Ljumt intresse för avtalsrörelsen

Dagen före vårens högskoleprov råder full aktivitet på serviceenheten Studentcentrum på Mälardalens högskola i Eskilstuna. Eija Nieminen far runt bland noggrant märkta papperspåsar för att utrusta provlokalerna med tidtagarur, extrapennor och annat nödvändigt.

Avtalsrörelsen känns ganska avlägsen när hon rätar på ryggen. Eija Nieminen har nyligen bytt från ett annat förbund och känner sig fortfarande färsk som ST-medlem.

–Jag vet inte vad jag saknar än, och vad jag skulle vilja lyfta fram, säger hon.

–Man är tyvärr lite dåligt insatt, inflikar kollegan Victoria Andersson.

Men det tar inte många minuter förrän diskussionen kretsar kring konsekvenserna av ett eventuellt samgående mellan Mälardalens högskola och Örebro universitet – det stora samtalsämnet här. Blir det räddningen från studentflykt och arbetsbrist, eller leder det till övertalighet när funktioner slås samman? Tryggheten för de anställda är helt klart en prioriterad fråga.

–Annars är ju alltid lönen något som man lätt engagerar sig i, påpekar Eija Nieminen. Vi assistenter är sämst betalda. Titlar kan jag bli väldigt trött på. En del kallas handläggare och då får man högre lön, trots att man kanske inte gör så mycket mer.

Många går in i väggen

Arbetsbelastningen har successivt ökat, konstaterar de båda kollegerna. Studentcentrum får ofta ta över göromål som inte platsar någon annanstans. Men bemanningen följer inte efter, och om något oförutsett händer spricker planeringen. Effektivitetskrav, tillgänglighet och besparingar väcker funderingar, och farhågor.

–Det är så många som blir utbrända och går in i väggen, säger Eija Nieminen. Här också. Och folk ser pigga ut först. Det är läskigt att man inte märker något.

Victoria Andersson har valt att jobba 35 timmar i veckan för att få tid för sin 12-åriga dotter och sig själv.

–Då väljer man kanske bort en tusenlapp i månaden. Men det är det värt för mig, säger hon. Allihop här har barn. Så vi är ju måna om att jobbet och livet utanför ska fungera. Det skulle vara helt underbart med kortare arbetsvecka.

Trygghetsfrågor i centrum

ST har ungefär 140 medlemmar på högskolans två campus i Eskilstuna och Västerås. Sektionsordförande Peter Sundkvist har just tröskat sig igenom de senaste lokala löneförhandlingarna. Dessutom pågår förhandlingar om övertalighet till följd av svikande studentunderlag. Till det kommer »Örebrofrågan«.

–Det tar all kraft just nu, sammanfattar Peter Sundkvist.

Men nu när den centrala avtalsrörelsen står för dörren börjar det bli hög tid att skifta fokus.

–Trygghetsfrågorna kommer att vara väldigt centrala, särskilt som Arbetsgivarverket vill ha mer flexibilitet: att jag jobbar som IT-tekniker ena veckan, och nästa vecka som något annat och då bara på kvällar. Då får vi den ökade effektiviteten med mindre personal som Arbetsgivarverket pratar om. Det tycker jag är väldigt skrämmande, att få ska göra mer. Klarar man inte det kanske man får leta nytt jobb. Trygghetsbiten måste vi värna om.

Stina Björklund är skyddsombud vid sidan av sin tjänst som institutionssekreterare på institutionen för matematik och fysik. För henne är det viktigt att semesteravtalet lämnas orört, och att pensionsförmånerna förblir oförändrade.

–Vi är ju många som börjar närma oss, och vi har avstått lön för det en gång i världen. Rör man det så har vi ju förlorat lön.

Att så få medlemmar reagerar på förändringar på arbetsplatsen tycker hon är märkligt. Det gör också att styrelsemedlemmarna lätt missar frågor som de själva inte berörs så mycket av. Föräldraledighet och jämställda karriärmöjligheter, till exempel.

–Vi alla administratörer har varit så pass mycket äldre så det har inte varit något problem, säger Stina Björklund. Men nu har det kommit in lite yngre. Arbetsgivaren har varit ovan att ta hand om det här, och vill inte sätta så hög lön för föräldralediga. Man har inte rätt att få tillbaka sina arbetsuppgifter, man har bara rätt till en tjänst. Och då vill arbetsgivaren att de ska förhandla om lönen när de kommer tillbaka.

En annan viktig fråga för sektionen är inflytandet i löneprocessen. På Mälardalens högskola förhandlar ST för alla medlemmar enligt traditionell modell, men får inte i förväg ta del av arbetsgivarens lönebud för övrig personal. Det får till följd att lönerna spretar, konstaterar Peter Sundkvist.

–Vi har ju ingen aning om det blir en sned lönebildning, särskilt för den kvinnliga personalen, om vi inte kan se buden. Det blir ett ekorrhjul man aldrig kommer ur. Tyvärr har vi inte lyckats få arbetsgivaren att förstå betydelsen av en bra lönekartläggning. Därför tvingas vi korrigera i efterhand, efter löneförhandlingarna. Det blir två förhandlingar i stället för en.

Ett stenkast från högskolan, i ett soligt konferensrum på Skatteverket, sitter fem kvinnor och diskuterar avtalsfrågor och facklig solidaritet. Visst är det bra att förbundet frågar efter medlemmarnas åsikter direkt, tycker Ulrika Österlund som jobbar på folkbokföringen. Men ingen har tagit tillfället i akt att tycka till. Lokalt känns avtalsrörelsen fortfarande avlägsen.

Förmåner viktiga på »Skatten«

Stridsfrågan här gäller annars i första hand de anställningsförmåner som underlättar balansen mellan yrkesliv och privatliv. Pensionsvillkor, semester och arbetstider har högre prioritet än själva lönen, anser de fem kollegerna.

–Det sägs att staten inte ska vara löneledande och det finns ju ingen risk i universum att vi skulle bli det, säger revisionshandläggare Irene Edwing med ett ironiskt leende. Men folk måste kunna känna sig nöjda med den ersättning de får för allt slit. Börjar de rensa bland våra förmåner är det klart att folk blir sura.

Förra året flyttades folkbokföringen över från Katrineholm, som ett led i att koncentrera verksamheten. För Katrineholmsborna Ulrika Österlund och Britt-Marie Wester innebär beslutet två timmars pendling varje dag.

–På en månad sitter vi på tåget en hel vecka, konstaterar Britt-Marie. Förr gick jag på Friskis & Svettis men det har jag knappt ork med nu när jag kommer hem.

Det borde vara lättare att få arbeta på distans, tycker Christina Holmberg som sköter taxering.

–Jag tycker att det är viktigt att facket driver att man ska kunna sitta på en annan ort. Man ska ha valmöjlighet på ett helt annat sätt än i dag.

På kontoret i Eskilstuna tilllämpas numera lönesättande samtal, där lönesättningen sker under samtalet i form av en överenskommelse mellan chef och medarbetare. Men så värst mycket dialog har det hittills inte blivit, påpekar Christina.

–Vi går väl dit och får reda på vad vi får, om man säger så. Det är ingen förhandling.

Ny lönesättningsmodell

Arbetsgivaren håller på att arbeta fram en modell som ska ligga till grund för jämlik lönesättning, men den är ännu inte klar. En sådan modell kanske kan hjälpa anställda att hävda sig i förhandlingssituationer, hoppas kvinnorna.

–Det bygger ju på att man framför vad det är man gör, säger Christina Holmberg. Och alla som har jobbat länge är ju inte så bra på det där – och så hamnar de efter.

–Det där är en generationsfråga, tillägger Britt-Marie Wester. Man ska vara lite blygsam och inte tala om hur duktig man är.

Skatteverkets omorganisationer de senaste åren påverkar personalen negativt, menar Irene Edwing.

–Det blir en oro för folk. Många känner inte trygghet i anställningen längre. Och personligen har jag svårt att se att servicen till medborgarna har blivit bättre, säger hon. Beslutsfattarna har hamnat väldigt långt ifrån oss. Det är också en stressfaktor.

Hela tiden är man som anställd medveten om att förseningar riskerar att drabba enskilda medborgare, säger Sofia Pettersson som dagligen möter kunder på expeditionen.

–Våra beslut påverkar deras bröd och smör, konstaterar hon. De anställda vill göra ett bra jobb. Och när de märker att det inte fungerar mår de dåligt.

Oanslutna åker snålskjuts

Då och då talas det i fikarummet om orättvisan i att en del åker snålskjuts på surt förvärvade fackliga framgångar. I synnerhet stör det att yngre anställda, som till exempel ofta utnyttjar förmåner kring föräldraledighet, allt oftare väljer att stå utanför facket.

–De utnyttjar förmåner men de vill inte vara med och betala för dem, säger Irene Edwing. Det har man svårt att fördra. Jag har större förståelse för dem som närmar sig pensionen.

Sofia Pettersson påpekar att dagens unga inte är riktigt medvetna om vad fackföreningsrörelsen faktiskt har utverkat. Kanske är det ett medvetande som återkommer om den yngre generationen skulle få uppleva att rättigheter och förmåner åter urholkas, resonerar Britt-Marie Wester.

–Men då tar det lång tid innan man tar tillbaka det man har förlorat.