Takraset gör framtiden osäker

Uret på Naturhistoriska riksmuseets mäktiga takkupol visar tjugo i två. Men det stämmer inte. Klockan är prick 12.00 och en vanlig onsdag hade skolklasser, pensionärer och turister trängts utanför museets huvudentré. Men i dag gapar den pampiga trappan upp mot ingången tom. Nyheten att museet tvingats stänga för besökare eftersom delar av innertaket riskerar att falla ned verkar ha nått såväl huvudstadens invånare som tillresta turister.

Huvudentrén är helt avstängd, här får inte ens personalen passera. I stället får de runda hörnet och gå in via en entré märkt ”Varuleverans”. Ett par dörrar och några korridormeter in finns vaktmästeriet, där Anders Arvidsson arbetar. Till hans arbetsuppgifter hör bland annat att dela ut post och paket, sätta upp inredning, sköta hörsalar och rigga för olika evenemang. Och att dra upp det stora uret i takkupolen.

– Men det kan jag inte nu eftersom det nås via entréhallen som är avstängd, säger han.

I övrigt tuffar hans jobb på som vanligt, precis som för de flesta av Naturhistoriska riksmuseets anställda – även om de fått anpassa arbetet efter situationen. Förutom att museet är tomt på besökare är stora delar av lokalerna helt avstängda.

– Det finns personer som inte kommer åt sina kontor, eller samlingarna de arbetar med, eller sina labb, men alla kämpar på, säger Anders Arvidsson.

Rödgula band är uppsatta kors och tvärs för att spärra av de delar som inte får beträdas. Att röra sig inne i museet är som att befinna sig i en labyrint. Det har tagit personalen flera veckor att lära sig hur de ska gå från punkt A till punkt B utan att förirra sig in i återvändsgränder.

För Anders Arvidsson, som vanligtvis springer fram och tillbaka genom den stora byggnaden, har avspärrningarna gjort logistiken lite krångligare.

– Om jag ska gå till andra sidan av byggnaden tar jag utevägen. Det är lite bökigt om jag har tunga grejer som ska transporteras, men nu har det blivit vardag, säger han.

Till hans arbetsuppgifter hör också att ha hand om städningen av museet genom att vara kontaktperson för det inhyrda städföretaget.

– Jag har fått ägna många timmar åt att räkna på hur stora ytor som är avstängda och som de inte kan städa just nu. Vi kan ju inte betala för städning som inte utförs, säger han och visar en ritning över lokalerna där tjocka rosa streck markerar avstängda rum, korridorer, trapphus och utställningssalar.

När Publikt besöker museet är 13 000 av huvudbyggnadens omkring 40 000 kvadratmeter avstängda.

Anders Arvidsson tar på sig en gul bygghjälm som han pyntat med ett svart A och börjar visa runt i lokalerna. Ett öronbedövande bankande ekar genom salarna när metall slås mot metall. Vid räcket på avsatsen ovanför huvudentrén blir det tydligt vad som pågår. Där nere håller ställningsbyggare på att uppföra en byggnadsställning så att det ska gå att undersöka takkupolen. Just nu når ställningen cirka tre meters höjd. Takhöjden är 25 meter.

– Allt arbete måste göras med stor hänsyn till att det är en kulturminnesmärkt fastighet. Det gör att det kommer att ta tid, säger Anders Arvidsson.

Turen går vidare genom plastövertäckta utställningar där byggnadsarbetare arbetar med att sätta upp stålnät i taket som skydd för eventuella putssläpp.

Nätningen gör salarna säkra, men eftersom byggnaden är kulturminnesmärkt ställer Riksantikvarieämbetet krav på att näten så småningom ska tas bort och taken putsas om.

Anders Arvidsson fortsätter förbi en nedsläckt sal där två uppstoppade lejon i en glasmonter blickar ut över ett tomt trapphus, och slutligen in i en hiss. Två våningar ned kliver han ut i det magasin där 200 till 300 kilo puts plötsligt släppte från taket onsdagen den 16 augusti. Två medarbetare befann sig i magasinet när en bit av det till synes felfria taket föll in, men de klarade sig utan fysiska skador.

Att putsen i taket på Naturhistoriska riksmuseet, som uppfördes 1907 till 1916, håller på att släppa på sina håll har varit känt i flera år. I samband med att nya utställningar byggts har taken inventerats och på vissa håll renoverats. Vid bygget av mineralutställningen för ett år sedan upptäcktes stora sprickor i takputsen. Det föranledde Statens fastighetsverk, SFV, den myndighet som förvaltar museibyggnaden, att upprätta en underhållsplan för hela huvudbyggnadens innertak. Taket i magasinet där raset inträffade hade bedömts hålla ett tag till, men planen var att det skulle nätas.

Efter raset i magasinet beslutade SFV att stänga de delar av museet som fått samma bedömning. Under ett par veckor höll museet öppet med reducerat entrépris, eftersom omkring hälften av utställningarna inte var tillgängliga. Samtidigt genomfördes kompletterande inventeringar, och 29 augusti stod det klart att taket i entréhallen, liksom taket i de stora trapporna i entrén, hade samma kvalitet som det i magasinet. Då beslutade Naturhistoriska riksmuseets överintendent, Lisa Månsson, att stänga helt för besökare.

Anders Arvidsson tycker att det var rätt beslut.

– Men jag kan inte förstå varför taket inte åtgärdades när problematiken blev känd. Det första raset jag vet om skedde redan 2015, säger han.

Då hade läget kanske inte behövt bli så akut och renoveringen hade kunnat ske smidigare, resonerar han. Nu är det ingen som kan svara på hur omfattande arbetet kommer att bli och exakt hur länge museet kommer att tvingas hålla stängt.

– Luften går ju ur en när man tänker på det, säger Anders Arvidsson.

Statens Fastighetsverk, som förvaltar Naturhistoriska riksmuseets lokaler, har i uppdrag att bevara och utveckla statligt ägda kulturhistoriska fastigheter. De flesta hyresgäster betalar marknadshyra, men fem kulturinstitutioner – Naturhistoriska riksmuseet, Nationalmuseum, Historiska museet, Kungliga Operan och Dramaten – betalar så kallad kostnadshyra. I korthet innebär det att hyresgästen enbart betalar vad det kostar att förvalta fastigheten, men det inkluderar renoveringskostnader.

Modellen med kostnadshyra har under de senaste åren varit föremål för en debatt som eskalerade i slutet av sommaren när Nationalmuseum meddelade att det fanns risk att museet skulle behöva stänga på grund av hyreshöjningarna efter renoveringen av museibyggnaden.

För ett par år sedan föreslog en statlig utredning av kostnadshyresmodellen att SFV helt skulle gå över till marknadshyra. 1 september i år meddelade regeringen att beredningen av utredningens förslag kommer att påskyndas. Regeringen ska också skyndsamt undersöka en tredje form av hyressättning för kulturinstitutioner, meddelade finansmarknadsminister Niklas Wykman och kulturminister Parisa Liljestrand på en pressträff.

Det välkomnas av STs klubbordförande på Naturhistoriska riksmuseet, Rebecka O’Neill.

– Vi har vetat i 20 år att kostnadshyror inte fungerar. Det leder till att underhåll faller mellan stolarna.

Enligt henne står både SFV och museet handfallna när ett renoveringsbehov uppstår.

– Ingen vill ta första steget. Men det ska inte vara upp till två myndigheter att göra upp om en sådan sak, det måste upp på regeringsnivå, säger Rebecka O’Neill.

Hon menar att det helt och hållet är politikernas fel att Naturhistoriska riksmuseet nu är stängt för besökare och står inför stora renoveringar.

– Det är lite av en skandal, faktiskt. Det är en fantastisk byggnad, och vi som jobbar här vill ju tillgängliggöra den och samlingarna för besökarna.

Trots frustrationen över situationen och oron för framtiden menar Rebecka O’Neill att personalen ändå ser ljusglimtar.

– Vi tog oss igenom pandemin utan att det blev arbetsbrist, och vi ska ta oss igenom det här också.

Bortsett från de avspärrade ytorna och det pågående renoveringsarbetet påminner dagens situation de anställda om just pandemin, då museet också var stängt för besökare. Men en stor skillnad är att museet nu kan ta ut delar av verksamheten till besökarna när de inte kan komma hit. Till exempel genom att ta med delar av samlingar till skolor och bibliotek, berättar Filippa Kenne Forsberg, som är museivärd. Om stängningen blir långvarig är det något hon hoppas få hjälpa till med, eftersom hon inte kan utföra sina vanliga arbetsuppgifter så länge museet inte har några besökare.

– Vårt jobb är ju att sitta i kassan och informationsdesken och prata med besökarna, förklarar hon.

Hon sitter på en bänk i den för tillfället nedsläckta och folktomma dinosaurieutställningen. När hon tar en paus mellan två meningar är ventilationssystemets svaga surrande det enda som hörs. I dag är hon inne på museet för ett enhetsmöte, men de senaste veckorna har hon suttit hemma och jobbat med tillfälliga administrativa uppgifter.

– Jag saknar att vara här och möta besökarna, säger hon.

Enligt Filippa Kenne Forsberg finns det en oro inom arbetsgruppen för vad den här stängningen ska leda till.

– I grund och botten handlar oron om vad som ska hända med våra anställningar.

I en annan del av Naturhistoriska riksmuseets huvudbyggnad, den norra flygeln, står forskaren Daniela Kalthoff böjd över ett gäng forskningsskinn från jätteekorrar från Sydostasien. De är drygt hundra år gamla och en del av museets samling. På var sida om Daniela Kalthoff står stora skåp fulla av djurskinn och djurdelar. Ovanpå ligger sådant som inte får plats i skåpen, ett antal renhorn, några valbarder samt en elefantfot.

– Vi får in en del beslagtaget material från tull och polis, kommenterar Daniela Kalthoff det sistnämnda föremålet.

Hon är intendent och ansvarig för museets nutida däggdjurssamling. Till arbetsuppgifterna hör bland annat att ta emot förfrågningar från forskare världen runt. Just nu fotar hon jätteekorrarnas huvuden från olika håll åt en forskare som arbetar med att se över om det som i dag betraktas som en art ska delas upp i flera.

Doften i rummet påminner svagt om den i ett stall och det sticker lite i näsan när Daniela Kalthoff vänder och vrider på ekorrarna.

Stängningen av museet har inte påverkat henne i samma utsträckning som vissa av kollegorna, exempelvis museivärdarna.

– Jag kan utföra mitt arbete på ungefär samma sätt som tidigare. Men jag har fått säga nej till forskare som hört av sig och vill ta del av material som vi har inne i stängda samlingsrum eftersom jag inte kommer åt det nu, säger Daniela Kalthoff.

Värre är det för entomologerna som sitter i en annan del av byggnaden. De kan varken komma åt sina kontor eller större delen av insektssamlingarna på grund av avstängningarna.

– Vi har ett bevarandeuppdrag och i det ingår att göra skadedjurskontroller. Insekter är extra känsliga för just insektsangrepp, och det var en kontroll inplanerad nu i höst som inte har kunnat genomföras ännu, berättar Daniela Kalthoff.

Hon är inte rädd att stängningen av museet ska påverka henne själv eller hennes anställning, däremot hyser hon viss oro för museets drygt 11 miljoner föremål. Varje år avsätts pengar till investeringar som de olika enheterna kan ansöka om. Den nutida däggdjurssamlingen behöver ansöka om medel till nya förvaringslösningar, berättar Daniela Kalthoff.

– Vi har en del djurskinn som förvaras hängande. Det är en gammal och inte så bra metod, eftersom tyngdkraften påverkar dem så att svansarna faller av, till exempel. Vi skulle behöva investera i nya förvaringsmöbler där vi kan lägga skinnen i lådor. Men om takrenoveringen påverkar museets ekonomi så att investeringspengarna dras in finns det risk att föremål förstörs.

Det tycker Daniela Kalthoff känns jobbigt.

– Jag känner mig ansvarig för de här föremålen.

Nere i vaktmästeriet lägger Anders Arvidsson ifrån sig den gula hjälmen på skrivbordet. Den måste alltid vara till hands om brandlarmet skulle gå. Utrymningsvägarna går nämligen genom utrymmen som är klassade som farliga.

– Vi har fått en massa nya regler att förhålla oss till, men trots allt har jag inte hört någon som uttryckt ilska eller gnällt. Vi ser framåt och fokuserar på att hitta lösningar, säger han.

I artikeln har några uppgifter i den version av texten som publicerades i Publikt nr 7-2023 korrigerats.

”Vi befinner oss i en tuff ekonomisk situation”

Naturhistoriska riksmuseet bedöms kunna öppna för publik igen tidigast i februari 2024. Regeringen har meddelat att museet ska kompenseras för det inkomstbortfall stängningen orsakar. ”Givet det ser vi ingen omedelbar risk för uppsägningar kopplat till just åtgärdandet av taken”, säger museets överintendent Lisa Månsson. Men museet har ändå stora ekonomiska utmaningar, konstaterar hon.

Trots regeringens löfte om ekonomisk kompensation menar överintendenten Lisa Månsson att det inte går att bortse ifrån att Naturhistoriska riksmuseet har ekonomiska utmaningar.

– I första hand försöker vi säkerställa att vi kan behålla den personalgrupp som vi har och i stället se hur vi exempelvis kan öka intäkterna. Vi vill bland annat försöka höja andelen extern finansiering, såsom fundraising, sponsring eller donationer. Vi ser också över entrépriserna och möjligheten att lämna ifrån oss några lokalytor, säger Lisa Månsson.

Från och med nästa år ökar Naturhistoriska riksmuseets hyra med 12 miljoner kronor per år, enligt en uppskattning från Statens fastighetsverk, SFV. Anledningen är främst en renovering av det friliggande Botanhuset som står klar nu i höst. Men även delar av de 25 miljoner kronor som renoveringen av huvudbyggnadens innertak spås kosta är inräknade i den summan.

– Vi befinner oss i en tuff ekonomisk situation, säger Lisa Månsson.

Enligt henne går Naturhistoriska riksmuseet samma situation till mötes som Nationalmuseum befinner sig i. Båda museerna omfattas av kostnadshyresmodellen, som innebär att fastighetsförvaltaren – i detta fall SFV – ska fakturera vidare de kostnader som är kopplade till fastigheten till hyresgästen.

– Våra verksamheter ryms i gamla fastigheter där tiden tagit ut sin rätt. Den oplanerade stängningen av Naturhistoriska riksmuseet visar att underhållet från SFV inte har skett i den takt som fastigheterna har åldrats, och underhållsbehoven har därmed ackumulerats, säger Lisa Månsson.

Hon konstaterar att myndigheterna inte får spara pengar på hög i den omfattning som skulle vara nödvändig för att möta stora förändringar i de fastighetsrelaterade kostnaderna. Därför slår kostnadshyresmodellen extra hårt när renoveringar leder till stora hyreshöjningar.

– Om regeringen inte i motsvarande grad höjer anslaget betyder det att vi blir satta att betala en stor del av anlaget i fastighetskostnader, och då kommer verksamheten i kläm. Och i budgetpropositionen för 2024 kan vi konstatera att vi inte blir kompenserade för den hyreshöjning vi står inför, säger Lisa Månsson.

Hon välkomnar att regeringen aviserat att en tredje hyresmodell för ändamålsfastigheter ska övervägas.

– Men det viktigaste för oss att framhålla är att det egentligen inte är hyresmodellen i sig som är problemet, utan det är att anslagen inte hänger med den kostnadsfluktuation som sker när en gammal ändamålsenlig fastighet behöver renoveras.