Stor okunskap om orsakerna bakom hot och våld på jobbet

– På ett möte var det en brevbärare som berättade att någon hade kastat en sten på honom, men att han inte hade rapporterat det. ”Då skulle jag behöva incidentrapportera varje vecka”, förklarade han.

Det säger Postnords säkerhetschef Alexis Larsson, som har ett antal ärenden om hot och våldsamheter riktade mot företagets anställda på sitt bord. Ändå bedömer han att benägenheten bland de anställda att anmäla händelser är låg.

– Om det händer något allvarligt rapporterar man, men inte om någon säger något som kan uppfattas som hotfullt eller välter ens cykel. Det har blivit vardag. Brevbäraren i exemplet sade att om samma sak hade hänt för tio år sedan hade han gjort en anmälan.

Det vanligaste är att det är ungdomsgäng som trakasserar och är våldsamma mot brevbärare, enligt Alexis Larsson. Ibland försöker man lösa det genom att dela ut posten tidigt på morgonen då ungdomarna sover. I enstaka fall händer det att man sätter in en brevbärare som blir mer accepterad i utdelningsområdet, till exempel en man i stället för en kvinna eller tvärtom.

Även Postnords kundtjänst är hårt ansatt.

Hoten kommer på telefon, mejl och Facebook – och har blivit klart grövre, säger Alexis Larsson.

– Om man tidigare kallade oss idioter hotar man nu med fysiskt våld. Även personer som inte är anonyma verkar sakna spärrar, de ser inte människan på andra sidan.

Däremot ser Alexis Larsson ingen ökning av de inrapporterade incidenterna. Och frågan om hot och våld generellt har blivit vanligare i arbetslivet är inte helt lätt att svara på. Arbetsmiljöverkets statistik visar ingen ökning av antalet anmälda fall där människor blivit sjukskrivna av sådana skäl. Fler anmäler ”allvarliga händelser” kopplade till hot och våld, men ökningen är bara något större än ökningen av anmälda tillbud och arbetsolyckor i allmänhet.

En annorlunda bild framträder i Statistiska centralbyråns undersökningar av svenskarnas levnadsförhållanden, som bygger på frågor ställda till allmänheten. Där har andelen som uppgett sig ha blivit utsatt för hot och våld på jobbet aldrig varit så hög som i den senaste undersökningen från 2016–2017. Av de statligt anställda svarade 7,2 procent att de utsatts de senaste tolv månaderna. Går man riktigt långt tillbaka i tiden, till 1982–1983, var andelen endast 2,1 procent.

Publikt har talat med företrädare för flera stora statliga myndigheter samt Postnord och SJ om förekomsten av hot och våld mot de anställda, utvecklingen över tid och vilka orsaker man ser. Incidentstatistiken hos de olika arbetsgivarna visar olika bilder – hos några är nivån stabil eller sjunkande, hos andra ökar den kraftigt.

Försäkringskassan hör till de senare. Förra året hade myndigheten drygt 2 200 rapporterade incidenter, vilket kan jämföras med runt 800 per år 2013–2014. Birgitta Målsäter, chef för Försäkringskassans säkerhetsstab, säger att myndigheten inte har gjort någon genomgripande analys av den dramatiska ökningen av rapporterat hot och våld.

– Vi har jobbat väldigt hårt med att uppmuntra anmälningar, och det har sannolikt minskat mörkertalet. Men jag tror inte att det är hela förklaringen. Jag tror också att det är en samhällstrend, men jag vill inte spekulera i vad den kan bero på.

Människors känslor av besvikelse, ilska och oro kommer oftare till uttryck när de inte längre behöver skriva en insändare till lokaltidningen, utan kan knacka ned några rader vid tangentbordet och publicera direkt i sociala medier. Det finns flera grupper på nätet som för en kritisk diskussion om Försäkringskassan, exempelvis Facebookgruppen ”Försäkringskassanupproret!” med 64 000 medlemmar. Tonläget är ofta hårt. I ett inlägg som efter ett par dagar hade närmare 1 200 gilla-markeringar och 719 kommentarer skriver en person att myndighetens handläggare ”har blod på sina händer”.

En grund för starka reaktioner mot Försäkringskassans beslut kan vara att reglerna för att få ersättning har skärpts. Utvecklingen av hot- och våldsincidenter efter sjukförsäkringsreformen 2008, då många utförsäkrades och förlorade sin sjukpenning, skulle kunna tyda på det. Året innan, 2007, inträffade 224 incidenter, 2009 var antalet 731 och 2010 rapporterades 1 047 incidenter.

Men antalet inrapporterade händelser har sedan fortsatt uppåt även sedan reglerna i någon mån mildrats, och var 2019 mer än dubbelt så stort som 2010.

Även om Försäkringskassan inte analyserat orsakerna till denna utveckling har statistiken gjorts mer detaljerad. Det som då framkommer är att en specifik form av hot, suicidhot, står för över hälften av alla hotincidenter. Förra året hotade 1 260 personer att ta sitt eget liv, enligt Försäkringskassans interna statistik.

Anställda som tar emot självmordshot känner säkerligen sympati med människor i en svår situation, men samtidigt utsätts de också själva för en psykisk påfrestning.

Vilka situationer som triggar människor att hota med självmord går inte att utläsa av statistiken. Men området sjukförsäkring är helt dominerande i myndighetens incidentrapporter om hot och våld.

Försäkringskassans huvudskyddsombud Emma Erak säger att det finns en uppfattning att självmordshot många gånger kan kopplas till beslut om utbetalningar. Det kan vara fråga om negativa beslut, men också om långa väntetider på grund av handläggarnas ansträngda arbetssituation.

– Vi har sagt att det inte får öka så här. Ingen vill ha sådana samtal, säger Emma Erak.

Särskilt belastande blir det när handläggaren inte får tag på sjukvårdspersonal som kan rycka ut till en person som kan vara självmordsbenägen, framhåller hon.

– Även vi har problem att få kontakt med vården, och det blir ett stort ansvar för en enskild handläggare att ta.

Emma Erak anser att Försäkringskassan måste arbeta mer förebyggande mot självmordshot och andra hot, och berättar att ett arbete i den riktningen ska inledas inom kort. Ett givet problem i den satsningen är dock att de övergripande förutsättningarna för verksamheten är politiskt bestämda.

– Vi vill lyfta ansvaret till politikerna att fundera över vilka uppdrag man lägger på oss. Våra medarbetare får ta konsekvenserna, och naturligtvis även medborgarna.

Även på andra myndigheter som fattar beslut som har stor betydelse för människors liv utgör självmordshoten en väsentlig andel av hoten mot handläggarna. Både Kronofogden och Migrationsverket har börjat särredovisa självmordshot i sin hot- och våldstatistik.

Men de hamnar under olika rubriker. Migrationsverket har flyttat suicidhot från kategorin hot till kategorin ”psykisk påfrestning”. Både självmordshot och andra hot har minskat efter den toppnivå 2017 som följde på flyktingvågen 2015. Ändå rapporterades 227 fall av hot om självmord eller självskada förra året, vilket är fler än de fall där hot eller våld riktats direkt mot myndighetens medarbetare.

Också på Kronofogden är suicidhot den vanligaste formen av hot. Där inträffade 222 sådana incidenter 2019, ungefär samma nivå som de senaste åren. Kronofogden har därtill kategorin ”självmord/dödsfall”, för situationen när anställda påträffar en död person vid förrättningen. Förra året inträffade det vid 25 tillfällen, alltså ungefär två gånger i månaden.

Cristian Svensson, säkerhetsrådgivare på Kronofogden, säger att myndigheten inte har några närmare kunskaper om varför självmordshot är så ofta förekommande.

– Jag kan bara säga vad jag själv tror. Vi har i ganska många år monterat ned delar av det sociala skyddsnätet i samhället, så att människor hamnar i desperation.

Lars Dahlin är kontaktperson för arbetsmiljöfrågor i ST-avdelningen inom Kronofogden. När han försöker bena ut frågan lyfter han bland annat fram att stressen bland personalen, framför allt på myndighetens kundservice, kan bädda för hotfulla urladdningar från kundens sida:

– Kundservice upplever att de måste klara av samtalen snabbt och hinner kanske inte riktigt bemöta kunder som är uppgivna eller stressade. Det kan leda till ökad risk för hot eller hot om självmord.

Under coronapandemin tar Kronofogdens kontor inte längre emot spontana besök, men redan tidigare har myndigheten begränsat sin fysiska tillgänglighet för kunderna genom att stänga vissa kontor för besök och minska öppettiderna på andra. Också det skapar oro och kan i förlängningen leda till hotfulla situationer, tror Lars Dahlin.

– Det har blivit svårare att komma i kontakt med handläggarna, och den enskilde kunden kan därmed få svårare att ta tag i sin situation. Om man också har svårt att få kontakt med vården eller socialtjänsten får man inte den hjälp man behöver. Det blir nattsvart.

På Migrationsverket bedömer arbetsmiljöspecialisten Maria Johansson att de fortsatt långa handläggningstiderna i asylprövningen har stor betydelse för förekomsten av suicidhot och andra hot.

– Dessa människor vill oss inget illa, men de har väntat månad efter månad på livsavgörande beslut. Det skapar frustration, konstaterar hon.

Om självmordshot berör minderåriga gör myndigheten orosanmälan, men i de flesta övriga fall finns inte så mycket att göra, säger Maria Johansson.

– Det händer att handläggare ringer efter ambulans för att man känner sig lite hjälplös.

Medarbetare har också efterfrågat scanningsverktyg för att kunna bedöma risken, men det är inte riktigt vår roll.

På Arbetsförmedlingen mer än dubblerades antalet hotincidenter när suicidhot lades in som en kategori i statistiken 2010. Samtidigt skärptes rutinerna för inrapportering, vilket kan ha bidragit till ökningen, enligt säkerhetschefen Robert Hansson. Att antalet incidentrapporter minskat de senaste två åren tror han till viss del kan tillskrivas tidsbrist bland arbetsförmedlare och kundtjänstpersonal.

– Vi har ju haft stora påfrestningar i organisationen under 2018 och 2019, och då finns det risk att man inte ger sig den extra tid det tar att skriva en rapport. Det vi ser att man rapporterar nu är lite grövre hot och grövre våld, och det är oroande.

Det kan vara så att mindre allvarliga händelser inte rapporteras, säger Robert Hansson.

Det finns en oro inom Arbetsförmedlingen för att incidenterna ska bli fler när nedskärningarna och kontorsstängningarna ökar pressen på kvarvarande kontor, förlänger väntetiderna och gör det svårare för arbetssökande att få kontakt med myndigheten. Allt typiska riskfaktorer för hot och våld.

De flesta incidenter sker spontant, bedömer Robert Hansson. Huvudskyddsombudet Mattias Gustafsson håller med, och ger ett exempel på hur det kan gå till.

– Någon ringer till kundtjänst och mobilens kontantkort tar slut när man sitter i telefonkö. Då tar man sig till ett kontor, men beskedet där är att kunden måste ringa till kundtjänst. Det leder till frustration.

Han tror att även förändringar och problem på andra håll i samhället får efterverkningar för Arbetsförmedlingens anställda. Efter sjukförsäkringsreformen 2008, när sjukpenningen stoppades för tusentals människor som i stället skulle skriva in sig som arbetssökande, ökade tillbuden med hot och våld på Arbetsförmedlingen.

– Vi upplevde också att incidenterna blev fler i den stora etableringsvågen för några år sedan, när Migrationsverket inte hann med och människor inte fick den hjälp av oss som de tyckte att de behövde.

De fyra myndigheterna Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kronofogden och Migrationsverket hade förra året sammantaget 3 735 rapporterade incidenter rörande personsäkerhet i vid bemärkelse. Ingen av dem har utrett och analyserat trender och orsakssammanhang. Iakttagelserna från ledningsföreträdare och huvudskyddsombud tyder ändå på att vissa faktorer väger tungt: långa handläggningstider, försämrad tillgänglighet och desperation från människor som ser sin tillvaro hotad på grund av ett negativt myndighetsbeslut.

Sådana omständigheter ligger ganska långt ifrån typiska händelser på Postnord, som snarare verkar handla om trakasserande ungdomsgäng och kunder som får utbrott när en leverans är försenad. Tågtrafikföretaget SJ tycks ha likartade problem som Postnord. Enligt SJs kommunikationschef

Tobbe Lundell har hot- och våldssituationerna ombord ökat, och drabbar nästan uteslutande tågvärdar i möten med resenärer som saknar biljett.

I likhet med Postnords säkerhetschef tolkar Tobbe Lundell den försämrade arbetsmiljön för tågvärdarna som ett utslag av ett allmänt hårdare samhällsklimat.

– Man har tänjt på gränserna för vad som är ett okej beteende mot andra. Politikerna talar mycket om gängvåld och skjutningar, men de måste ta tag i de här frågorna också.

Även företrädare för högskolan talar om ett tuffare beteende människor emellan. Hot mot lärare, till exempel från studenter som inte fått godkänt, och hatattacker mot forskare har blivit vanligare. På Lunds universitet har de senaste hoten varit riktade mot forskare inom genusvetenskap och medicin, enligt universitetets säkerhetschef Per Nordén.

Hatbudskapen förmedlas ofta via mejl, sms eller sociala medier.

– Det är väl lättare när man sitter vid ett tangentbord och upplever sig vara anonym, säger Per Nordén.

Han vill inte gå in på detaljer om hur lärosätet skyddar sin personal, men nämner att mer än en anställd fått personlarm.

Attackerna mot akademin har lett till att den ansvariga ministern Matilda Ernkrans, S, nyligen hållit ett möte om frågan med företrädare för lärosätena. Universitet och högskolor har bildat ett nätverk som ska verka för ökad säkerhet, och ett forskningsprojekt lett av Sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet ska kartlägga omfattningen av hot och hat på lärosätena.

Ett annat, tvärvetenskapligt forskningsprojekt vid Stockholms universitet som rör näthat är i startgroparna och kan sannolikt komma att beröra arbetslivet. Det syftar enligt presentationen till att ge ”ökad förståelse för vad som socialt, situationsmässigt och psykologiskt sker i det stora mörkertal som utgör majoriteten av näthat”.

I dagsläget finns annars påfallande lite forskning om orsakerna till hot och våld i arbetslivet. Ett undantag är de rapporter som Brottsförebyggande rådet, Brå, gav ut 2005 och 2016 om otillåten påverkan på myndighetspersoner – förutom hot och våld även korruption. Undersökningarna ställde bland annat frågor om vad handläggarna trodde om förövarnas motiv.

De förklaringar som lyftes fram var dels en hårdare attityd från allmänheten gentemot tjänstemän, dels att en ökad medvetenhet om problemen lett till att fler händelser rapporteras.

– Det vi hör är att respekten för myndighetspersoner har försvagats, samtidigt som vi har fått ett allmänt hårdare samhällsklimat, säger Johanna Skinnari på Brå.

Sofia Wikman på Högskolan i Gävle utgör också ett undantag i ett annars ganska tomt forskningsfält med sin avhandling från 2012 om våld i arbetslivet. Hon ifrågasätter bilden av ett generellt tuffare klimat människor emellan och pekar på andra förklaringsmodeller.

– Vi har inte ett råare samhällsklimat, tvärtom är människor schystare och snällare mot varandra. Men vi har vissa sektorer i samhället som fullkomligt trasats sönder, som när sjukhus måste gå i stabsläge, och när hårdare regler gör att hjälpbehövande inte längre har rätt till välfärd. Det får konsekvenser för dem som arbetar inom de områdena.

Stress och underbemanning i offentliga verksamheter är också uppenbara riskfaktorer, anser hon.

– De som ligger högst i fråga om hot och våld är personal i särskolor. Man kan måla upp de barnen som monster, men det handlar ju om bemanning. Om en anställd är ensam och ska hindra ett barn från att rymma kan det sluta i ganska allvarligt våld. Man gör de offentliganställda en björntjänst om man fokuserar på att möta besvärliga klienter i stället för att prata resurser.

Forskningsrådet Forte har fått ett särskilt anslag för ett nationellt forskningsprogram om arbetslivet. Inför fördelningen av forskningsanslag gjorde Forte en översyn av forskningsläget. Cecilia Beskow, avdelningschef för forskning och utveckling, konstaterar att man hittade ”otroligt lite” forskning om hot och våld i arbetslivet, och det är nu ett prioriterat område.

Thomas Jacobsson, som är programansvarig för arbetslivsforskningen inom Forte, säger att det troligen finns flera orsaker till att forskningsfältet är så tomt.

– Vi har inte haft några riktade forskningsutlysningar tidigare, och då blir det svårare att stå sig i konkurrensen om forskningsanslag.

Att det saknas en utvecklad forskningstradition på området innebär i sig ett problem, eftersom forskarna inte har så mycket teori och metod att luta sig mot i sina ansökningar. Dessutom är området hot och våld känsligt och rymmer etiska problem, påpekar Thomas Jacobsson.

I översynen inför det nationella forskningsprogrammet hittade man få tidigare ansökningar om anslag och få pågående projekt inom området.

– Det tyder på att det inte så etablerat, men också på att det inte finns ett så stort intresse – eller att man inte tycker att det är någon idé att söka.

”Våld, hot och trakasserier är ett reellt problem som har ökat under de senaste åren”, hävdar Arbetsgivarverket i en skrivelse till justitiedepartementet. Arbetsgivarorganisationen vill stärka det lagliga skyddet för statstjänstemän.

I   juni förra året begärde Arbetsgivarverkets styrelse att det skulle göras en översyn av skyddet för statstjänstemän som i jobbet utsätts för hot, trakasserier och våld. Politikerna har redan vidtagit vissa mått och steg – sekretessen för myndighetsanställdas personuppgifter har skärpts och den så kallade Blåljusutredningen har föreslagit åtgärder för vissa utsatta yrkesgrupper – men Arbetsgivarverket anser inte att det räcker.

– Trakasserier, hot och våld drabbar så brett, i princip alla myndigheter påverkas, säger Carl Durling, arbetsrättsjurist på Arbetsgivarverket.

De statliga arbetsgivarna efterfrågar en utredning om flera lagskärpningar. En av dem är en ny straffskärpningsgrund för hot- och våldsbrott mot statstjänstemän. Ett annat förslag gäller brottsbalkens regler om ”förgripelse mot tjänsteman”, som Arbetsgivarverket vill ska vidgas så att fler incidenter omfattas.

– En viktig aspekt är trakasserier på nätet, som lever kvar och aldrig försvinner, säger Carl Durling.

Arbetsgivarverket vill även att hot om självmord ska straffbeläggas som trakasseri. Är det en rimlig åtgärd?

– Man måste i så fall göra överväganden om det görs i trakasserande syfte eller inte, och om det görs för att få fördelar. Då kanske det ska vara straffbelagt. Men jag kan förstå problematiken att människor kanske slänger ur sig saker i desperation.