Lobbyist i tjänstemannens tjänst

För några veckor sedanlade regeringen fram en oväntat givmild budgetproposition. En av dem som varje år noggrant läser den nådiga luntan för att se om det egna arbetet gett utdelning är Roger Mörtvik. Från TCOs kontor på Linnégatan i Stockholm arbetar han för att få genomslag för tjänstemannafackens ståndpunkter i politiken.

Och årets statsbudget innehöll en hel del som han och TCO tycker är bra: mer pengar till utbildning, forskning och infrastruktur är investeringar som på sikt kan leda till nya och bättre jobb.

Men Roger Mörtvik saknar åtgärder som reparerar a-kassan, ger unga bättre möjligheter att studera och vuxna bättre förutsättningar att vidareutbilda sig för nya jobb.

Och regeringens stora sänkning av bolagsskatten ser han inget bra motiv till.

– Det är mycket pengar, och det finns inget starkt forskningsstöd för att en sådan åtgärd får några större effekter.

Sedan 1990 har vi blivit en miljon fler som lever i Sverige, men antalet jobb ligger i stort sett stilla. Vad är det som har fattats?

– Framför allt har vi inte kunnat upprätthålla efterfrågan i ekonomin. Det finns en räddhågsenhet bland politiker att syssla med stabiliseringspolitik, det vill säga att upprätthålla efterfrågan i dåliga tider och strama åt i goda tider. Politikerna har i hög grad överlåtit stabiliseringspolitiken till Riksbanken. Men Riksbanken har inte har gjort ett tillräckligt bra jobb de senaste åren, och det har kostat många jobb.

– En annan faktor är att det i hög grad har slarvats med de nödvändiga tillväxtskapande investeringarna i många år, till exempel i utbildning och infrastruktur.

Budgetreglerna om utgiftstak och ett överskott över en konjunkturcykel var ju tänkta att möjliggöra konjunkturpolitik. Fungerar inte systemet?

– För egen del tror jag att överskottsmålet kan behöva formuleras mer flexibelt. Kanske med ett mindre överskott, eller så räcker det med en budget i balans över konjunkturcykeln. Det behövs en blocköverskridande diskussion och samsyn om de här frågorna.

Roger Mörtvik tycker att det är bra att regeringen fokuserar på arbetslinjen och jobben.

– Men jag är tveksam och kritisk till hur arbetslinjen genomförs. Den bygger på att man måste bli ekonomiskt utsatt och fattig innan man börjar söka jobb aktivt. Människors drivkraft att få arbete är så mycket starkare än vad jag tycker att regeringens politik ger uttryck för.

Han är också kritisk till regeringens påstående att jobbskatteavdragen leder till kraftigt ökad sysselsättning.

– De kan ha effekt, men betydligt mindre än vad regeringen påstår. TCO är emot ytterligare avdrag. Det finns andra mer angelägna skatteförändringar, och avdragen börjar urholka ersättningarna i välfärdssystemen. De försvårar också en skattereform.

Men det är nog inte möjligt att ta bort de steg som redan tagits, anser Roger Mörtvik.

– Genomförda skattesänkningar blir väldigt svåra att ta tillbaka – det är svårt att vinna val på en klok skattepolitik. Problemet är att hela skattesystemet har blivit alltför politiskt polariserat. Därför tror jag att vi måste landa i en ny samsyn över blockgränsen om skatterna. Man måste åtminstone komma överens om vissa grundläggande principer. Det var utgångspunkten i skatteuppgörelsen på 1990-talet.

Du har argumenterat för att Riksbanken ska ha ett sysselsättningsmål. Vad skulle det innebära?

– Det räcker med att läsa protokoll från direktionens möten för att förstå att de personer som i dag sitter i direktionen har helt olika syn på sin uppgift. Just nu är det en majoritet som tolkat sitt uppdrag på ett sätt som inte tagit hänsyn till sysselsättningen och inte heller uppnått inflationsmålet. Det har kostat kanske 40 000 till 50 000 jobb.

– Vi menar att om Riksbanken får ett dubbelmandat, att verka både för prisstabilitet och sysselsättning, så måste man ta hänsyn till vilka effekter räntepolitiken har på jobben. Och då borde man till exempel landa i att det inte är så klokt att använda räntevapnet för att försöka dämpa bostadsmarknaden, eftersom det har liten effekt men leder till att sysselsättningen hämmas.

Förbättringar i a-kassan har länge varit en central fråga för TCO. I förra veckan presenterade man ett förslag till en ny arbetslöshetsförsäkring.

Enligt förslaget ska det bli lättare för arbetslösa unga att få ersättning, och nyexaminerade akademiker får högre ersättning. Den nuvarande differentierade avgiften till a-kassan ersätts med en fast, avdragsgill avgift på 150 kronor i månaden.

Men det viktigaste kravet är en höjning av taket i a-kassan från dagens 18 700 kronor till 26 750 kronor. Dagens ersättningsnivå är i genomsnitt drygt 50 procent av den tidigare lönen, mot omkring 90 procent för tjugo år sedan.

– Det är rimligt att a-kassan inte ersätter lönen till 100 procent i evig tid. Men det är en fullt tillräcklig kostnad om man får 80 procent av sin tidigare lön. En bra a-kassa gynnar tillväxten, eftersom människor vågar byta jobb och gå till ett otryggt men spännande jobb i en framtidsbransch om man inte riskerar att bli fattig.

Ett argument från regeringen för att ha en låg a-kassa är att facken erbjuder tilläggsförsäkringar. Är det argumentet relevant?

– Det är fullständigt irrelevant, av flera skäl. Ett är att det urholkar försäkringens legitimitet. Man säger att det är okej att människor ska betala två gånger för att vara skyddade – först på sin vanliga inkomstskatt och sedan en gång till i en privat försäkring. Ett annat problem är att inte alla har möjlighet att skaffa sig en bra inkomstförsäkring, eftersom risken för arbetslöshet är för stor i deras bransch. Det försvagar i sin tur partsmodellen, till exempel om metallare inte har en inkomstförsäkring medan de som är med i Unionen har det.

– Dessutom bygger även inkomstförsäkringarna på att det finns en bra allmän försäkring i botten. Och allt färre får a-kassa, i dag är det bara var tredje arbetslös. Det som händer nu är att hela arbetslöshetsförsäkringen i princip privatiseras och blir exklusiv.

Lockar inkomstförsäkringarna fler medlemmar till fackförbunden?

– För en del fack har det varit så. Därför är det en väldigt dubbel utveckling för fack som i grunden värnar den generella välfärden.

Svensk ekonomi och arbetsmarknad påverkas starkt av utvecklingen i EU, som tar emot mer än hälften av Sveriges export. Roger Mörtvik ser ingen ljusning när det gäller krisen i euroområdet.

– Tyvärr är inget av de mest troliga scenarierna särskilt positivt. Om valutaunionen håller och EU inte lyckas lösa de grundläggande problemen går vi mot en lång period av svag ekonomisk tillväxt i euroområdet.

Det andra scenariot är att ett eller flera länder lämnar euron.

– Det kanske skulle vara bra för de länderna, men det skulle leda till en väldig finanspolitisk oro under lång tid.

– En tredje möjlig väg är att EU eller euroområdet bygger en finanspolitisk union där man samordnar skatter och välfärdspolitiska system. Det skulle förstärka euron, men skapa starka politiska reaktioner bland medborgarna och vara negativt för demokratin. Det skulle också bli svårt för Sverige att långsiktigt försvara vår välfärdsmodell och partsmodellen på arbetsmarknaden.

Vad skulle behövas?

– Man måste se till att länder med hög skuldnivå inte får sådana räntor på sina statspapper att skulden i sig genererar en ökad skuld. Man behöver också producera mer pengar, låta inflationen stiga i Europa, framför allt i Tyskland, utan att börja strama åt ekonomin direkt. Det är ett reptrick – svårt, men inte omöjligt.

– Utan sådana åtgärder kommer arbetsmarknaden att vara kvar i kris i decennier framöver. Arbetslösheten i Europa i dag är ett mycket större problem än för hög inflation. Och man måste välja där.

Roger Mörtvik tycker att TCO under senare år har lyckats väl med opinionsbildning och lobbning bland politiker för sina förslag.

– Vi bemöts med stor respekt och nyfikenhet. Många gånger plockar partierna upp våra idéer, såsom jämställdhetsbonusen som regeringen infört i föräldraförsäkringen och Socialdemokraternas förslag om små klasser i grundskolan och utbildningskontrakt för gymnasieelever – det vi kallar utbildningsgaranti. Vi startade också diskussionen om livspusslet, en term som alliansregeringen har anammat.

Men en riktigt gammal TCO-fråga har man inte kommit någon vart med.

– Stöd till vidareutbildning för människor i yrkeslivet, där har det varit oerhört trögt. Men vi har ett förslag på gång, och hoppas på en nystart.