Djurskyddskontrollanterna är beredda på det värsta

– Anna till Rakel, kom.

– Rakel här, kom.

– Nu är vi framme vid gården som ska inspekteras. Beräknad tid en timme, slut, kom.

Anna slår av Rakelenheten och fäster den vid de blå arbetsbyxorna. En något knixig manöver, eftersom hon fortfarande sitter kvar bakom ratten på tjänstebilen. Men komradion, som ser ut som en mobiltelefon anno 1990, måste hela tiden vara nära, ifall hon skulle hamna i trångmål. Den är kopplad till Rakel, det nationella kommunikationssystemet för aktörer med samhällsviktiga uppdrag, exempelvis Polisen, räddningstjänsten, Tullen och Försvarsmakten. Vid varje inspektion anropar Anna en kollega för att berätta var hon är och hur länge hon tänkt stanna. Om hon inte hört av sig inom en timme och berättat att inspektionen gått bra, kommer kollegan att ringa henne. Svarar hon inte då kontaktar kollegan SOS Alarm.

Säkerhetsstrategierna vid länsstyrelsens djurskyddskontroller är minutiösa. Anna slår av motorn på den röda tjänstebil som hon precis backat in på uppfarten till den fårfarm som ska inspekteras denna morgon.

– Bilen måste stå så att jag lätt kan kasta mig in och köra härifrån, säger hon.

Att hon inte vill ställa upp med sitt efternamn eller synas med sitt ansikte på bild i tidningen är också ett led i det förebyggande säkerhetstänket.

– Jag vill göra det så svårt som möjligt att koppla ihop mitt namn med mitt ansikte. Det finns folk där ute som inte tycker om mig, säger hon.

Att länsstyrelsens djurskyddskontrollanter är hårt drabbade av hat, hot och våld är ingen nyhet. Men när landets 21 länsstyrelser i slutet av mars tog emot hotfulla brev som innehöll ett vitt pulver blev yrkeskårens utsatthet extra tydlig. Breven var riktade till djurskyddsavdelningarna och enligt medieuppgifter var de undertecknade med ”Djurägare i Sverige” eller en liknande formulering.

Ingen person har ännu gripits för att ha skickat pulvret, som visade sig vara ofarligt. Men 21 förundersökningar pågår, samordnade av polisens Nationella operativa avdelning, Noa.

Efter pulverbrevsattacken har SVT granskat personer som systematiskt hotat och hängt ut djurskyddskontrollanter under flera års tid. Granskningen visar att det finns flera grupper runt om i landet som anklagar länsstyrelserna för att omhänderta djur på felaktiga grunder. Medlemmarna i dessa grupper sprider anklagelser i nätforum och hänger ut handläggare med namn och bild. SVTs kartläggning visar att grupperna har koppling till varandra och sprider varandras material.

När Anna fick höra talas om pulverbreven förstod hon direkt att hotet var riktat mot henne och hennes kollegor.

– Kommer det ett hot till länsstyrelsen så gäller det nästan alltid oss, säger hon.

Särskilt rädd blev hon inte – hon beskriver sig som härdad – men däremot förbannad.

– Jag blir så arg av tanken på att det finns de som vill skrämma oss.

Hon knäpper fast identifikationskortet som visar att hon är djurskyddsinspektör vid Länsstyrelsen i Västra Götalands län på byxorna och öppnar bildörren. Kortet har bara en bild på henne och ett id-nummer, inget namn.

Med ett stort leende hälsar hon med sitt förnamn på fårbonden som stått och stampat på gårdsplanen en stund. Han heter Robert och är ägare till 65 får. Hälften av dem står i den röda ladan bakom honom, resten är på bete några kilometer bort.

Fåren bräker och rusar Robert till mötes när han öppnar grinden och går in i den inhägnade delen av ladan.

Anna, som tagit på sig skyddsoverall, stövlar och stövelskydd, kommer snabbt efter och hälsar på de mörkgrå fåren.

– Kan du berätta hur en vanlig dag ser ut? frågar hon Robert.

Han berättar att han tittar till fåren en gång på morgonen och en gång på kvällen. De har fri tillgång till foder.

– Det är jättefin lammbox du har där, berömmer Anna och pekar på en liten inhägnad i inhägnaden där en tacka stöttar upp ett lamm vars ben ännu är lite darriga.

– Ja, det där lammet kom i går, svarar Robert.

Tillsammans går de runt bland fåren och småpratar. De tittar på tillgången till vatten och mat, på ladans väggar och belysningen.

Anna kommenterar fårens hull: ”De är inte tjocka, men de har ju precis lammat”.

Sedan är det dags att inspektera klövarna. Robert tar ett stadigt grepp om ett får och sätter det på rumpan så att Anna kan titta nära på klövarna.

– De ser bra ut, konstaterar hon.

En kylig vårvind sveper in i fårhägnet via ladans kortsida, som saknar vägg. Höet som täcker golvet virvlar upp runt benen på Anna och Robert och en doft av blött ylle sprider sig.

Medan Anna förhör sig om fodrets ursprung och frågar om fåren får hormontillskott lyfter Robert upp ett litet lamm i famnen och kliar det bakom örat. Runt sig har han hela tiden en skock bräkande får som också verkar vilja bli kliade och kelade med.

Efter ungefär 20 minuter inne i ladan kan Anna slå fast att här inte finns några brister i djurhållningen. Fåren ser ut att må bra och deras behov är väl tillgodosedda. Hon tackar för sig, packar ned skyddsoverallen och stövlarna i plastpåsar, sätter sig i bilen och tar upp Rakelenheten.

– Anna till Rakel, då var jag klar med inspektionen. Det gick bra. Klart slut.

Medan hon styr bilen genom ljusgröna träddungar och vitsippsbeklädda marker konstaterar hon att det var en energigivande kontroll.

– Det är sådana här besök som gör att man orkar med resten.

Inspektionen av fårfarmen var en planerad rutinkontroll, som länsstyrelserna gör hos lantbrukare, slakterier, ridskolor, zoobutiker och kennelverksamheter enligt en riskbaserad plan. Utöver det genomför länsstyrelsen också klagomålskontroller, som även kan innefatta sällskapsdjur. Den som misstänker att ett djur far illa kan anmäla det till länsstyrelsen som, när det bedöms vara nödvändigt, gör en fysisk kontroll på plats. Vid en klagomålskontroll kommer djurskyddskontrollanterna alltid oanmälda, vid rutinkontroller får djurhållaren avisering ungefär en dag innan.

En vanlig vecka har Anna en till två dagar i fält. Då gör hon fem till sex kontroller per dag.

– Målsättningen är att för varje planerat besök ska vi göra en klagomålskontroll, säger hon.

Vissa kontroller gör hon ensam, som den på fårfarmen. Senast länsstyrelsen var där, 2016, hittades inga brister. Därför förväntade sig Anna att finna välmående djur även denna gång.

– När den förra kontrollen var utan brister och det inte finns någonting annat som indikerar att det kan bli problem så är jag bekväm med att arbeta ensam, säger hon.

Annars åker hon tillsammans med en kollega. I fall där det varit stökigt tidigare begär djurskyddskontrollanterna handräckning från Polisen.

– Vi har ett bra samarbete och det känns tryggt att vi kan få backning av dem.

Anna bedömer att hon och hennes kollegor har ett par ärenden varje månad som kräver polishandräckning.

Hot och trakasserier är vanligt, berättar hon. Ofta handlar det om verbala hot, och de framförs ibland trots att polis är med.

– Jag har blivit kallad allt möjligt, bland annat terrorist. Men den vanligaste typen av hot handlar om självskador. Att de ska ta livet av sig om vi tar hunden, till exempel.

Våld förekommer också, även om det är ovanligt.

– Jag har kollegor som blivit slagna. Jag har inte råkat ut för det själv, men det har hänt att jag fått springa ut ur något hus för att undvika det. Då får man ju puls och det är klart att man funderar efteråt på vad som hade kunnat hända.

För att undvika att hotfulla situationer ska uppstå har djurskyddshandläggarna på Länsstyrelsen i Västra Götalands län fått utbildning i motiverande samtal. Metoden går ut på att bemöta klienten, i det här fallet djurhållaren, på ett icke-dömande sätt. Syftet är att göra personen medveten om de problem som finns och vad hen har att vinna på en förändring.

– Den metoden är väldigt bra, men räcker inte alltid hela vägen. Inom kort ska vi också få utbildning i hur man kan undvika att eskalera en hotfull eller våldsam situation, säger Anna.

En annan sak som är på gång inom Länsstyrelsen i Västra Götalands län är rutiner för att prata av sig kollegor emellan. Det ska ske regelbundet i smågrupper med deltagare från alla länets kontor.

– Att vi pratar med varandra är jätteviktigt och det är säkert bra med rutiner för det, men just här på mitt kontor är det redan självgående. Vi pratar med varandra hela tiden och bearbetar jobbiga saker tillsammans.

Anna tycker att hon har bra stöttning från arbetsgivaren och att hon får adekvat kompetensutveckling. Men den enligt henne viktigaste pusselbiten, som inte ligger hos arbetsgivaren utan hos politikerna, saknas ännu.

– För att vi ska kunna känna oss säkra vill vi slippa uppge våra namn under hela processen. I dag behöver vi inte avslöja vår identitet när vi är ute i fält. Men när vi kommer hem och skriver den kontrollrapport som skickas till djurägaren måste vi skriva under med namn. Jag och mina kollegor önskar att vi kunde använda id-numret i stället.

I februari i år gav regeringen ett tilläggsdirektiv till den pågående utredningen om åtgärder för att minska offentliganställdas utsatthet. Det nya uppdraget innebär att utredningen särskilt ska se över möjligheterna att minska utsattheten för offentliganställda som löper en förhöjd risk att utsättas för hot och våld. Senast 1 januari 2024 ska utredningen presentera förslag som innebär minskad exponering av offentliganställdas namn i beslut och andra handlingar som dokumenterar åtgärder.

Una Modig, ordförande för ST inom länsstyrelserna och själv djurskyddskontrollant i grunden, menar att detta är en otroligt viktig fråga.

– Djurskyddskontrollanternas privatliv måste skyddas. Hatet och hoten de utsätts för stannar inte på jobbet, det är många som blir trakasserade hemma och via privat post och telefon, säger hon.

Enligt Una Modig är personalomsättningen bland djurskyddskontrollanter hög. Många nyanställda slutar ganska snabbt när de inser hur tufft jobbet är.

– Men inte ens de mest hårdhudade personerna orkar hålla på i all evighet. Med tiden börjar jobbet tära även på dem.

En möjlighet att skriva under beslut med ett nummer i stället för namn skulle göra att fler orkade längre, det är Una Modig övertygad om. Men för att minska personalomsättningen krävs även ett lönelyft, anser hon.

– Djurskyddshandläggare tjänar dåligt, de har normalt flera tusen mindre i månaden än andra handläggare inom liknande områden, till exempel miljö.

Fram till 2009 var djurskyddshandläggarna anställda av kommunen. När verksamheten flyttade över till staten och länsstyrelserna förhandlades lönerna inte om, berättar Una Modig. Det är en förklaring, men inte den enda, menar hon.

– Jag har fått höra många olika argument, ett exempel är att miljöhandläggare ibland beslutar om vitesförelägganden på mångmiljonbelopp till stora företag, medan de viten djurskyddshandläggare beslutar om oftast bara ligger på tusenlappar. Men det är ju inte det som avgör hur avancerat eller ansvarsfullt jobbet är.

Anna håller med om att lönen är i lägsta laget, men efter fem år som djurskyddskontrollant är hon fortfarande nöjd med sitt jobb. Anledningen till att hon klarar av det, trots allt hon får utstå, är att hon är som en gås, säger hon.

– Jag tar inte åt mig av djurägare som kallar mig för fula ord. Jag har en förmåga att låta det mesta rinna av ganska snabbt.

Att arbetet skulle innebära att hon med jämna mellanrum skulle stöta på vanvårdade djur var hon medveten om när hon valde yrkesbana.

– Tragiska djuröden hade jag räknat med, men inte alla sorgliga människoöden.

Anna berättar att hon stöter på en hel del mänsklig misär, ofta kopplat till missbruk eller psykisk sjukdom.

– Under mitt första år kom jag till ett hus som det var helt omöjligt att ta sig in i för att det var helt fullt av sopor, från golv till tak. Och där inne levde en människa och ett djur.

Djurskyddskontrollanternas jobb är att se till att djuren inte far illa, men Anna och hennes kollegor försöker ändå göra vad de kan för de människor de träffar som också lider.

– Om det är barn inblandade så kontaktar vi alltid socialen. De vuxna frågar vi om de vill att vi ska ringa någon. Nyligen har vi också tryckt upp informationslappar med nummer till jourhavande medmänniska och jourhavande präst som vi kan lämna till dem vi tänker kan behöva.

Efter en halvtimmes bilresa från fårfarmen är Anna tillbaka på kontoret. Nu ska hon skriva en kontrollrapport. Just den här rapporten kommer att gå fort, men andra ärenden kan dra ut på tiden.

– Vissa fall kräver mycket skrivbordsjobb, när det handlar om insmugglade hundar till exempel. Då måste jag söka efter vilka tillstånd som finns för att sedan dra in dem. Det kan ta uppemot tre månader.

Men innan hon sätter sig vid skrivbordet denna dag samlar hon ihop alla kläder hon haft på sig under besöket på fårfarmen och går in i tvättrummet.

– Vi är väldigt noga med smittskydd, våra kontroller ska inte bidra till att sprida djursmitta mellan gårdarna, förklarar Anna medan hon skrubbar sulorna på både skorna och stövlarna hon haft på sig.

Efter rengöringen doppar hon skodonen i ett bakteriedödande bad innan hon placerar dem på en hylla i väntan på nästa kontroll.

– Det är få förunnat att ha ett jobb där man får komma ut i fält så mycket som jag får. Det väger upp nackdelarna.