Ringen gav livet en ny inriktning

Peter Björkdal gör sig hemmastadd i RC-lokets förarhytt. Ett arbetspass väntar där allt hänger på hans egen förmåga.
Men för inte så länge sedan befann sig Peter Björkdal i en livskris. Ensam och sjukskriven från jobbet som brevbärare saknade han mening i tillvaron.

Peter Björkdal är en av 1 000 personer som passerat genom Posten Omstart. Han är också en av de människor som gått stärkt från arbetsgivarringen Starck & Partner.
– Jag var färdig med Posten. Alla fördelar med brevbärarjobbet hade försvunnit, men nackdelarna fanns kvar.
Flickvännen hade lämnat honom. Privatekonomin var i ruiner. Det stod klart att han behövde söka sig en ny väg. Men vilken och varför, när allt kändes så meningslöst?

Posten Omstart tog honom till arbetsgivarringen Starck & Partner. Arbetsgivarringen är en frivillig sammanslutning av företag, kommuner och myndigheter, som hjälper varandra i »mjuka« personalfrågor som rehabilitering och omställning. Ringen är inget avancerat fenomen, ingen »rocket science«. Det är samverkan och sunt förnuft, som Ann Wastesson på Posten Omstart uttrycker det. Arbetsgivarna deltar efter behov och hjälper varandra efter förmåga. De tillgängliga åtgärderna är enkla, men potentiellt effektiva. Det kan vara studiebesök, praktik eller arbetsträning. Arbetsgivarna träffas också regelbundet och utbyter erfarenheter.

Starck & Partner är den enda arbetsgivarringen i Stockholms län och en av få i landet som har statliga arbetsgivare som medlemmar.
Posten är medlem liksom ett dussintal andra ST-arbetsplatser som Kriminalvården Region Stockholm, Kungliga tekniska högskolan, MTR Stockholm, Riksarkivet och Södertörns högskola.

Till skillnad från många andra arbetsgivarringar är Starck & Partner en kommersiell verksamhet. Den startades 1997, det år då långtidssjukskrivningarna började växa i antal. Bolaget håller till vid Fridhemsplan.

Lokalerna är enkla och utformade för den strida strömmen av besökare. Genom glasväggen skymtar en assistent som gång på gång fyller på den stora termosen vid sittgruppen i väntrummet. Alla söker sig till detta hjärta i verksamheten: tryggheten som en varm kopp kaffe ger.

Möter människor i kris

Nils Pettersson, personalkonsult hos Starck & Partner, arbetar främst med det han kallar jobbsökarprocesser. Han träffar alla möjliga slags yrkesmänniskor. På bordet har han en kartong med pappersnäsdukar. Det är inte ovanligt att besökande gråter.

– Jag hade en sjuksköterska här i går. Hennes son vill bo hos pappan. Hon befinner sig i en livskris efter flera år av spikrak karriär. I ett sådant fall är det inte jobbet som är problemet. Jobb kan hon få. Men först måste hon få chansen att landa, säger Nils Pettersson.

Starck & Partner har också studie- och yrkesvägledare samt psykologer.

Var tredje är »inlåst«

En tredjedel av dem som kommer till arbetsgivarringen är sjukskrivna, en tredjedel är uppsagda. Den sista tredjedelen är inlåsta.

På Starck & Partner tog man starkt intryck av professor Gunnar Aronssons forskning om så kallad inlåsning. Aronsson, verksam på dåvarande Arbetslivsinstitutet, visade på det farliga i att befinna sig i vantrivsel på fel arbetsplats, alternativt i fel yrke. I vissa fall är personer dubbelt inlåsta på så vis att de hamnat fel på båda sätten.
– När Aronsson kom med sin forskning kände vi igen mycket. När vi ber människor beskriva sin karriär in i långtidssjukskrivning pratar de mycket om det som Aronsson kallar inlåsning. De visste att det inte skulle hålla över tid, säger Nils Pettersson.
– Vi funderade över vad man kunde göra för de här människorna. Det var då vi började med yrkesplanering även för dem som inte är sjuka.

Med hjälp av kontakterna i ringen kan Starck & Partner ge tillräcklig utblick för ett eventuellt jobbyte. En psykolog kan vara med för att bygga upp självkänslan igen.

Sjukskrivningsdebatten som kulminerade 2003 handlade mycket om överutnyttjande och fusk. Den missade ofta problematiken med låg arbetsförmåga till följd av vantrivsel och vanmakt.

Peter Björkdal var en av de inlåsta. Han hade börjat arbeta 1988, vid 17 års ålder.
– Jag lade av med gymnasiet efter första året. Posten behövde folk och när jag ringde undrade de »kan du börja på måndag?«

I och med den ekonomiska krisen i början av 1990-talet inleddes Postens stora omvandling. För Peter Björkdals del var det dåliga nyheter. Han blev mot sin vilja omplacerad från hemstaden Alingsås till Göteborg. Brevbärarna förlorade betinget, möjligheten att få gå hem när man är klar.
– De tog bort all den fritid som man genererade med betinget. Kvar var en dålig lön. Jag mådde sämre år för år.

Han flyttade till Stockholm, mycket på grund av intresset för gamla segelbåtar i trä. Men situationen på jobbet blev inte bättre. 2002 tog relationen med dåvarande flickvännen slut.
– Med henne hade det varit uthärdligt. Nu fanns bara vantrivseln kvar. Det slutade med sjukskrivning.

Tänker helst inte tillbaka

Det här var en tung tid. Peter Björkdal tycker att det är obehagligt att tänka tillbaka på den perioden och talar ogärna om detaljer. Det hade kunnat sluta hur som helst.
– Stressreaktion stod det på sjukintyget. Det hade lika gärna kunnat stå depression.

Vad som inte stod i intyget var att han saknade fotfäste i tillvaron. Det var ytterst allvarligt, men inget medicinskt tillstånd.
Arbetet gav honom inget. Han saknade riktning. Vid den här tiden, 2004, hade Posten sedan några år en kollektivavtalad verksamhet kallad Omstart. Syftet med verksamheten är att stödja anställda, där Posten fullgjort sin lagenliga rehabiliteringsprocess, och där medarbetaren behöver hjälp med att få ett annat jobb utanför Posten.

Till Starck & Partner skickades Peter Björkdal eftersom han så tydligt visste vad han ville bort ifrån, men inte var resans slutdestination borde vara.
– Jag hade någon liten idé om att jobba inom tullen. Jag tycker om hundar och kunde tänka mig att vara hundförare.
Arbetsgivarringen ordnade ett studiebesök hos Tullverket.
– De berättade om sin rekryteringsordning. Gymnasiekompetens var ett minimum. Det var nog där polletten trillade ner för mig om behovet av att plugga vidare.

Så fick det bli. Peter Björkdal läste in matte, svenska, engelska och samhällskunskap. Det gick jättebra, men fortfarande saknade han en mera långsiktig plan. En dag på väg till Komvux läste han en tidningsartikel om KY, kvalificerad yrkesutbildning.
– Jag råkade läsa om en tjej som hade pluggat till lokförare. Då tänkte jag »Jösses, det skulle jag vilja göra«.

Opererade ögonen för att få chansen

Det här var en vändpunkt. När han väl fått idén i huvudet tycktes ingenting kunna stoppa honom. Via arbetsgivarringen kunde han följa en lokförare på Roslagsbanan under en dag.
– Jag fick åka med framme i hytten. Det stärkte definitivt mitt intresse och gjorde mig om möjligt än mer fast besluten att ta mig in på utbildningen.

Nu fanns plötsligt en riktning. Grunden för sjukskrivning var som bortblåst och ersatt med en obändig kraft som hjälpte Peter Björkdal över till synes omöjliga hinder.

Lokförare måste ha bra syn. Peter fick sin astigmatism på vänster öga nopererad. Han tog sig igenom de ytterst tuffa intagningsproverna. Han tog till och med studielån för att finansiera de tre terminerna, studielån som han ditintills varit så skeptisk mot.
– Jag hade alltid tänkt att studiemedel funkar inte ekonomiskt, det kan man inte leva på. Men nu fanns det ett konkret mål med tydliga start- och slutdatum. Jag var tvungen att ha det för att ta studielån. Andra kanske fungerar annorlunda.

Efter utbildningen har han fått jobb på Green Cargo, ett jobb han älskar och är stolt över.
– Ett godståg i full hastighet är sinnebilden av en kraft som inte går att tämja, men det är jag som gör det.

Peter Björkdal trivs med de oregelbundna arbetstiderna. Han slipper ha en chef hängande över axeln. Ensam, i gryningen, när solen går upp över ett stilla landskap får han starka naturupplevelser från sin plats i förarhytten.

Så här sju år efter att han kom till Starck & Partner tar Peter Björkdal emot hemma i ett välordnat kedjehus i Märsta. Det finns inget håglöst över honom längre, utan bara stolthet och kraft. Han sitter i soffan med sin nästan ettåriga dotter Felicia i knäet medan Berner sennenhunden Freja snusar under bordet.

På Starck & Partner minns man Peter Björkdal. Nils Pettersson var den förste som träffade honom.
– Det var en kille med dåligt självförtroende. Han fick träffa psykolog och göra flera studiebesök innan han kom fram till vad han ville göra.
Nils Pettersson blir först tyst när han hör om Peter. Sedan utbrister han:
– Det låter otroligt när du berättar det. Hälsa honom att jag gratulerar till hans prestation.

Betonar vikten av kontakter

Posten Omstart har haft nytta av Starck & Partner i många ärenden i Stockholmstrakten. Praktiken hos en annan arbetsgivare i ringen kan vara allt mellan en månad till uppemot ett år.
– Det händer att personer blir anställda. Jag skulle tro att det är kanske 15 procent. Kontakter och nätverk är det som genererar jobb, säger Ann Wastesson.

I andra delar av landet har inte Posten tillgång till arbetsgivarringar. Men resultatet är inte sämre där. Ändå skulle Ann Wastesson inte säga att det tyder på att Starck & Partner är överflödiga.
– Nej, absolut inte. Stockholm är inte som resten av landet. Här finns fler jobb, men svagare sociala nätverk. Det får vi i stället genom arbetsgivarringen.

Hon återkommer till det gång på gång: värdet av upparbetade kontakter.
– De personer jag har att göra med i ringen har inga fördomar. De vet precis som jag att en person kan vara sjuk i ett arbete men kärnfrisk i ett annat.
Samarbetet bygger på förtroende, menar Ann Wastesson.
– Man skickar inte på varandra folk med dolda fel.
Posten får mellan fem och tio propåer från Starck & Partner varje år. Det är andra arbetsgivare som har anställda som behöver ett studiebesök eller en praktik.

Karriärplan i förebyggande syfte

Rönen om inlåsning och värdet av förebyggande insatser har fått spridning. Det finns arbetsgivare i ringen som i förebyggande syfte erbjuder alla sina anställda en träff med någon av Starck & Partners personalkonsulter samt eventuellt utblick hos andra arbetsgivare.
Ett exempel är Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, i Stockholm som gått ut med erbjudande om livs- och karriärplanering, först till teknisk och administrativ personal, därefter till lärare och forskare, och nu även till chefer.

I praktiken är det få som tar språnget och lämnar KTH efter erfarenheten i ringen.
– Det rör sig om en handfull. De flesta kommer tillbaka med insikten att det här är det jag egentligen vill syssla med, säger Lars-Erik Skagersten på KTH.

Erfarenheten är ofta positiv och stärkande.
– Det leder till en utökad kännedom om vilka drivkrafter man har.
Utöver detta använder KTH arbetsgivarringen främst för erfarenhetsutbyte. Men det har också förekommit utbyte av anställda.
– När det har uppstått behov har vår personal kunnat arbetsträna hos andra i ringen. Vi har också tagit emot personer utifrån. Arbetsgivarringen är en trygghet, en försäkring, säger Lars-Erik Skagersten.

Sverige har betydligt lägre ohälsotal nu jämfört med för bara fem år sedan. Men behovet av arbetsgivarringar minskar inte för det, menar Ann Wastesson.

Om hon har rätt infinner sig frågan varför arbetsgivarringarna är så relativt sett ovanliga. Och varför måste stora statliga arbetsgivare stödja sig mot en kommersiell »ringägare«?
– Visst har jag funderat i sådana banor ibland. Inte så att jag missunnar Starck & Partner deras affärsdrivande verksamhet, för det gör jag inte. Men arbetsgivarringen är en så värdefull resurs att ett antal stora arbetsgivare skulle kunna driva den själv, säger Ann Wastesson.
– Samtidigt måste det finnas en administratör, annars dör arbetsgivarringen ut förr eller senare. Engagemanget är beroende av ring¬ägaren, säger hon.

Bra samverkan i Norrköping

Ann Wastessons påstående bekräftas av aktuella erfarenheter i den så kallade Företagsringen i Norrköping. Företagsringen har i nuläget en halvtidsarbetande samordnare som snart går i pension. Då ska ett privat företag ska ta över skötseln. Upplägget kommer att likna det som Starck & Partner har i Stockholm.

Företagsringen i Norrköping har både privata och kommunala arbetsgivare med, samt en handfull statliga: Sjöfartsverket, Migrationsverket, Försäkringskassan samt Kriminalvårdens huvudkontor.

Per Wass, personalexpert på den sistnämnda arbetsplatsen, berättar att Företagsringen är ett lokalt fenomen.
– Samverkan fungerar på en bra nivå: insatsen är lagom i förhållande till vad man får ut av den, säger Per Wass.
– Själva idén med ringen är att den har en så bred täckning av arbetsmarknaden som möjligt. Små industrier, administration, vård och kommunen finns med. Det enda som saknas är handel, säger han.

Lönsamt för företag och för samhälle

Vinnova fick 2003 uppdraget av regeringen att stödja forskning och utveckling av arbetsgivarsamverkan på rehabiliteringsområdet. Arbetsgivarringar var en företeelse man intresserade sig särskilt för. I januari 2010 gav Vinnova ut en rapport av professor emeritus Casten von Otter. Hans slutsats är att arbetsgivarringarna är kostnadseffektiva för företagen, men att samhället som helhet tjänar ännu mera på engagemanget i ringen.

Ändå har varken riksdagen eller myndigheterna gjort mycket för att uppmuntra ringarna, snarare tvärtom, enligt Casten von Otter. Han pekar på att rehabiliteringskedjan ofta hamnar i konflikt med arbetsgivarringen. Den förra bygger på att olika aktiviteter sätts in vid givna tidpunkter allt eftersom en sjukskrivning fortskrider. Den senare arbetar utifrån ett helhetsperspektiv och gärna med tidiga insatser.
Vidare beskriver Casten von Otter hur den typiska ringen har sin styrka i den lokala förankringen, en styrka som samtidigt hindrar spridning. Ytterligare ett problem är att fackförbunden inte är med.

Trygghetsstiftelsen inte involverad

Arbetsgivarringarna bygger inte på kollektivavtal.
Det gör däremot Trygghetsstiftelsen. Den ligger med sitt stöd till övertaliga statsanställda nära ringarnas kärnverksamhet, men i princip förekommer inget samarbete.
– Det beror främst på att vi på Trygghetsstiftelsen arbetar med uppsagda medan ringarna generellt sett hittar lösningar för den som fortfarande är anställd, säger stiftelsens vd Caroline Söder.

Hon har goda erfarenheter av arbetsgivarringar från sin tid vid Ericsson i början av 1990-talet. Caroline Söders intryck är att de flesta är välvilligt inställda till idén bakom ringarna, men i praktiken blir det inget om inte en rad förutsättningar är uppfyllda.
– När arbetsgivare går samman krävs det att det finns en vinna-vinnasituation för de inblandade.

Det har funnits tankar kring en statlig arbetsgivarring.
När den ideella föreningen för partsgemensamt stöd inom det statliga avtalsområdet – Partsrådet – drev projektet Satsa Friskt, fanns tankar om arbetsgivarringar med på ett hörn. Men Åke Hedbom på Partsrådet berättar att styrgruppen för Satsa Friskt misslyckades med ambitionen att göra ett avgränsat försök i regionen Linköping–Norrköping.

– Ansatsen rann ut i sanden. Dels för att det redan finns en ring i Norrköping. Dels för att ingen riktigt trodde på idén. Vi var ute i ogjort väder, säger Åke Hedbom.

Nu gäller det fysiken

ST Press träffar Peter Björkdal en sista gång på Tomtebodaterminalen, där ett av Green Cargos lok står uppställt för att till kvällen åka i väg med en rad postvagnar. Han äter lunch med Kristina Pettersson på Posten Omstart. Hon har betytt mycket för honom och de träffas
fortfarande ibland.
– Nu när du har vovve, Volvo, radhus och familj – finns det något kvar på din önskelista? skojar hon milt.
Peter Björkdal tänker efter en stund:
– Nja, det skulle väl i så fall vara att komma i form lite grann.
Han tar sig om magen och skrattar stillsamt.