Roslagsbanan en framgångssaga

I dag mår personalen betydligt bättre än i början av år 2003 då den tidigare entreprenören Connex lämnade över till Roslagståg. Korttidsfrånvaron har minskat från femton till två procent.

Roslagståg har sitt kontor på Östra station i Stockholm, precis bredvid spåren. Lokföraren och ST-företrädaren Klaus Bergman möter upp.

Det första som slår en är att det finns ett stort fikarum med gratis kaffe och fruktkorgar. Det andra är att ledningen sitter nära. Dörrarna står öppna och när personalen har synpunkter tar sig cheferna tid. Det tredje är att alla anställda som kommer in kollar sina postfack. Roslagståg har infört tid för att förbereda sig och för att avsluta passen. Då kan företaget också kräva att personalen tar del av information.

Förhandlar över en kaffe

Klaus Bergman tog över ordförandeklubban år 2003. Sedan dess har antalet medlemmar i ST på Roslagståg ökat från 23 till 69. En orsak är att medlemmarna sällan behöver vänta på resultat.

–Vi kör med snabba beslut och kan förhandla med arbetsgivaren över en kaffe. Det blir mer avspänt och enklare att få igenom medlemmarnas önskemål om arbetstider. De ser att vi kan hjälpa till med att förändra deras situation.

Många jobbar sena kvällar och tidiga morgnar. Scheman och personliga lösningar är den viktigaste frågan för ST-sektionen. En drivkraft i Klaus Bergmans fackliga engagemang är att hjälpa medlemmar att få ihop livspusslet.

–Själv är jag en ensamstående pappa med två små barn varannan vecka. Arbetsgivaren har gått mig till mötes. När jag har barnen så jobbar jag inte längre än att jag hinner lämna och hämta på dagis. Varannan vecka får jag ta många sena och tidiga pass. Det är fysiskt och psykiskt slitsamt, men det fungerar.

Klockan är halv tolv och det är glest på perrongen på Östra station. Klaus Bergman ska mot Näsbypark via Djursholm. Han är 48 år och har jobbat i 30 år på Roslagsbanan.

–Det här är ett fritt yrke, det händer mycket. Dessutom fyller jag en funktion, folk kommer till sina jobb och blir sällan försenade. Jobbet är roligast när jag är utvilad, det är tungt efter långa sena pass.

Tåget rullar långsamt, drivor av gula löv och en sliten bana sätter stopp för att närma sig maxfarten på 80 kilometer per timme. Efter ett tag passerar vi ändå universitetet och kolonilotterna vid Frescati innan vi dyker in i en tunnel, passerar en vacker hamn och kommer in i Stocksund i Danderyds kommun. Väl i Djursholms Ösby ska en skolklass stiga på och Klaus Bergman konstaterar att det går långsamt och att det blir en försening på tre minuter.

–Resenärerna märker verkligen att vårt humör har blivit bättre. Med den förra entreprenören kunde vi inte utföra vårt jobb bra, vi var underbemannade, det var jättejobbigt. I slutändan orkar man inte ta hur mycket klagomål som helst, folk kom fram i klungor. Många anställda orkade inte med och blev sjuka. Nu när trafiken fungerar hyfsat är det enklare att ta kritik.

Det börjar störtregna, löven blir blöta och hala som såpa och farten sjunker ytterligare. Det är den värsta tiden på året att köra tåg på.

Oönskade på spåret

Klaus Bergman är på spänn, han tittar ofta i backspeglarna. Längs linjerna finns oövervakade övergångar och på en del ställen händer det att folk klättrar över spåret. Små barn inser inte alltid riskerna. Och tydligen inte heller vissa femtonåringar. Vi åker förbi Östberga, på en obevakad övergång tränger en ung kille på cykel sig förbi tåget och det röda trafikljuset. Hans marginal är några sekunder.

Längs spåret går flera tekniker som undersöker vilka delar av banan som är sämst och som måste åtgärdas akut. Flera av dem har plastpåsar på huvudet för att undkomma de värsta skurarna.

Villaområde efter villaområde passerar. Efter 24 minuter, inklusive tre minuters försening, är vi vid höghusen i Näsbypark i Täby kommun.

Det är lunchrusning och tåget fylls av människor som vill in till Stockholms centrum.

Klaus Bergman funderar på Roslagsbanans förvandling.

–Det har gått från helvete till himmel. Connex såg bara till det rent ekonomiska. Det handlade om rovdrift och då struntade en del i att gå till jobbet.

Facken gav Roslagståg insikten att det behövdes mer personal. Klaus Bergman anser att företaget gjort mer för arbetsmiljön än vad de kunde ana. Men han tror samtidigt att facken måste kämpa för att behålla det goda läget. En ny upphandling är på gång och Klaus Bergman tror inte att facket kan påverka SLs val av entreprenör.

Fler anställdes när Roslagståg tog över

SL gav Roslagståg i uppdrag att köra linjerna för att de lovade att hålla en hög kvalitet, inte för att de lade det lägsta anbudet. Vid starten anställdes fler konduktörer, lokförare och det blev fler turer i rusningstrafik.

–För att lyckas var vi tvungna att ha personalen med oss. Det handlar om att se människor. Alla på företaget ska veta när kunder hör av sig till SL och ger beröm, säger servicechef Eva Bronder.

Hon såg att de anställda var utslitna och vantrivdes när Roslagståg tog över. Nu följs all sjukfrånvaro upp och analyseras av experter. Personalen har också möjlighet att få livs- och karriärrådgivning.

Företaget har en rehabiliteringsgrupp som går igenom sjukskrivningar. Där tar de tag i problem så fort de ser symptom på att någon inte mår bra.

Seko är det största facket på Roslagsbanan och Eva Bronder vet hur det är att förhandla med facken. Hon uppskattar samarbetet med båda, men noterar att Seko ibland ser till stora sammanhang som kollektivavtal snarare än hur det är på arbetsplatsen.

–ST tänker noga igenom vad de vill och ser till vad som är förhandlingens slutmål. De är professionella, smidiga och prestigelösa. Det går fint att ta upp frågor i korridoren och sådant är viktigt på en liten arbetsplats.

Klaus Bergman upplever att de båda fackens relation är god. Men ibland blir han kallad för arbetsgivarvänlig av Seko. Själv tycker han att Seko kan vara formella och väl konfliktinriktade. Han har märkt att många gått med i ST under valår, eftersom det är ett partipolitiskt obundet fack. LO-förbundet Seko stöder socialdemokraterna ekonomiskt.

4 000 kronor lägre månadslön

Lunchrusningen är över och i en källarlokal ska ST ha ett styrelsemöte. Medlemmarna ska planera en konferens till Åland, men lyfter först fram några viktiga fackliga frågor.

–Vi får förberedelsetid på 20 minuter innan passen och 15 minuters avslutningstid. Det är ett sätt att trivas, att prata med arbetskamraterna och slippa stressa, säger Christian Beijner.

–Lönerna är viktiga förstås. Här har en lokförare nära 25000 kronor i slutlön, på Stockholmståg över 29000 kronor, säger Puilam Ip.

Tio meter utanför STs källarlokal går en svettig anställd. Han kommer ut från en välutrustad styrketräningslokal med dunkande musik och Klaus Bergman tar till orda.

–Sedan arbetsgivaren ordnade det här har många gått ner i vikt. Men framförallt mår vi bättre och håller oss friska.