Nedskärningarnas pris
Nedskärningarna i företag och offentliga verksamheter under 90-talet gjordes för att dra ned på utgifterna. Men arbetslöshet, stress och sjukskrivningar kostar enorma summor.
– Nedskärningarna i den offentliga sektorn har minskat löneskostnaderna, och har därför medfört en besparing i en specifik ficka. Men samtidigt har många andra kostnader ökat, som för sjukskrivningar och arbetslöshet. Det eländiga är att man fortfarande inte verkar förstå att Göran Perssons kostym har många ”offentliga fickor” – för a-kassa, sjukvård, socialbidrag och så vidare. Helhetsbilden saknas.
Det säger den svenska stressforskningens nestor, Lennart Levi. Trots att han passerat pensionsåldern är han fortfarande verksam vid den institution han var med och startade 1959, Institutionen för stressforskning vid Karolinska institutet.
Nedskärningarna i både den privata och den offentliga sektorn under 1990-talet har inneburit en förskräckande misshushållning med mänskliga resurser, anser han.
– Förutom de direkta kostnaderna har vi fått stora välfärdsförluster. 600 000 människor förlorade sina jobb i början av 90-talet. Fortfarande har vi nära en miljon människor i arbetsför ålder som är utan jobb, samtidigt som över två miljoner är översysselsatta. 60 procent av alla sysselsatta tycker nämligen att de har alldeles för mycket att göra.
Det finns försök att beräkna kostnaderna dels för arbetslösheten, dels för stressen. Forskare på högskolan i Växjö bedömer att arbetslösheten kostar samhället drygt 150 miljarder kronor om året.
– När det gäller kostnaderna för sjukfrånvaron är räknemetoderna relativt osäkra, säger Lennart Levi. Det finns beräkningar som anger de offentliga kostnaderna till nära 50 miljarder kronor.
Effekterna på de anställdas hälsa av stress och underbemanning märks inte på en gång. Människan har mycket reservkrafter, brukar Lennart Levi påpeka. Men när de väl kommer är de mycket kostsamma.
Paula Liukkonen, företagsekonom på Stockholms universitet, har räknat ut att om en IT-tekniker på mellannivå i ett företag blir sjukskriven i ett år kostar det företaget en miljon kronor. Sjukskrivningen resulterar bland annat i kostnader för rehabilitering, personalomsättning, kompetensförlust och produktionsförändringar. En utbränd chef kostar arbetsgivaren över fyra miljoner kronor.
Liukkonens räkneexempel är utförligt beskrivet i en handledning som Volvo gett ut i syfte att förebygga utbrändhet på bilbyggarföretaget. Initiativet kommer från den högsta koncernledningen. Sådana signaler måste komma också i den offentliga sektorn, menar Lennart Levi.
–Göran Persson måste gå i spetsen för sin regering och göra en markering av vad man vill ha för sorts arbetsliv, för de offentliganställda och över huvud taget.
Nyckelfrågan är samordning av resurserna.
– Allt kostar, i termer av något annat. Forskningen har gång på gång visat att drastiska nedskärningar inte är bra annat än mycket kortsiktigt, till nästa kvartalsbokslut eller nästa budgetår. Så fort man räknar långsiktigt är det förlust, förlust, förlust. Men att tillämpa den kunskapen har visat sig mycket svårt. I varje riksdag, kommun och landsting är det en strid på kniven om resurser och om kortsiktiga resultat.
De senaste åren har arbetsmiljödebatten i Sverige väckts till liv varje gång nya siffror över den ökande sjukfrånvaron och den ökande andelen diagnoser som stress och utbrändhet presenteras. Men i länder som USA, Kanada och Storbritannien har antalet arbetsskador och arbetsrelaterade sjukdomar minskat under 1990-talet – trots högkonjunktur och fler i arbete.
En förklaringsmodell bland forskare är att företagen börjar betrakta kostnaderna för skador som vilken annan kostnad som helst i redovisningen, och att man därför blivit mer angelägen om att ta itu med brister i arbetsmiljön.
– I USA drabbas företagen mer direkt av kostnaderna för nedskärningar och stress än i Sverige, där de till stor del kan vältras över på samhället, konstaterar Lennart Levi.
Den svenska regeringen funderar visserligen över ett utredningsförslag som skulle lägga en större börda på arbetsgivarna – 60 dagars arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen – men förslaget blev från första början så hårt kritiserat att det troligen hamnar i papperskorgen. Även Lennart Levi är tveksam. Baksidan är att arbetsgivarna kommer att undvika att anställa småbarnsföräldrar och människor som riskerar att bli sjuka ofta, påpekar han.
Han ser det som mycket positivt att regeringen samordnar sig i en arbetsgrupp för arbetsmiljöfrågor med social- och socialförsäkringsministrarna, finansministern och biträdande näringsministern. I synnerhet har han stort förtroende för socialförsäkringsminister Ingela Thalén.
– Får bara hon gehör är jag riktigt optimistisk.
De fackliga organisationernas insatser så här långt är han inte lika imponerad av.
– De flesta fack har varit förskräckligt passiva, man har bara stillatigande åsett utvecklingen. Ett lysande undantag är TCO-ordföranden Sture Nordh, som har visat stor kunskap och ett stort engagemang.
Fackförbunden borde ta upp kampen mot sjuka arbetsmiljöer i sina avtalsförhandlingar, anser han.
– Ekonomi är ett språk som arbetsgivaren förstår. Facket kan i dag ta till strejk för en procent mer i löneökning, och det är inget fel i det. Felet är begränsningen till plånboksfrågor – arbetsmiljön är minst lika viktig.
