Låter sig inte hindras

Egentligen är begreppet funktionshinder missvisande när det gäller David Sundström, 30. Trots att han är helt blind jobbar han som handläggare vid Räddningsverket och använder fritiden till att åka utförsåkning och cykla Vättern runt.

David Sundström möter vid järnvägsstationen i Kristinehamn. Han står på perrongen med den vita käppen framför sig som ett kroppens förlängda känselspröt. Ingen taxi från färdtjänsten i sikte, ingen ledsagare. Han har promenerat hit.

– Välkommen till storstan, säger han med värmländskt klang i ordmelodin, innan han ger sig i kast med uppgiften att eskortera reporter och fotograf på det gamla regementsområdet A9, där Räddningsverket har sin verksamhet.

Men vi börjar på en lunchrestaurang där David Sundström är en känd gäst. Efter några uppvärmande fraser om Värmland, staten och idrotten utvecklar han en samhällskritik vad gäller villkoren för funktionshindrade.

Komiskt – eller kränkande

Det handlar om rätten till hjälpmedel. Men som anställd vid Räddningsverket har han aldrig blivit kränkt eller diskriminerad.

– Tvärtom. Räddningsverket har på alla sätt varit en utmärkt arbetsgivare. Jag har fått det extra stöd som behövts i form av utrustning och i övrigt behandlas jag som vilken anställd som helst.

Men samhällets byråkrati har, menar han, inslag som i bästa fall kan kallas komiska eller parodiska och i värsta fall är just kränkande.

David Sundström behöver bland annat en punktskriftsdisplay med talstöd för sitt arbete vid datorn, andra funktionshindrade behöver annan utrustning. När det gäller att finansiera och tillhandahålla sådana hjälpmedel är tre instanser inblandade: Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och landstingens syncentraler.

David Sundström har vid två tillfällen, mellan olika jobb, tvingats anmäla sig som arbetslös och arbetssökande för att kunna få stödet från Arbetsförmedlingen. Vid båda tillfällena var han arbetslös bara några få timmar, för att Arbetsförmedlingens tjänsteman skulle kunna fatta beslutet. Senaste gången upprättades till och med en handlingsplan, då den fiktivt arbetslöse något konfunderad konstaterade hur tjänstemannen markerade att målen var uppnådda i samma ögonblick som de var nedskrivna – ett nytt jobb väntade ju nästa dag.

– Vilket slöseri med resurser. Det är inte effektivt, utbrister David Sundström och tillägger att ordningen förstärker de funktionshindrades offerroll. Självklart bör det finnas en enda gemensam myndighet på det här området.

Arbetsgivare försöker ofta hitta egna lösningar, betalar själva utrustningen (men det specialutrustade tangentbordet kostar 50 000 kronor) och arbetstagare tar med sig hjälpmedlen till ett nytt jobb.

Effektivitet är ett nyckelord för David Sundström. Han säger att det i dag i mångt och mycket finns fördomar mot blinda – ja, även mot andra personer som brukar buntas ihop under beteckningen minoriteter. Om en arbetsgivare väljer bort en person med ett handikapp, väljs också viktig kompetens och kunskap bort.

– Det är alltför vanligt att man ska vara god och snäll mot en funktionshindrad. Men det handlar ju om att det är lönsamt att våga rekrytera. Funktionshindret är ofta ett mycket mindre problem än vad man tror.

En måltavla för hans kritik är också handikapprörelsen, som i likhet med så många andra riktar in sig på problem och svårigheter. Den skulle, säger David Sundström, vinna på att inte så mycket leta efter fall med kränkta människor; mer framåtanda efterlyses.

Tröttnade på att tycka synd om sig

En annan medarbetare i statens tjänst, sjöingenjören Klas Ljungmark, 56, på fartygstekniska enheten vid Sjöfartsinspektionen i Norrköping, har i likhet med David Sundström många egenskaper: han är en handläggare som gärna åker på tjänsteresa utomlands trots att hans båda ben är amputerade, han är mannen med galghumor som rullar fram i korridorerna med sådan hastighet att en och annan kollega måste ta ett steg bakåt in i modulen, han är handläggaren som hann få blått bälte i judo innan bråck i artärer, 40 års rökning, kallbrand, sjukhussjuka och skickliga kirurger tog hans ben.

Själv beskriver han sig som före detta sjöbuse.

– Bland de 80 personerna här på enheten är nog hälften sjöbusar och hälften landkrabbor. Nja, de flesta är nog landkrabbor, säger Klas Ljungmark, som till allt annat avverkat 18 år till sjöss med handelsflottan.

Han arbetar på Sjöfartsinspektionen sedan 2005. När han började där, hade han varit hemma ett par år innan han, som han säger, tröttnade på att tycka synd om sig själv.

– Och all denna ilska som jag hade mot allt och alla.
Klas Ljungmark, som tidigare varit egen företagare med inriktning på hydraulik, ville börja arbeta igen.

Han insåg att det som låg närmast till hands var någon form av kontorsjobb. Att han lyckades få ett jobb – först knappt två månader av arbetsträning, därefter en fast tjänst, där han hade nytta av sin examen som sjöingenjör – var mer än vad han hade kunnat drömma om. Klas utför samma arbetsuppgifter som kollegorna, utom i ett avseende. Att stiga ombord på fartyg är inget för honom. Men att någon arbetskamrat gör den uppgiften är inte konstigare än vilken annan arbetsfördelning som helst.

Att han behöver ett höj- och sänkbart skrivbord skiljer inte heller Klas Ljungmark från någon annan handläggare. Däremot är kontorsstolen specialtillverkad med en särskild hjulställning och bromsanordning, så att den inte far iväg när han ska växla mellan rullstol och kontorsdito.

Aldrig känt sig utpekad

Gemenskapen på jobbet är god, jargongen är så rak som den kan förväntas vara där ett gäng sjöbusar samlas.

– Visst kan det vara tufft, men jag har nog aldrig känt mig utpekad här, säger Klas Ljungmark som beskriver arbetsgivaren som ypperlig i förhållandet till funktionshindrade arbetstagare. Apropå arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverkets föreskrifter påpekar han att det vore väl synd och skam om Sjöfartsverket inte följde dessa regler när myndigheten själv utfärdar föreskrifter som ska följas. Vi träffas en dag då det pågår en offentlig diskussion om ombordanställdas arbetstider och fusk med arbetstidsjournaler. Sjöfartsverkets inställning är att det inte är meningsfullt att ingripa med sanktioner, eftersom fartygen då bara byter flagg och fortsätter som inget hade hänt.

– Hellre då arbeta på den internationella arenan, säger Klas Ljungmark, något han själv gör en del av sin arbetstid, med resor till Bonn och London.

Har du behövt ta strid för något utifrån din situation?

– Bara när jag är ute och reser. Det kan vara besvärligt på bussar och hotell. Ibland väljer jag faktiskt att färdas i egen bil.

Är människors attityder ett problem?

– Många kan snarare vara överhjälpsamma, många tror att jag inte klarar något överhuvudtaget.

Klas Ljungmark understryker att han inte är trött på att en så stor del av hans identitet är kopplad till funktionshindret. När en journalist, som nu, söker upp honom handlar det typiskt nog inte om hans arbete med maskin- och luftemissioner, utan om villkoren som funktionshindrad.

– Jag förstår att det måste vara så. För yngre kan det vara svårt med ett arbetsliv som är så tajt, säger han apropå en uppgift att den enda grupp i Sverige med ökad arbetslöshet är gruppen funktionshindrade unga vuxna.

Är staten en bättre arbetsgivare i det här avseendet än det privata näringslivet?

– Ja, det tror jag. Jag lyckades få en handikapptoalett flyttad. Det hade säkert tagit mycket längre tid i ett privat företag.

En stor förändring väntar för Klas Ljungmark och flera andra statligt anställda. En ny myndighet, Transportinspektionen, utreds. Tanken är att den ska inrymma dagens sjöfartsinspektion, järnvägsinspektionen och andra tillsynsmyndigheter på transportområdet. Planerna innebär att banden med Sjöfartsverket upplöses och de anställda på Sjöfartsinspektionen måste flytta, även om de troligen inte behöver lämna Norrköping. Då måste Klas Ljungmark kanske ställa in sig på att övertyga nya chefer om sådant som hans nuvarande chefer tar för givna.

Hans inställning är att det måste finnas särskilda nischer för funktionshindrade.

– Alla kan inte jobba med allt. Det finns inga möjligheter. Det vore inte rättvist mot vare sig den funktionshindrade eller andra.

Det är dags att ge sig ut i regnet. Mannen vid skrivbordet tar på sig jackan och flyttar med noggranna manövrer från kontorsstolen till sin rullstol, en växling som inte är helt enkel.

– Det här är ett osäkerhetsmoment. Det går bäst när jag tar stöd med högerstumpen först. Den är kortast.

Om ett par timmar kommer färdtjänsten och hämtar den före detta sjöbusen, inte för att köra honom hem, utan för en skjuts till Norrköpings Central. Därifrån blir det en resa till Stockholm och en kurs i miljösäkerhet på Kungliga Tekniska Högskolan, som han deltar i en kväll i veckan.

Tog ensamhet för given

Åter till Värmland och omgivningens attityder. Ett exempel på fördomar mötte David Sundström för några år sedan när han åkte buss
i Karlstad. Föraren fick syn på den vita käppen och frågade om passageraren hade ledarhund.

– Nej, jag är allergisk och dessutom är jag inte tillräckligt mycket djurvän, svarade David, varpå föraren svarade:

– Vad tråkigt. Hundar kan ju vara ett så bra sällskap för er som är ensamma.

På A9 är artilleriets gamla exercis utbytt mot Räddningsverkets pappersexercis. David Sundström arbetar på analys- och informationsenheten. Han kvalitetssäkrar rapporter, beslut och andra handlingar. På frågan om det finns några arbetsuppgifter han måste överlåta till någon kollega, svarar han nej. Varje handling kan han ta del av genom att scanna in den i datorn, som »översätter« den för honom.

För en utomstående är omgivningens enda tecken på att deras arbetskamrat är blind att de är noga med att säga något när de är i hans närhet. Han bör veta vilka som rör sig kring honom.

Hur var det med utförsåkningen och cyklingen? För bara några dagar sedan var han i Dalarna och provade spåren i den en meter djupa snön. Att åka utför var möjligt tack vare broderns instruktioner i kommunikationsradio. Nu siktar David in sig på Vättern runt på cykel. Det är genomförbart tack vare tandem.

David Sundström är pol mag i statsvetenskap, hans D-uppsats handlade om hur effektiv den politiska debatten är när det gäller att tydliggöra de olika alternativen i politiken. Ledstjärnan effektivitet igen, alltså.

När David hade fått tjänsten på Räddningsverket för ett och ett halvt år sedan, i konkurrens med över 150 andra sökande, hade han sällskap av en ledsagare från landstinget de tre första dagarna på sin promenad till jobbet. Han memorerade vägen på kvällarna och har sedan dess promenerat till och från A9.

När vi tar farväl i vårsolen utanför verkets förråd, närmar sig en kollega och aviserar sin närvaro med en harkling

– Grattis till priset. Jag såg på universitetets hemsida att du blivit utnämnd till årets alumn, säger kollegan.

– Tack, svarar David och gör en manöver med den vita käppen för att ha klart för sig var gräsmattan tar vid.