Rivstart för STs kongress mitt i vimlet

Slussen i Stockholm, tisdag morgon klockan åtta. Solen skiner från en klarblå himmel, Saltsjön glittrar. I morgontrafikens brus strömmar kollektivresenärer in och ut ur tunnelbaneingången vid torget.

– Gomorron! Välkomna till Kungsträdgården och STs kongress!

Pia Rothe, ombudsman från Västerås, delar ut färgglada flygblad till de förbipasserande. Många stressade, andra nyfikna.

– Vad är ST? undrar en man som stannar till.

Pia Rothe drar snabbversionen: ett fackförbund, kongress som startar i Kungsträdgården i dag, debatter och underhållning. Ett nytt grepp. Just det, det är gamla Statstjänstemannaförbundet, nickar hon när mannen frågar.

– Oj, nu måste jag ha mer flygblad!

Totalt sprids 8 000 reklamblad runt om i huvudstaden den här morgonen. De 19 ST-agenterna har i förväg fått en duvning i försäljningsteknik, som i första hand bygger på att le. Mia Rahn från Kriminalvården har inga problem att se glad ut där hon sprider flygblad på Sergels torg.

– Det är ju jätteroligt att lägga kongressen i Kungsan, utbrister hon.

Det är ett tydligt tecken på att man börjat våga tänka nytt, instämmer Rino Agerhall, ombudsman från Örebro.

– Facket är inte så himla torrt!

I Kungsträdgården börjar kongressombuden anlända med sina resväskor. De kramas, skakar hand, förhör sig om vad som hänt sedan sist. Fontänen intill seminarietältet skvätter droppar på gästerna som samlats i trädskuggan. Regeringens utredare Christina Rogestam är i god tid inför morgonens inledande seminarium, Stat till salu. Statssekreterare Urban Karlström dyker upp i tegelröd kavaj. Ett femtiotal åhörare bänkar sig för att höra diskussionen om för- och nackdelar med marknadskrafter, utförsäljning och bolagisering.

I solskenet utanför strosar Tanja Bojovic och insuper atmosfären. Hon är ST-medlem på Migrationsverket i Solna och har tagit semester för att kunna vara med om dagens jippo.

– Jättefint arrangemang, jag är glad att jag är här! Jag ville vara med och lyssna en sådan här dag, lära mig vad ST går för och träffa andra medlemmar. Fackliga organisationer borde vara starkare, och vi med dem. Vi ger upp, vi medlemmar, vi är inte engagerade. Vi borde tala med vårt fack.

Odell, Sahlin, Carnhede

När kongressen sparkar igång på allvar framåt elvatiden avlöser de prominenta talarna varandra på Kungsträdgårdens stora scen: STs förbundsordförande Annette Carnhede, minister Mats Odell, oppositionsledare Mona Sahlin. Men det är musiken och cirkuskonsterna som får flanörerna att stanna till. Akrobaten Sandra Brander lockar många nyfikna när hon vecklar ut sig från ett rep uppe vid scentaket och tvärnitar strax ovanför golvet.

– Det gör ont i början men sedan vänjer man sig, anförtror hon publiken.

– Ja, det är precis som med facket, skämtar konferencieren.

Marcus Carter från Gnesta kommer släntrande i jakt på gratisglass tillsammans med några klasskamrater. De går i nian och har just varit i riksdagshuset på studiebesök. Intrycken från Kungsträdgården har inte överväldigat.

– Det verkar mest vara äldre här, säger Marcus Carter tveksamt och ser sig omkring.

Klasskompisen Petra Hallberg menar dock bestämt att facket är bra när man börjar jobba.

– Det är ju till för att hjälpa, konstaterar hon.

– Löneförhöjning och så, inflikar Elisabeth Lindström .

Frampå eftermiddagen bussas de 130 ombuden till konferenshotellet där resten av kongressen äger rum. Samtidigt fortsätter aktiviteterna i Kungsträdgården. Den som har lust kan lyssna på hur föreningen Rättvisemärkt, där ST är medlem, med handelns hjälp ger fler människor drägliga arbets- och livsvillkor. STs karriärcoach citerar tv-stjärnan Oprah Winfrey: »Att ha tur handlar om att vara förberedd då chansen kommer.« Den som tänker byta jobb kan räkna med att det tar upp till ett år att hitta ett som passar, upplyser han.

Mest välbesökt är kvällsseminariet om ungdomsvåld och tonårsföräldrar, lett av den tidigare proffsboxaren och slagskämpen Paolo Roberto – förr kallad Kungen av Kungsan, knivhuggen flera gånger just här. Samtalet böljar fram och tillbaka, från mediernas machokultur via skolan och bristen på fritidssysselsättning till heltidsarbetande tonårsföräldrar som har svårt att få tiden att räcka till. För vem finns där för barnen när ingen är hemma?

E.M.D. tar plats på scenen

När solen går ner över hustaken fylls området framför scenen långsamt på. Medelåldern har sjunkit betydligt, publiken i arbetsför ålder har till stor del ersatts av flera led tonårstjejer som står klistrade vid kravallstaketet – en del har redan väntat i flera timmar. Tillsammans skanderar de »E-M-D!«. Och så plötsligt står pojkbandet på scenen, och river av hiten Jennie let me love you. Jublet stiger, mobilkameror höjs och det blir allsång redan i första låten. Först framåt natten har ST lämnat Kungsträdgården med allt sitt pick och pack.

Nästa dag ligger det spänning i luften. Nu stundar valet till ny förbundsstyrelse, och valberedningens förslag är ifrågasatt. Det har tisslats och tasslats, räknats potentiella röster. Redan i Kungsträdgården märktes förtroliga samtal, en bit från det övriga folkvimlet.

Personval väcker debatt

Kongressen är välbesökt denna dag, extra stolar behövs. Mobiler, kaffemuggar, apelsiner och glasögonfodral trängs med buntar av handlingar på ombudens bord. Annette Carnhede omväljs enhälligt, utan diskussion. Inte heller valet av Britta Lejon som första vice ordförande väcker någon debatt. Däremot är en hel del ombud anmälda på talarlistan när det blir dags för val av andra vice ordförande.

Det blir till slut sluten omröstning. Medan rösterna räknas tackar Patricia Buriticà, ordförande för det colombianska kvinnonätverket IMP som ST samarbetar med, för de 5 000 namnunderskrifter som med STs hjälp har kunnat överlämnas till den colombianska regeringen. Det har lett till förbättrat skydd för konfliktens offer, säger hon, och passar på att gratulera dem som snart kommer att väljas in i STs styrelse.

– STs kongress ger ett tydligt mandat till dem att kämpa för fackliga och mänskliga rättigheter på världsnivå, säger Patricia Buriticà och får stående ovationer av hela kongressen.

Alla anar vilken verklighet hon tvingas handskas med varje dag, långt ifrån det svenska kongresshotellets trygga miljö.

Valet av andre vice ordförande är klart, och det blir faktiskt en liten skräll. Ing-Marie Nilsson från universitets- och högskoleområdet tar hem posten med fyra rösters marginal före valberedningens kandidat Meeri Wasberg, Arbetsförmedlingen. Över en kopp rättvisemärkt kaffe på eftermiddagsfikat uttrycker John-Olof Blomkvist, kongressombud från Teracom, en viss besvikelse över att bolagssidan tycks tappa mark i den nya styrelsen. Han befarar att flera tusen bolagsanställda ST-medlemmar kommer att byta förbund de kommande åren.

– Jag känner en rädsla för att vi håller på att splittra facket, suckar han.

Heta diskussioner på festen

På kvällen stundar mingel och fest med bubbel i höga glas. Kostymer varvas med klänningar och paljettväskor, det är skratt och glam och en avslappnad stämning. Vid middagsbordet inleder ombud från Arbetsförmedlingen, Energimyndigheten och Kemikalieinspektionen en engagerad diskussion om rekrytering och löneförhandlingar över löjromstoasten. Framåt desserten handlar det mer om personliga drömmar och livsmål. Halv elva börjar dansen, och baren öppnar. Dansgolvet fylls snabbt, och frampå småtimmarna är festen fortfarande i full gång. Nyvalda Britta Lejon dansar disco med Luz Marina Toro Gómez och Maria Zavala från Colombia.

På torsdagen ser ombuden ändå förhållandevis pigga ut när de släntrar in i kongresshallen, åtminstone de som fått sovmorgon. Royne Andersson från Skogsstyrelsen medger dock en viss trötthet efter nattens begivenheter.

– Man är ju inte den som ger sig, säger han med en axelryckning och ett leende.

På lunchen gläds ombud med trötta hjärnor åt att finna rejäla köttbullar med gräddsås och lingon på buffébordet. Annette Carnhede mumsar med god aptit i sällskap av de två konferenstolkarna. Ett ögonblicks paus mitt i allt arbete; det är många som vill åt en förbundsordförande under pågående kongress.

– I går fick jag gömma mig på toaletten för att få vara i fred, skrattar hon.

Sover hemma i Uppsala

Josefina Erikson är med sina 28 år yngst bland kongressombuden. Hon är doktorand vid Uppsala universitet och tycker att kongressen har varit en positiv upplevelse. Förbundsstyrelsens och valberedningens förslag är inte skrivna i sten, förslag har ändrats och reviderats under kongressens gång tack vare ombudens argument och idéer.

– Man ser att det faktiskt går att påverka och förändra. Att det verkligen fungerar som det är tänkt, säger hon.

Hemma finns dottern på knappt två år, och Josefina Erikson har valt bort alla kvällsaktiviteter för att kunna sova hemma i Uppsala.

– Ska man vara ärlig är det svårt att vara borta tre dagar i sträck. Hade jag bott i Luleå, jobbat heltid och haft småbarn så vet jag inte om jag skulle ha orkat. Jag kan förstå att unga personer som också har en karriär att tänka på har svårt att engagera sig fackligt.

Kongressen lider mot sitt slut, och 44 blombuketter i lila och orange delas ut till dem som avgår och dem som tillträder. Annette Carnhede kramar och kramar. När hon sedan håller sitt avslutningstal har kongresshallen redan börjat tömmas på ombud som påbörjat resan hem. De som stannar kvar till slutet får en cd med filmsnuttar från kongressdagarna.

Förbundssekreterare Dag Andersson har under hela kongressen servat förbundsstyrelsen med underlag och beräkningar på de främre stolsraderna. Nu släntrar han bakåt i salen och sjunker ner på en stol med lättad uppsyn.

– Det är som en förlossning, suckar han. Men precis som vid en förlossning inser man att det är nu det börjar…