striganova en helt estniskspråkig utbildning. Det krävdes många tårar – men nu har hon lärt sig utmärkt estniska.
Bild: Börge Nilsson
Natalja Resetnikova känner sig helt utestängd från statliga jobb. På sin praktikplats tipsades hon om ett ledigt jobb. Hon sökte men fick det inte.
Bild: Börge Nilsson
Den låga andelen ryssar i statsförvaltningen är inte ett fackligt problem, säger förbundsordföranden Kalle Liivamägi. Ingen medlem har tagit upp frågan, förklarar han.
Denna artikel publicerades i Publikts föregångare ST Press.
