Attentatet mot staten

Det var inte vilken eftermiddagsfika som helst. En stund tidigare hade ST-medlemmen Marie Grossthal tagit hissen sju våningar ned, korsat gatan och gått in på Gunnarsons konditori där hon köpt frukt- och bärbakelser. Beskedet hon nyligen fått av läkaren – att cancern var borta – skulle firas.

Nu satt Marie Grossthal, 64, och de närmaste kollegorna, däribland Kaija Carlsson, 41, och smaskade på varsin bakelse. Marie Grossthal hade fått livet tillbaka och lättnad och framtidstro låg i luften. När kaffet var urdrucket och faten skrapade reste Marie sig.

– Nu går jag och tar min lilla cigg, sade hon och gick mot rökrummet några meter längre ned i korridoren.

Kaija Carlsson satte sig vid sitt skrivbord i arbetsrummet hon delade med Marie Grossthal och en handfull andra kvinnor på sjunde våningen i Skattehuset på Södermalm i Stockholm. De arbetade vid gemensamma distriktet, GD, som handlade utlandssvenskars och icke mantalsskrivna personers skatteärenden. En avdelning som de båda hade blivit handplockade till på grund av sina språkkunskaper – Marie kom ursprungligen från Estland och Kaija från Finland.

Klockan var strax efter tre på eftermiddagen tisdagen den 22 februari 1983, och dagens expeditionstid var över. Skattehuset – eller Skatteskrapan, som 24-våningshuset på Södermalm i Stockholm ofta kallades – var vid den här tiden ett öppet hus som besöktes av 400 till 500 medborgare om dagen. En stor del av dem hade ärenden till GD på sjunde våningen. Just denna eftermiddag var våningsplanet ovanligt tyst och tomt, eftersom många av de femtiotalet medarbetare som jobbade på avdelningen var på kurs. Flera andra låg hemma, däckade i den influensa som härjade.

Då small det.

– Explosionen var fullständigt öronbedövande. Jag flög till golvet samtidigt som alla fönster blåste in över skrivbordet. Utanför såg jag en jättestor eldslåga, berättar Kaija Carlsson, som fortfarande efter 40 år minns händelsen med tydlig skärpa.

”Jaha, nu dog jag”, var det första hon tänkte när hon låg på golvet bland glassplitter, bråte och betongdamm. I väggen mot det angränsande rummet kunde hon se ett stort hål, och deklarationshyllorna som stått där var borta. Hundratals deklarationer virvlade ut genom de trasiga fönstren.

Efter att ha konstaterat att hon faktiskt inte var död, eller ens skadad, slog det Kaija Carlsson att det måste ha varit tankbilen hon sett nere på gatan tidigare under dagen som exploderat.

– Jag skrek åt en kollega som också låg där på golvet att vi måste ut. Vi tog våra väskor, och på Maries kontorsstol stod hennes väska, så jag tog den också och sprang mot hissen, som låg mitt emot rökrummet. Då såg vi att den delen av våningsplanet var helt urblåst.

Men trots att det var uppenbart vilket öde som drabbat väninnan, kunde Kaija inte ta in det då.

I stället tänkte hon att Marie måste ha hunnit före nedför trapporna.

– Jag visste att hon hade sin tågbiljett i väskan och den behövde hon för att ta sig hem. Så jag tog med mig den ned för att ge den till henne.

På gatan var det fullt med folk och brandkår och polis hade redan anlänt. Eftersom Marie inte gick att finna gav Kaija väskan till en polis. Sedan tog hon med sig kollegan som hon tagit sig ut tillsammans med och gick hem till lägenheten några hundra meter bort.

Då var 26-åriga Kerstin Sjögren kvar på elfte våningen i Skattehuset, där hon arbetade på skattemyndighetens uppbördsenhet. Precis som alla andra som befann sig i huset hade hon känt och hört explosionen. Hon och hennes kollegor visste varken vad de skulle tro eller göra.

– Först kom chefen och sa att vi skulle gå ut, sedan fick han information att vi skulle vara kvar. På den tiden fanns ingen organisation kring utrymning eller så. Det var ganska kaotiskt, berättar Kerstin Sjögren, som i dag är pensionär.

Som hon minns det dröjde det ungefär en timme innan de fick klartecken att ta sig ut via trapporna. Då visste de fortfarande inte vad som hade hänt.

– Mitt nästa minne, från utrymningen, är kristallklart. När vi kom ut i trapphuset var det fullt av folk som var på väg ned. Huset har ju 24 våningar och alla skulle gå i trapporna, så det var bara att börja köa. Redan på elfte våningen var luften dimmig och dammig och det blev bara värre ju närmare plan sju vi kom. På den våningen låg det en massa bråte och glassplitter i trappan och vi kunde ju se att vissa delar var helt utblåsta. Då blev det lite panikartat, vi blev oroliga att det skulle smälla igen. Man visste ju inte heller om trappan skulle hålla.

Nere på gatan spreds folk för vinden.

– Det var inte tal om någon återsamling eller inräkning, alla vandrade åt olika håll, berättar Kerstin Sjögren.

Själv gick hon Götgatan söderut, i det väderstreck som hemmet låg. Efter några hundra meter fick hon syn på en telefonkiosk och ringde sin man.

– ”Hej, det är jag. Jag lever, jag är ute”, sa jag, och han fattade ingenting. Nyhetsrapporteringen gick inte så snabbt på den tiden.

En stund senare kom Kerstin Sjögrens man och hämtade henne vid telefonkiosken. Det var först senare på kvällen, framför tv-nyheterna, som det stod klart för dem båda vad hon hade varit med om och hur nära det hade varit. Det var också då alla inblandade förstod att det var en bomb som orsakat smällen.

Samtidigt som tv-nyheterna rullade hemma hos Kaija Carlsson ringde telefonen. Det var Marie Grossthals man som lät meddela att polisen varit där. Marie var död.

Varken Kaija Carlsson eller Kerstin Sjögren kommer ihåg exakt när de började jobba igen, om det var dagen efter dådet eller ett par dagar senare. Men båda minns att de förväntades arbeta på som vanligt. Något samtalsstöd eller gemensam bearbetning av det som inträffat var det inte tal om. Kerstin Sjögren tog hissen upp till elfte våningen och fortsatte där hon hade slutat handläggningen av uppbördsärenden.

Kaija Carlsson och hennes närmaste kollegor blev instruerade att sitta i ett konferensrum eftersom deras ordinarie kontor var förstörda. Den första arbetsdagen efter explosionen inleddes med att chefen höll ett litet tal där han redogjorde för husets skador och avslutade med: ”jaha, då sätter vi i gång och arbetar”.

Då gjorde Kaija Carlsson något mycket ovanligt och vågat. Hon sade emot.

– ”Nähä du, det gör vi inte”, sa jag. ”Vi ska sitta här och prata om vad som har hänt. Du tänker på sprickor i huset när det sitter chockade och ledsna medarbetare runt bordet. Borde du inte tänka på oss? Eller på Maries änkling?”

Kaija Carlsson minns den iskalla blick hon fick.

– Då reste jag och en kollega på oss och gick ut, och så tog vi tåget raka vägen hem till Maries man.

Där satt de i timmar och pratade. Maries änkling kokade kaffe som han hällde upp i fyra koppar, en var till de två besökarna, en till sig själv och en till Marie.

Arbetsgivarens nonchalanta inställning till det som inträffat fick Kaija Carlsson att engagera sig fackligt i Statstjänstemannaförbundet, som ST hette då.

– Vi krävde, och fick så småningom igenom, att vi skulle ha vakter i entrén som kontrollerade identiteten på alla som gick ut och in. Det var väldigt positivt, vi var ju rädda.

Hon minns dock inte om det fackliga kravet blev verklighet före eller efter nästa bombdåd – det mot kronofogdekontoret i Nacka sex månader efter smällen i Skatteskrapan.

Det var soligt och redan mycket varmt ute när de första medarbetarna kom till jobbet på Kronofogden i Nacka utanför Stockholm på morgonen den 8 augusti 1983. Utanför entrén stod en kylväska i frigolit. Lite märkligt, tyckte de som passerade, men kanske var det någon kollega som skulle i väg på indrivning och ville ha med sig kyld dryck.

En stund senare, när ingen anställd velat kännas vid väskan, gick några ur personalen ut för att titta på den. Då hörde de att den tickade.

Polis tillkallades och byggnaden evakuerades. Polisens tekniker beslutade att desarmera bomben på plats. De monterade upp ett hagelgevär och tanken var att skottet skulle slita sönder avfyrningsmekanismen. Men bomben exploderade i stället för att desarmeras. Ingen människa skadades, men den materiella förödelsen blev stor. I fasaden gapade ett stort hål ut mot gatan.

Dåden mot Skatteskrapan och Kronofogden sågs som ett angrepp mot samhället och föranledde den dittills största polisutredningen i svensk historia.

Den tekniska undersökningen av våning sju i Skatteskrapan visade att bomben varit gömd i en portfölj som stod i rökrummet. Precis som kylväskan utanför Kronofogden var den konstruerad för att brisera om den kom i rörelse. Förmodligen såg Marie Grossthal väskan när hon satt sig ned och tänt sin cigarett. Kanske tog hon tag i väskan för att se om den hade någon namnskylt.

Det fanns även andra likheter mellan bomberna. På båda brottsplatserna hittade polisen rester av sprängämnet dynamex, hundratals spikar, bitar av en flaska T-röd, en äggklocka och ett tjuvlarm för bilar. Det stod klart att båda bomberna var byggda enligt samma konstruktion.

Polisen kunde koppla en blå Volvo till sprängningen vid Kronofogden i Nacka. Samma blåa Volvo hade senare samma dag synts till på Ingarö, i närheten av en för polisen redan intressant person, Lars Tingström – i medierna senare kallad Bombmannen.

Lars Tingström hyste ett dokumenterat hat mot såväl skatteförvaltningen som Kronofogden sedan han satts i personlig konkurs 1976. Några år senare hade han dessutom dömts till fyra års fängelse för bland annat grov misshandel och brott mot lagen om explosiva och brandfarliga varor, efter att ha åtalats för att ha skickat en brevbomb till en före detta affärsbekant. Under förundersökningen hade polisen gjort en husrannsakan i Tingströms hem på Ingarö och funnit ett underjordiskt rum där det fanns krut, stubintråd och avlyssningsapparater. Åklagare i målet var Sigurd Dencker.

Fängelsestraffet hade Lars Tingström avtjänat på Kumlaanstalten, och där hade han lärt känna två personer som skulle komma att bli viktiga för honom. Den förste var en syrisk medborgare som flydde till Damaskus under en permission och som Tingström senare hälsade på flera gånger. Den andre var Christer Pettersson.

Ett drygt halvår innan bomben mot Skatteskrapan, sommaren 1982, hade åklagare Sigurd Denckers hus i Saltsjö-Boo totalförstörts av en bomb. Vid explosionen dödades Sigurd Denckers dotters pojkvän. I samband med polisutredningen hade Lars Tingström förhörts, eftersom han ansågs kunna ha ett motiv. Men han kunde uppvisa alibi – han hade varit på väg till Damaskus när dådet inträffade.

Mot bakgrund av att han tidigare dömts för ett bombdåd förhördes Lars Tingström även kort efter explosionen i Skatteskrapan, men även då hade han alibi. Han befann sig i Damaskus det aktuella datumet.

Men den blå Volvon fick polisen att fortsätta att hålla ett öga på Lars Tingström, eftersom bilen visade sig tillhöra hans nära vän Hannu Hyttinen. Samtidigt som de två avlyssnades, gjorde polisen en ny genomgång av fynden från bombdådet mot Sigurd Denckers villa och fann såväl spikar som rester av dynamex och bitar av en äggklocka och ett tjuvlarm. Det kunde konstateras att den bomben hade en liknande konstruktion som bomberna mot Skatteskrapan och Kronofogden, och att de förmodligen var tillverkade av samma person. Polisens teori var att Lars Tingström var hjärnan bakom dåden och att hans vän Hannu Hyttinen hjälpt till att placera ut bomberna.

Medan polisen spanade på de två misstänkta under hösten 1983 blev det alltmer tydligt att ett nytt dåd var på gång. Den 22 december satt poliser och kikade in genom fönstret till Hannu Hyttinens lägenhet i Tensta när den plötsligt exploderade. Sprängningen, som dödade Hyttinen, utlöstes förmodligen medan han arbetade med att färdigställa den bomb som skulle användas i nästa dåd.

Dagen efter greps Lars Tingström.

Vid en ny husrannsakan på Lars Tingströms gård på Ingarö hittades flera kilo dynamex nedgrävt i en sandhög. Det var det slutgiltiga indiciet som krävdes för att åtala Lars Tingström för bombdåden mot Sigurd Denckers villa 1982 samt mot Skatteskrapan och Kronofogden i Nacka året efter. Själv förnekade Lars Tingström all inblandning.

Tingsrätten befann Lars Tingström vara skyldig till bombdåden, och dömde honom till livstids fängelse.

Åklagaren hävdade att bombernas konstruktion avvek från vad man tidigare sett i Sverige, och snarare liknade terrorbomber som använts på Irland och i Mellanöstern. Utredningen visade att Lars Tingström under sina resor till Damaskus haft kontakt med terroristorganisationen Svarta September och enligt åklagaren var det där han fått kunskap om terrorbombernas konstruktion.

Hovrätten friade senare Lars Tingström för bomben mot Skatteskrapan, eftersom han bevisligen befunnit sig i Damaskus vid tillfället och det inte gick att utesluta att Hannu Hyttinen utfört det dådet själv. Men livstidsdomen stod fast.

Hovrättens dom kom i december 1985. Då hade SVT-programmet 20:00 bara några månader tidigare avslöjat att åklagaren i brevbombsmålet, Sigurd Dencker, hade haft en relation med Lars Tingströms sambo under tiden för rättegången. Sambon var dessutom åklagarens huvudvittne.

Lars Tingström begärde resning i brevbombsmålet och när det till slut prövades på nytt, 1990, friades han. Eftersom domen för de andra bombdåden byggde på indicier där brevbombsdomen var viktig, begärde Tingström resning även i det målet – men fick avslag.

Han förblev alltså fängslad på livstid. Helt oskyldig, enligt honom själv, och nu utan möjlighet till offentlig upprättelse.

Det var då Kaija Carlsson fick ett brev.

– Det var ett vanligt, handskrivet brev. Jag blev väl glad först, som man blir när man får brev. Men när jag började läsa fick jag en chock.

Året var 1991, och även om Kaija Carlsson fortfarande hade kontakt med Marie Grossthals familj i Estland hade hon lagt händelserna i Skatteskrapan bakom sig. Brevet kom från Lars Tingström i fängelset.

– Han var inte hotfull, men han bedyrade sin oskuld och svamlade på om en bok hans advokat Pelle Svensson just skrivit. Jag tyckte att det var fruktansvärt obehagligt att han kontaktade mig. Han hade väl läst polisutredningen och sett mitt vittnesmål från den där dagen, och sedan sökt upp min adress. Jag var säkert inte den enda som fick brev, men jag kände mig bevakad och olustig till mods, säger hon.

Ett par år senare, 1993, drabbades Lars Tingström av cancer och skickade in en nådeansökan. Han fick avslag och avled i fängelset några månader senare.

Drygt fyra år efter hans död, 1997, presenterade Pelle Svensson nya uppgifter. Enligt den tidigare brottarlegendaren och kändisadvokaten hade Lars Tingström på sin dödsbädd erkänt samtliga bombdåd för honom. Och inte nog med det. Lars Tingström hade berättat för Pelle Svensson att det var han som gett vännen Christer Pettersson i uppdrag att mörda Olof Palme. Skälet skulle vara att Lars Tingström såg statsministern som ytterst ansvarig för den rättsröta han hamnat i.

Det ”testamente” som Tingström enligt Pelle Svensson lämnade till honom, föranledde riksåklagaren att, nio år efter den friande domen mot Christer Pettersson i hovrätten, begära resning i målet om mordet på Olof Palme. Men Högsta domstolen valde att inte ta upp målet på nytt.

Kaija Carlsson, som i dag är 82 år, har fortfarande kontakt med Marie Grossthals familj.

– Marie hade inga barn, men hennes man hade tre barn sedan tidigare, som bodde kvar i Estland. Efter deras fars död – han gick bort några år efter Marie – fortsatte jag ha lite kontakt med dem och deras familjer, berättar Kaija.

I slutet av 1980-talet, strax innan Estland blev fritt från Sovjetunionen, kom ett av barnbarnen till Sverige för att delta i ett sportevenemang. I samband med det sökte han politisk asyl och var ofta hemma hos Kaija Carlsson och hennes familj.

– I dag bor han i USA, och jag åker både dit och till Tallinn och hälsar på emellanåt.

Redogörelsen för förundersökningarna och rättsprocesserna mot Lars Tingström bygger i huvudsak på Lena Ebervalls och Per E Samuelsons bok Bombmannens testamente samt Sveriges Radios dokumentär Bombmannen av Kristofer Hansson och Fredrik Johnsson.

Redogörelsen för förundersökningarna och rättsprocesserna mot Lars Tingström bygger i huvudsak på Lena Ebervalls och Per E Samuelsons bok Bombmannens testamente samt Sveriges Radios dokumentär Bombmannen av Kristofer Hansson och Fredrik Johnsson.