På stenjakt i vildmarken

Det är morgonmöte i den hyrda lägenheten i norrbottniska Arjeplog. I ett hörn i vardagsrummet ligger uthuggna, numrerade stenar. Dagens lunch står klar i mattermos på köksbänken, och på soffbordet har kartorna travats.

Projektledaren Benno Kathol och geologen Stefan Persson går igenom dagens arbetspass. Det gäller ett område vid Jäkkvik. Trakten genomkorsas av geologer från SGU, Sveriges geologiska undersökning, under fyra–fem år för att skapa en lokal geologisk karta.

Varför gör man det? Förutom det vetenskapliga värdet kan information från geologiska karteringar behövas exempelvis när man bygger vägar och hus. Men området runt Jäkkvik är i stort sett obebyggt, så några sådana behov finns inte. I stället handlar det om att samla grundfakta inför eventuell prospektering efter malm och mineraler.

Sverige är störst i EU på järnmalm och hör till de största producenterna av koppar, zink, bly, guld och silver. Malmbrytning är alltså en inte oviktig näring, och staten bidrar med en infrastruktur av kunskap. Privata och offentliga intressenter får inflytande över vilka områden som undersöks genom att sitta i rådgivande grupper som SGU har. 

– Och vi går ofta på deras förslag, säger Benno Kathol. Sedan kan bland annat företag i gruvindustrin köpa våra kartor och databaser,och bedöma om det är intressant att göra en noggrann inventering.

Hög frigång och specialdäck

Dags att ge sig av. Stefan Persson tar en av SGUs bilar, med hög frigång och specialdäck för att klara en eventuell punktering ute i fält. Vi är på väg till Laisvik några mil åt nordväst, intill sjön Hornavan. I arbetsvästens många fickor har Stefan lagt ned kartor, anteckningsbok, arbetshandskar, borste, kompass, gps, extrabatteri till gps:en, mobil, magnetometer, märkpennor och andra pennor samt skyddsglasögon. I ett annat fack finns plats för stenprov.

Man får förstås inte glömma myggmedlet heller.

– Mygg och knott är det värsta arbetsmiljöproblemet, säger Stefan. Ibland när vi ligger ute i tält går det inte att laga mat utanför tältet. Men jag har slutat bry mig om mygg i maten.

När vi återvänt efter arbetsdagen visar Stefan en bild av ett tält han bodde i en sommar. Tältet är rött, men färgen syns knappt för all knott.

Vi passerar sjön med det samiska namnet Lulep Jutas. I fjärran reser sig fjällen, men så långt ska vi inte. Vi tar av på en liten grusväg mot Laisvik. Dagens första mål är ett gammalt stenbrott vid sjön Lillraudok. När vi får syn på en naken stenhäll vid sidan om vägen parkerar Stefan bilen.

Han skriver in lägesuppgifterna från gps:en i sin anteckningsbok och markerar platsen på det stencilerade kartbladet.

– När vi kommer tillbaka för jag över uppgiften på en stor karta. Det är lite gammaldags, ler han.

Inte intressant för brytning

Nu ska stenen undersökas. Hällen är vit med svarta fläckar. Det är granit med inslag av mineralet biotit, förklarar Stefan. Han tar fram en lupp och en linjal och mäter kornen i stenen. De är 3 till

5 millimeter i diameter.

Berget kunde ha varit intressant för brytning om det innehållit ren kvarts eller ren fältspat. Men denna blandsten är endast användbar
som byggnadssten eller prydnadssten, bedömer Stefan.

Med en liten magnetometer mäter han magnetfältet direkt mot hällen och i luften ovanför. Radioaktiviteten kontrolleras med hjälp av en spektrometer. Den mäter stenens innehåll av uran, torium och en radioaktiv isotop av kalium.

Stefan kryssar i »småporfyrisk« och »massformig« i det förtryckta formuläret. Porfyrisk betyder att det finns större strökorn i en mer finkornig massa. Massformig innebär att bergarten inte är tillplattad eller utdragen.

– Här ligger kristallerna huller om buller. Det betyder att stenen är magmatisk. Om det vore mer gyttrigt skulle den vara metamorf.

Den påläste förstår nu att det handlar om en ursprunglig, oomvandlad bergart, bildad genom att smält stenmaterial kristalliserats.

Vi hinner med ännu en häll före lunch. Den ligger också intill vägen, vid en bäck med kristallklart vatten. Här finns en intressant »gång« i stenen, ett rödfärgat stråk av en annan bergart. Stefan fotograferar gången. Han lägger en enkrona intill för att få en storleksjämförelse.

Vill vara ute i naturen

Termoslunchen intas vid Hornavans strand.

– Förr blev det mest mackor, men nu lagar jag ett extra mål mat på kvällen, berättar Stefan.

Han är en erfaren karterare, inne på sin sjätte sommarsäsong. Han sökte sig till geologin i mångt och mycket för att få vara ute i naturen. Innan han gick den fyraåriga geologutbildningen var han skogsarbetare.

– Det är fint när man kommer upp på en höjd och har utsikt över berg och skogar.

Ett bekymmer är dock att det visat sig svårt att få en tillsvidareanställning som geolog. SGU har sparkrav på sig och ersätter inte pensionerade medarbetare, och finanskrisen har lagt en död hand över den privata prospekteringsbranschen. Stefan har fått förlängd säsongsanställning de senaste åren och har förtur till jobb på SGU, men ännu inte fast jobb.

– Jag kanske kan göra lite skogsjobb hos mina föräldrar i Dalarna under senhösten, men det räcker inte så långt. Jag börjar fundera på att försöka hitta ett annat säsongsarbete att kombinera med detta.

Efter lunch kör vi i väg en bit. Stefan kliver ur bilen, läser av positionen och ställer in kompassen. Så plockar han fram hammaren. Vi ska in i skogen, till ett område där det enligt uppgift ska finnas vulkanit.

Svårt ta sig fram i terrängen

Marken i skogen är täckt av runda stenblock, övervuxna av mossa och blåbärsris. Svårforcerat. När vi kommer ut på myren blir det än viktigare att se var man sätter fötterna. Trampar man fel kan vattnet nå över stövelskaften, och leran suger fast. Det är lätt att inse varför SGU har god fysik som ett krav vid anställning av extrageologer. Stefan Persson tappade sju kilo i vikt förra sommaren.

– Jag fick dra åt remmen ett par hål.

Riskerna med ensamarbete är också uppenbara. I den här miljön är det lätt att halka och bryta ett ben. Då gäller det att gps och mobil fungerar och att området har täckning.

– Innan vi åker i väg på morgnarna skriver vi upp vart vi ska, och bilens färg och registreringsnummer, berättar Stefan. Och om man inte är tillbaka till klockan sex måste man höra av sig.

Vi får ströva runt en stund på den utmärkta platsen för att hitta berg i öppen dager. Till slut finner vi en röd- och svartfärgad häll, som troligen innehåller kalifältfosfat och biotit. Stefan ska ta ett stenprov, och vänder upp mossa och ris för att hitta en bra huggyta. Skyddsglasögonen åker på, och så lyfter han hammaren.

Det räcker med ett par slag. Stefan studerar provet med lupp. Han gissar att det är en monzogranit eller syenogranit. Om stenen senare ska granskas i laboratorium skär man den så tunt att ljuset faller igenom när man tittar i mikroskop.

Myggen surrar omkring oss. Fotografen Johan Fjellström bedömer dock myggtätheten som låg enligt hans egenhändigt inrättade myggintensitetsindex, MIS. 1 MIS är tio döda mygg vid ett handslag mot låret. Hans rekord är 10,4, alltså 104 mygg i en smäll.

På vägen tillbaka skrämmer vi upp några fjällripor från deras vila på myren. Sikten är god trots tät skog, eftersom tallarna saknar grenar upp till ett par meters höjd. Det är »älghöjd«, förklarar fotografen. När älgarna på vårkanten har ont om mat äter de tallarna så långt upp de når.

Arbetsperiod på tio dagar

Klockan hinner bli halv sex innan vi är tillbaka i Arjeplog. Det är svårt att jobba för lite, noterar Stefan Persson.

– Om jag har ett ställe kvar och är långt ute i skogen tar jag gärna det, annars måste jag gå tillbaka nästa dag. Och det kan vara svårt att ta igen den tiden, eftersom vi säsongsanställda inte har flextid.

Nu återstår nio dagar av den tio dagar långa arbetsperioden, sedan blir det fyra lediga dagar. Men någon längre sommarsemester får man inte som säsongsanställd. Det är en nackdel, tycker Stefan.

– Men det är ett fritt jobb! Man bestämmer själv över sin dag.