Revolutionären från 68 blev en man i staten
I dag är Klas-Göran Warginger prognosmakare på Konjunkturinstitutet. För 40 år sedan var han en av de aktiva i kårhusockupationen. Vietnamkriget var en väckarklocka. Revolt mot en småborgerlig omgivning en av drivkrafterna.
Det började som ett helt vanligt möte på kårhuset den 24 maj. Vänsterns studentklubb hade bjudit in till debatt om regeringens studerandereform Ukas. Kritiken var hård. Nu skulle alla stöpas i en form och utbildningen anpassas till näringslivets krav.
En av de ledande på mötet var Klas-Göran Warginger. Han var ordförande för studentklubben och hade läst på universitetet några år.
– När mötet hade pågått ungefär en timme sa någon: vi ockuperar kåren. Jag tyckte att det var spontanistiskt. Inte kunde vi hålla på och ockupera, vi var ju där för att diskutera universitetsreformen.
Samma månad, maj 1968, nådde studentrevolten i Paris sin kulmen. På andra håll i Europa och i USA revolterade ungdomar mot Vietnamkriget och mot det borgerliga klassamhället. I april 1968 blev den amerikanske medborgarrättskämpen Martin Luther King mördad.
I universitetets kårhus på Holländargatan i Stockholm bestämde sig studenterna för att genomföra ockupationen. I alla fall tills utbildningsministern – eller ecklesiastikministern som det hette 1968 – skulle komma och svara på studenternas frågor.
– Olof Palme släppte det han höll på med och åkte till kårhuset. Jag tycker att han var rätt bra. En del tyckte han var dryg och försökte samla poäng, men det var snarare så att mötet urartade. Det blev gap och skrik vad han än sa. Det fanns ingen dialog.
När Olof Palme lämnat kårhuset fortsatte ockupationen. Fler människor strömmade till – även sådana som inte var välkomna.
Medan de flesta av ockupanterna var ute och demonstrerade – med siktet att ockupera operan – kom en grupp från organisationen Demokratisk Allians till kårhuset.
– Det var högerextrema nationalister. Jag var kvar i kårhuset som vaktmästare och muddrade dem på både kofötter och tegelstenar.
Så småningom pressades de ovälkomna besökarna ut ur salen genom att studenterna som stod närmast talarstolen kopplade armkrok.
Lärarnas stöd falnade
En stor del av tiden gick åt till hätska diskussioner med de maoistiska så kallade rebellerna. Klas-Göran Warginger beskriver dem som i det närmaste religiösa i sin sekterism.
– Deras uppfattning var att man inte fick ha vissa åsikter. Rebellerna ansåg att vi alla har en djävul inom oss som det gäller att tvätta bort. De var inspirerade av kulturrevolutionen i Kina och i Maos lilla röda stod nästan allt man behövde göra för att bli kvitt den där djävuln.
Från början hade studenterna stöd av flera lärare och professorer, men de droppade av undan för undan.
– Besvikna förmodligen.
Männen dominerade talarstolen. Men många av de närvarande var kvinnor, säger Klas-Göran Warginger.
– Kårhusockupationen handlade inte om kvinnofrågan, men kvinnorörelsen var en följd av den. Tjejerna skulle inte bara hålla käften och vara sekreterare.
Ockupationen avbröts efter tre dagar. Uttåget ur kårhuset skedde under ordnade former.
Inte maoist – inte trotskist
Ungefär vid samma tid bildade åtta kvinnor nätverket Grupp 8 och 1969 bröt gruvstrejken ut i Malmberget. Båda händelserna kom att inverka på samhället under lång tid.
Efter kårhusockupationen fortsatte Klas-Göran Warginger att ägna sig åt politik och blev några år senare aktiv i Förbundet Kommunist. Organisationen var en utbrytning ur Vänsterpartiet kommunisterna, som man ansåg hade stelnat i gamla former.
– Det var alltid en massa debatter – det var det som var kul med FK. Vi ville inte vara maoister, inte trotskister. Vi hade någon sorts diskussion med rörelser i Italien och Frankrike.
Han lämnade universitetet och började arbeta på fabrik. Under flera år på 70-talet bodde han i kollektiv.
– Vi var tre ungkarlar och två barnfamiljer. En eller två gånger i veckan skulle vi ungkarlar vara barnvakter. Det var då jag fick lära mig byta blöjor för första gången. Det var kul. Jag har fortfarande kontakt med några av barnen.
Blöjbyte har han fått träna många gånger sen dess. I mitten av 70-talet träffade han sin nuvarande hustru, Marianne, som hade två barn. Tillsammans har de fått ytterligare fyra.
Numera röstar Klas-Göran Warginger på socialdemokraterna – det har han gjort i 20 år. Han tog en licentiatexamen i ekonomi 1991, fick jobb på finansdepartementet och arbetar sedan 1994 på Konjunkturinstitutet som prognosmakare.
En totalomvandling kan tyckas.
– Jag tycker ändå inte att jag gjort så häftiga uppbrott, det har mer varit en utveckling hela vägen. Visst gjorde vi mycket fel och jag har fått ändra min uppfattning något, men inte så mycket som rebeller, stalinister och maoister tvingats göra.
En av drivkrafterna i Klas-Göran Wargingers engagemang var ett uppbrott mot småborgerligheten och den »fromma borgerliga stilen« i den akademiska världen.
Löjligt, tråkigt och studentikost, tyckte han.
Han förklarar att han mer och mer börjat uppskatta marknadsekonomi, men att han fortfarande ogillar överklassen.
– Jag gillar folk underifrån som kan snacka med varandra – arbetare och tjänstemän.
Han är medlem i ST och tycker att facket är viktigt.
– En arbetsgivare kan sparka folk eller förhandla bort folk, men om facket är med blir det jävligt dyrt för arbetsgivaren – det skyddar folk. Men när det gäller löner borde facket ha lite tydligare profil, så man inte tar över arbetsgivarens synsätt att bara den som är mest duktig ska ha bra lön.
Svårt bedöma påverkan
1968 ville Klas-Göran Warginger se en radikalare fackföreningsrörelse. Och han tycker att facket påverkades av den tidens debatt, vilket märktes i de strider som följde de närmast följande åren. Men om dagens samhälle sett annorlunda ut utan 68-rörelsen, har Klas-Göran Warginger svårt att svara på i dag.
– 60-talet var en brytningstid som var lärorik för många i min generation, inte bara för dem som var aktiva. Att USA anföll Vietnam var en chock som trasade sönder hela föreställningen om hur det var att vara europé eller amerikan. Då var imperialismen mycket mer aggressiv och stod för förtryck och stöd till diktaturer. Så ser det inte riktigt ut längre. Om 68-rörelsen har någon betydelse i dag – det vet jag inte.
Det heta året
5 januari:: Reformkommunisten Alexander Dub`´cek väljs till kommunistpartiets ordförande i Tjeckoslovakien.
30 januari: Den halvårslånga Tetoffensiven inleds. Nordvietnamesiska armén och FNL-styrkor anfaller amerikanska ställningar över hela Sydvietnam.
30 januari: Årets första studentrevolt börjar i det kommunistiska Polen och pågår till mars då hundratals studenter arresteras och stängs av från universiteten.
31 januarI: FNL-soldater angriper USAs ambassad i Saigon.
1 februari: En fången FNL-soldat mördas inför tevekameror av polischefen i Saigon.
21 februari: Olof Palme deltar i en demontration mot Vietnamkriget i Stockholm tillsammans med Nordvietnams Moskva-ambassadör.
4 april: Medborgarrättskämpen Martin Luther King skjuts till döds i Memphis, USA.
23–30 april: Studenter ockuperar Columbiauniversiteteti New York i protest mot Vietnamkriget.
2–30 maj: En serie av studentdemonstrationer och
-ockupationer, senare följda av generalstrejk och fabriksockupationer, leder till en allvarlig kris i Frankrike.
3 maj: Demonstranter stoppar Davis Cup-matchen i tennis mellan Sverige och Rhodesia i Båstad.
8 maj: Kvinnorörelsen Grupp 8 bildas i Stockholm.
24–27 maj: Studenter ockuperar kårhuset vid Stockholms universitet.
6 juni: Robert Kennedy skjuts till döds i Los Angeles sedan han vunnit det demokratiska primärvalet i Kalifornien.
21 augusti: Militära styrkor från Warszavapakten under Sovjetunionens ledning invaderar Tjeckoslovakien och störtar den reformkommunistiska regeringen.
22–30 augusti: Våldsamma antikrigsupplopp under demokraternas konvent i Chicago.
20 september: Musikalen Hår har Stockholmspremiär.
2 oktober: En studentdemonstration i Mexiko City tio dagar före OS-invigningen slutar med att 300 studenter dödas av polis och soldater.
16 oktober: Tommie Smith och John Carlos, guld- respektive bronsmedaljör i friidrottens 200 meterslopp i OS i Mexiko City, lyfter sina knutna nävar i en Black Power-hälsning mot himlen under segerceremonin.
5 november: Rickard M Nixon väljs till USAs president.
22 december: Mao Tse-tung förespråkar att utbildade ungdomar i Kinas städer ska skickas ut på landsbygden för omskolning.
24 december: Studenter på Konstfack i Stockholm bjuder in hemlösa att fira Alternativ jul.
