Matti fick hjälp att sluta dricka

Han stängde dörren mot korridoren, gick fram till en rullhurts och tog fram flaskan. En snabb klunk, tillbaka med flaskan och sedan några steg tillbaka för att öppna dörren igen.

Jag såg det från mitt skrivbord i kontoret på andra sidan gatan. En gång vid jultid hade de långdans i korridoren. Min okände bekant deltog, men gjorde sig även då ett hastigt ärende till rullhurtsen.

Jag har tänkt på honom även sedan jag bytt arbetsplats och utsikt. Var det ingen som märkte något på den statliga myndigheten där han arbetade? Fick han hjälp att släppa flaskan?

Sen upptäckt försämrar oddsen

Sannolikheten är inte så stor, enligt experter på missbruk.

– Och när vi får ett fall har det ofta gått 15–20 år, säger Magnus Johansson, konsult på utbildnings- och behandlingsföretaget Ljung & Sjöberg.

– När cheferna ser problemet har det i de flesta fall gått så långt att oddsen att lyckas med rehabilitering har blivit sämre – och ändå agerar man inte alla gånger.

– Det finns en rädsla att göra fel.

Ulric Hermansson, alkoholforskare på Karolinska institutet, noterar att många tror att man kan se med blotta ögat vem som är alkoholist. Om man inte ser några sådana tecken bland kollegerna finns väl inga problem, resonerar de.

– Ibland när jag håller utbildningar ber folk mig att komma till deras arbetsplats för att »peka ut missbrukarna«. Men det kan ju varken jag eller någon annan göra.

Ingen kunde peka ut Matti heller, Matti som egentligen heter något annat och som arbetar i en av de 350 kontorsmodulerna i det eleganta Riksbankshuset i Stockholm. Trots att han druckit kraftigt i många år var det aldrig någon som ställde några frågor på jobbet.

»Tyckte att jag var rolig«

– Jag drack aldrig under arbetstid och var aldrig borta från jobbet på grund av bakfylla. Och folk här säger att de inte märkte något, men de såg att jag blev full på personalfesterna. Själv tyckte jag att jag bara var rolig och avslappnad.

Riksbanken har en tung, nästan bunkerlik fasad i svart granit, som ser ut att skydda mot de flesta faror. Intrycket förstärks av de stränga säkerhetsarrangemangen innanför porten. Vakten bakom säkerhetsglaset synar noga besökarens id-kort, och först efter ett telefonsamtal med mottagaren svängs dörren upp till en sluss, ett väntrum med ytterligare en låst dörr mot Riksbankens inre. De två dörrarna är aldrig öppna samtidigt.

Ett sådant skalskydd hjälper dock föga mot de risker och problem som är förknippade med missbruk bland de anställda. Matti har varit nykter i tre år nu. Med den distans det ger kan han säga att han nog inte alltid skötte jobbet som han borde, även om han var fysiskt närvarande och cheferna inte reagerade.

– Jag var trött och fick ett sämre humör. Jag tror också att mina chefer såg att jobbet inte fungerade bra, men de kopplade det inte till alkohol. Möjligen såg de att jag var bakfull ibland.

Matti blev »väldigt bra kompis« med alkoholen redan första gången han drack, i 15-årsåldern.

– Jag mådde väldigt gott av det. Det ökade långsamt, och jag var väl mellan 30 och 40 år när jag själv tyckte att det blivit lite mycket.

Drickandet en daglig vana

Men insikten trängde inte riktigt in. Tvärtom, efter skilsmässan 2002 eskalerade drickandet.

– När jag talade med en psykolog på Previa om skilsmässan frågade hon om alkoholen, men jag nappade inte på det då.

Drickandet blev en nästan daglig vana. Det som till slut kom att vända utvecklingen var en ny kris. Det var oro och omstruktureringar på jobbet, och på hemmaplan hade den nya flickvännen sagt ifrån om hans alkoholvanor.

– Så en helg reste sig väggen framför mig. Hon hade lämnat mig.

På måndag morgon gick han till sin chef och talade om att han behövde hjälp.

Det var ett stort och förmodligen ganska ovanligt steg att ta för en person med alkoholproblem. Skammen i att erkänna sitt beroende kan vara ett nästan oöverstigligt hinder, tror Matti själv.

Ett annat skäl kan vara att man inte ser sitt beroende, trots att det är långt gånget. Kristina Berglund vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg visar i sin doktorsavhandling att alkoholberoende människor som uppfattar sig som psykiskt friska och har ett jobb sällan söker vård.

Inte ens Matti, som gick till chefen och lade korten på bordet, kunde riktigt se vidden av sitt alkoholproblem. Han var sömnlös och
deprimerad, och trodde att den hjälp han sökte skulle handla främst om det. När han skickades på en ren alkoholbehandling kom det som en överraskning.

– Jag såg inte alkoholen som mitt största problem. Men i dag värderar jag det annorlunda. Det var alkoholen som gjorde att allt det andra tog så djupt – vissa känslor var bara tillåtna under ruset.

Arbetsgivaren har starka medel

Men när den sjuke inte ser sig som sjuk och inte vill ha vård, vem ska då förhindra att en människa super ihjäl sig? Familjen, kanske, om man har den kvar. Men arbetsgivaren har starkare påtryckningsmöjligheter än familjen, menar Maria Wahl, personalchef på Riksbanken. En chef kan lättare ställa ultimatum: om du inte slutar dricka förlorar du jobbet.

– Därför har arbetsgivarna också ett stort ansvar, även samhällsekonomiskt, poängterar Maria Wahl.

Men långt ifrån alla arbetsgivare tar det ansvaret. En undersökning som Ulric Hermansson gjort visar att bara var tredje arbetsplats känner till metoder för att förebygga alkoholproblem. Och betydligt färre gör något i praktiken, bedömer han.

Polisen i Stockholm är en myndighet som behandlingsorganisationen Alna framhåller som ett gott exempel bland statliga myndigheter. Men Åsa Jacobsson, som länge varit engagerad i frågan, både som arbetsledare och förtroendevald i ST, anser att man har en lång väg kvar.

– Vi har en vackert skriven policy, men tyvärr ser många chefer mellan fingrarna även vid tydliga tecken på missbruk, säger hon.

Att rehabilitera en missbrukare är ett tidsödande och känslomässigt krävande uppdrag, och många chefer duckar för det, säger Åsa Jacobsson. Problemet är mest påtagligt när det gäller poliser, anser hon. Kollegialiteten poliser emellan lägger krokben för ingripanden. I stället hamnar fallen så småningom i personalansvarsnämnden och slutar med avsked.

– Det har hänt att jag har gått till de ansvariga för arbetsmiljöfrågor och talat om att en person inte uppfyller sina krav som chef. Och i intervjuer vid chefsrekryteringar brukar jag fråga om de löst problem med alkohol på arbetsplatser eller hur de tänker sig att lösa dem. Ofta får man ett goddag-yxskaft-svar, men de har i alla fall fått en tankeställare.

Medvetna arbetsgivare agerar tidigt

I många fall handlar det om okunskap, tilllägger Åsa Jacobsson. Även konsulten Magnus Johansson på Ljung & Sjöberg tycker att det finns en stor brist på kunskap om alkohol och droger i arbetslivet. Det är därför människor kan tillbringa tjugo år i alkoholens fria fall innan det blir ett akut ingripande. Men efter några års samarbete – Ljung & Sjöberg har långtidsavtal med arbetsgivare – är läget betydligt bättre, anser han.

– Vi kan se att vi nu får yngre patienter från företag som jobbat med detta. Man upptäcker och agerar tidigare.

På Riksbanken var det en utbildningsinsats för några år sedan som öppnade ögonen.

– Många hade trott att »här på Riksbanken finns väl inga alkoholister«, säger personalchefen Maria Wahl. Men vi har lärt oss att problemet finns överallt. För några år sedan var det en anställd som kom och bad om hjälp att ordna ett leverprov. Om det hade varit i dag skulle jag ha reagerat annorlunda.

På en whiteboard i Maria Wahls arbetsrum finns en skiss som hon ritade för en nyanställd på personalavdelningen. Längs en tidslinje står det »attrahera, rekrytera, introducera, behålla, tanka av, avsluta«.

– Du ser att »behålla« är den största delen«, kommenterar hon. Vi vill behålla vår personal.

De utbildningar som Riksbanken genomförde resulterade i en alkoholpolicy och en handbok för chefer, och ett av målen med dem är att den som blivit sjuk av alkohol ska tillfriskna och kunna behålla jobbet.

Krav på total nykterhet

Matti blev det första testet. Han fick skriva under ett kontrakt med krav på total nykterhet i ett år och alkoholbehandling. Det var bra, tyckte han.

– Man ska ha formella kontrakt med underskrift, datum, hela batteriet.

Stödet från jobbet var bra, anser han, men det fanns inslag som han reagerade emot. Arbetsgivaren krävde läkarintyg från första sjukdagen, trots att Matti aldrig brukade sjukskriva sig.

– Jag hade uppfattat att vi skulle diskutera innehållet i kontraktet. Det var besvärligt att jag inte hade något att säga till om.

Kravet togs bort, men sedan skulle Försäkringskassan ha ett läkarintyg som bekräftade att Matti var alkoholist. Annars skulle det inte bli någon sjukpenning under behandlingstiden.

– Jag sökte ju vård i ett ganska tidigt skede, men formulären var gjorda för gravt alkoholiserade personer som varit borta mycket från arbetet. Man skulle tydligen vara allra längst ned i kolgruvan, och då skulle jag få vänta i flera år på hjälp.

Nu stod det och vägde om han skulle orka. Men han bestämde sig – han skulle gå behandlingen även om det inte blev någon sjukpenning från Försäkringskassan.

Riksbankens handledning för chefer handlar inte bara om hur man hanterar akuta situationer. Den ger också råd om hur man upptäcker alkoholproblem. »Misstankar om alkoholproblem visar sig ofta vara berättigade«, slår handledningen fast.

Tecken som får klockor att ringa

Chefer måste därför uppmärksamma tecken som tyder på att allt inte står rätt till. Det kan exempelvis vara att någon ändrar beteende eller ofta är borta på måndagar.

– Hos mig ringer det klockor när en person glömmer att ta med handlingar eller uteblir från möten, säger Åsa Jacobsson. Man bör i alla fall titta på det.

Det är också sådana konkreta händelser och beteendemönster som chefen bör ta upp i ett första samtal, säger Maria Wahl på Riksbanken. Däremot ska man inte ställa diagnos, det är företagshälsovårdens sak.

Både Riksbanken och Stockholmspolisen erbjuder den anställde att ha med en facklig företrädare vid sådana samtal. Det är viktigt, tycker konsulten Magnus Johansson.

– Arbetsplatser med stark facklig förankring har de bästa förutsättningarna för rehabilitering. Och det är bäst om facket är med i »laget« med chef och personalavdelning. Annars kan det bli lite gisslantagande, där facket försöker få ut medlemmen ur åtgärden.

Fackets roll kan också vara att kräva hjälp till medlemmen om arbetsgivaren är tveksam till en omfattande rehabiliteringsinsats.

– Jag har själv äskat om pengar till vård, och det är inte billiga behandlingar, säger Åsa
Jacobsson. Man vill inte kasta pengarna i sjön. Då gäller det att vara stark och argumentera för personen.

Hon får sin belöning när en behandling är framgångsrik.

– Det är en sådan lycka att se en person komma på fötter igen! Man ser engagemanget, lusten och idéerna.

ST-sektionen i Stockholmspolisen bekostar numera aldrig någon alkohol i samband med årsmöten. De som vill ha får köpa själva. Och på Riksbankens personalfester serveras maximalt två glas vin till var och en, starksprit förekommer inte och det ska alltid finnas ett alkoholfritt alternativ.

Paddlade när andra drack

Helt alkoholfria fester är dock sällsynta. Det kan vara en svårighet för den som med stor möda gjort sig fri från beroende. Men Matti har fortsatt att delta på personalfester och i andra sammanhang där alkohol förekommer.

– Men det hade varit bra om man inte hade behövt ha alkohol med i alla sociala sammanhang. Jag måste ofta förklara varför jag inte dricker. »Jag kör inte, men jag känner inte för att dricka.«

Han är ständigt medveten om risken för återfall, om fem minuter eller om ett år. Han har hjälpt sig själv genom att sätta upp konkreta mål. I början kunde det vara att vara nykter till nästa träff med terapeuten, sedan att inte dricka vid midsommar.

– Och då dracks en hel del! Men jag klev i kajaken vid midnatt och paddlade i en timme. Det var vindstilla och helt underbart.