Nya vindar blåser i kanalen

Junisolen strålar, vinden friskar i från nord. Det danska fraktfartyget Uno har just avverkat tre av fyra slussar i Trollhättan på sin väg norrut mot Vänern, och närmar sig det avslutande lyftet. Trots att slussen mäter imponerande 90 meter ser den plötsligt trång ut. Men Uno har gott om utrymme, försäkrar Sjöfartsverkets slussmaskinist Ulf-Jörgen Johansen. När det är riktigt tajt finns bara någon meter att spela på.

– Tar du fören så tar jag aktern, ropar kollegan Gunnar Magnusson över axeln medan han vandrar bort mot den nedre slussporten.

Tillsammans släpper de tjocka trossar mot lastdäcket långt därnere. Medan slussen snabbt fylls med vatten håller besättningen koll vid relingen, och nyfikna åskådare flockas för att bevittna spektaklet. 12 000 kubikmeter vatten bubblar fram, grönt och glittrande.

Här, på det som i dag heter Trollhätte kanal, har båtar passerat i hundratals år. Sveriges första sluss öppnades i Lilla Edet redan 1607. I Trollhättan har man slussat i mer än 200 år, och dagens slussar invigdes 1916. Numera tar vattenleden fartyg på över 4 000 ton, som går med massaved, papper, sågat trä, spannmål, gödsel, malm och olja mellan Vänern och Västerhavet. Trafiken pågår dygnet runt, året om.

Beredskap dygnet runt

En bit uppströms ligger Sjöfartsverkets verkstäder nästan öde. De flesta mekaniker, elektriker, snickare och betongarbetare är som vanligt ute på jobb längs farleden.

– Vi har beredskap dygnet runt om något händer där det behövs underhåll, säger elektriker Jörgen Djerf som visar runt bland byggnaderna. Trafiken står ju aldrig still. Det är en stor fördel att ha egna verkstäder till hands för snabba åtgärder.

Det har gått sex år sedan Jörgen Djerf bytte pressverket på Saab Trollhättan mot Sjöfartsverket. Nu är han ordförande för den lokala ST-klubben där elkillarna samsas med trafikledare, slussmaskinister och administratörer, och han trivs med sina varierade arbetsuppgifter. Ena dagen byter han trasiga armaturer, andra dagar måste någon boj programmeras om för att blinka rätt. Samtliga av kanalens nio öppningsbara vägbroar fjärrstyrs från Trollhättan. Kameror informerar om läget flera mil bort, och det är absolut nödvändigt att fiberkabeln sänder utan tidsfördröjning. Ibland bryts förbindelsen helt. Som när räddningstjänsten senast tvingades kapa kabeln vid en trafikolycka, eller om kamerorna snöar igen.

– Då har vi personal som åker ut och kör broarna manuellt på plats, säger Jörgen Djerf.

Mycket fylleri på sommaren

I sin slusshytt betraktar Gunnar Magnusson koncentrerat de fyra tv-monitorerna som visar klaffbron inne i Trollhättan. En segelbåt är på väg. Gunnar Magnusson slår på varningssignalerna och låter bommarna gå ner. Han snurrar med kameran: ingen båt syns till från andra hållet, några fotgängare saktar snällt in i väntan på bommarna. Det är oftast lugnt kring broöppningarna så här mitt på dagen.

– Men på sommarnätterna är det mycket fylla och grejer, suckar Gunnar.

När seglaren passerat fälls bron ner igen och trafiken släpps på. Det hela tar bara några minuter.

Av de nio kanaler som Sjöfartsverket ansvarar för är det Trollhätte kanal som trafikeras hårdast av handelssjöfarten, tillsammans med Södertälje kanal. Mest fartyg passerar under natten mellan fredag och lördag, söderut mot Göteborg.

– Då har de lastat eller lossat i Vänern till klockan 16 på fredagen, förklarar Gunnar Magnusson.

I övrigt följer handelsflottan inte längre några fasta tider, säger han. Fartygen kommer och går. Så här års utökas trafiken av närmare 4 000 fritidsbåtar.

– Den riktiga ruschen börjar första veckan i juli, säger Gunnar Magnusson. Under högsäsong är det stressigt. Det är en fruktansvärd skillnad att sitta här en eftermiddag i juli jäm-fört med en måndagsförmiddag i december.

Bilister, broar, båtar, bävrar...

På kanalen kan allt hända. Bilister kör in i vägbommar. Broar hänger sig i öppet läge. Båtar med fel i maskineriet rammar bryggor och stängda slussportar.

– En gång fastnade en bäver i slussen, berättar Jörgen Djerf. Den fick vi fånga in och kasta ut.

Att ouppmärksamma fritidsseglare blir hängande vid kanten när vattnet slussas undan är heller ingen skröna, försäkrar Gunnar Magnusson. Han berättar om en holländsk båt som gick in i slussarna för några år sedan.

– De lade fast och började spela gitarr och sjunga. Rätt vad det var började det knaka. Givetvis stoppade jag, men det går ju inte blixtsnabbt. Så skepparen fick kapa förtöjningarna.

I efterhand blir incidenterna roliga historier. Men även de anställda kan råka illa ut om olyckan är framme. Servicepersonalen är till exempel ofta uppe och klänger på broar och i höga master, och får klara de flesta väder.

– Man är medveten om riskerna, så man tar det lugnt, säger Jörgen Djerf. Men jag var med och drog upp en båtsman som trillade ner på isen för några år sedan, när det var isigt och halt på däck.

Mer tjänster kan handlas upp

Det var först i början av 1990-talet som Sjöfartsverket tog över ansvaret för Trollhätte kanal. Men nu är Sjöfartsverkets verksamhet stadd i förändring. Någon bolagisering är visserligen inte aktuell tills vidare. Däremot har en statlig utredning föreslagit att den egna produktionen på sikt bör avvecklas. Det innebär till exempel att drift och underhåll av farleder i framtiden ska köpas in av andra aktörer. Målsättningen är att tre fjärdedelar ska upphandlas inom tre år.

I dag är marknaden för sådana tjänster aningen tunn; få aktörer har de resurser som krävs. Men redan nu köper Sjöfartsverket in eltjänster längs västkusten då de egna elektrikerna har fullt upp. Och när Trollhätte kanal stänger helt för totalunderhåll med jämna mellanrum så tar man alltid in entreprenörer utifrån. Den lokala ST-klubben förhåller sig dock kallsinnig till förslaget.

– Man kan alltid bli överraskad, men jag tror inte att något händer de närmaste åren, säger Jörgen Djerf. Det blir väldigt svårt att köpa upp verksamheten utifrån. Att få det att gå ihop med arbetsbåtar och beredskapspersonal… Det blir för dyrt. Den erfarenhet och kunskap som krävs är svår att finna utanför Sjöfartsverket, så vi ser det inte som ett jättestort hot. Det skulle i så fall vara om personalen ingår i en upphandling. Det vi är rädda för då är våra statliga avtal, med semesterdagar och så.

Samtidigt vet han att flera kolleger redan har börjat spana efter andra alternativ, för säkerhets skull. Det gäller särskilt den yngre generationen, som kan kombinera en färsk utbildning med viss rutin. Den statliga utredaren tycker att Sjöfartsverket ska stötta personal som vill starta eget och ta över delar av verksamheten, till exempel genom utbildning på arbetstid.

– Det är klart, när det blir sådana här utredningar sätter det igång tankarna på folk, säger Jörgen Djerf och lägger in en ny snus.

Men det satsas också för framtiden längs den västsvenska vattenvägen. Inom kort inrättas en ny och större kanalcentral i Trollhättan, så att all trafikledning och lotsfördelning ska ske från samma ställe längs kanalen. Inne på det nuvarande kanalkontoret sitter trafikledarna Jarl Hammar och Fredrik Hansson. Med hjälp av dataskärmar, väggkartor, VHF-radio och telefoner håller de koll på båttrafik, vattennivåer, lotsbehov och kanalens närområde. De fungerar även som en sambandscentral dit folk ringer med tips, frågor och förslag.

– Vi får alla tänkbara samtal, säger Fredrik Hansson. På sommaren blir det mycket turistinformation: var kan man tanka båten, var finns gästhamnen?

Påringningarna kan gälla en felanmälan, eller kor som rymt från hagen intill slussarna. Men det kan också vara räddningstjänsten som varnar för att någon hotar hoppa från en bro och att båtar kan behöva stoppas. Det händer ibland att Sjöfartsverkets personal får rycka ut vid mindre incidenter. På kanalen finns ingen regelrätt sjöräddning.

Jarl Hammar tar en närmare titt på satellitbilden över Skagen. Havet är översållat med gula prickar, fartyg på väg åt olika håll. Ett av dem är Skagern, på väg från Holland mot Vänern.

– Den har en fart av 12,4 knop och är över 70 meter lång, läser Jarl med blicken på dataskärmen.

Skagern har bara fyra timmar kvar till Göteborgs hamninlopp, men har ännu inte beställt den obligatoriska lotsen för färden upp på älven. Plötsligt ringer telefonen – kapten Sergejev har insett att han är sen. Jarl Hammar gör en snabb bokning och skickar den till Göteborgslotsens handdator. Trafikledningen i Göteborg får ordna så att någon skjutsar ut lotsen på redden så att han kan klättra ombord utan att Skagern behöver gå in till kaj.

Hopp om ny containerlinje

Samtalet spinner vidare kring planerna på en ny containerlinje för styckegods mellan Karlstad och Göteborg. En sådan hoppas man på här. Trollhätte kanal går med underskott och behöver statliga anslag för sin överlevnad. Yrkestrafiken längs kanalen har minskat på senare år, och framtiden hänger på hur väl man klarar konkurrensen med tåg- och vägtransporter. Ett containerfartyg motsvarar minsann 170 långtradare, hinner någon påpeka innan en turist i flytväst tittar in och vill betala för slusspassagen.

Vi strosar ut i solen igen, förbi slusskaféet och en kohage full med smörblommor och rödklöver. I den nedre slusstrappan har en av de tre slussarna tillfälligt torrlagts. En givare på en av slussluckorna måste bytas ut. Elektrikern Tommy Berndtsson spänner på sig säkerhetsselen och gör sig redo att klättra ner i det trånga, djupa schaktet intill själva slussen. Nerifrån mörkret hörs mekaniker Urban Hellqvists burkiga röst:

– Be att han tar med sig en polygrip till!

Några segelbåtar cirkulerar redan otåligt på vattenspegeln nedanför, i väntan på nästa slussning.