Kvinnorna vill ta större plats i facket

– När facken själva får välja skickar de bara män. Vi vill stärka kvinnorna och ge dem mer makt. Män är redan prioriterade, säger Chahnaz El Zein, senior utbildare på Public Services International, PSI, den internationella fackliga organisationen för offentliganställda.

Därför ska hon leda 13 kvinnor – och inga män – från länder i Nordafrika och Mellanöstern genom en veckolång konferens med syftet att stärka kvinnors position i facket.

Under tidigare konferenser har deltagarna berättat om vad de har för behov av stöd, fått lära sig hur man organiserar kampanjer och diskuterat lagar som diskriminerar kvinnor och hur de ska kunna förändras.

Denna vecka ska de medverkande få de kunskaper de behöver för att själva kunna utbilda andra kvinnor i sina respektive länder.

Det handlar om att ge kvinnorna fler verktyg, och rätt verktyg, förklarar Chahnaz El Zein och blickar runt u-formationen av bord från sin position i mitten.

Hit till Broumana, en småstad belägen ett par mil upp i bergen utanför Beirut, kommer konferensdeltagarna från Algeriet, Egypten, Irak, Jordanien, Marocko, Palestina, Tunisien och Libanon. Varje land har skickat två representanter. Förhoppningsvis ska morgonens pass börja klockan 9.

– Men det här är Libanon så vi får väl se hur det går med det, säger Chahnaz El Zein med ett brett leende.

I många av länderna råder ett komplicerat läge både vad gäller politik och säkerhet, vilket gör det svårt för fackförbunden att verka. Situationen för kvinnor inom förbunden är ännu svårare, berättar flera av deltagarna.

Tahani Al Jamal från Gaza är en av två kvinnliga styrelseledamöter i fackförbundet för dem som jobbar inom staten Palestinas offentliga tjänster. Det är ett fåtal förbund i Palestina som ens har några kvinnor på den typen av poster, förklarar hon.

Hon är också en av fem regionordförande i organisationen. En position som det inte är lätt för kvinnor att nå. Man måste vara stark, förklarar Tahani Al Jamal, och berättar om hur hon skaffade sig en universitetsexamen när hennes barn var små, samtidigt som hennes man satt flera år i israeliskt fängelse. Hon blev tvungen att försörja och uppfostra barnen på egen hand.

Tahani Al Jamal har flera fackliga uppdrag och gör många besök på arbetsplatser. Säkerhetsläget och den tilltrasslade politiska situationen i Gaza gör det mycket svårt att genomföra förändringar, säger hon, och tar sjukförsäkringen som exempel.

– Det finns ingen, trots att det är lag på det sedan ett tiotal år tillbaka. Lagen tillämpas inte.

Fackförbunden i Palestina har över huvud taget en besvärlig uppgift eftersom arbetarna måste acceptera extremt låga löner för att inte bli av med jobben, berättar Tahani Al Jamal. De låga lönerna är dock inte ett problem enbart för kvinnorna, även om de tjänar ännu sämre än vad männen gör. Barnarbete är en annan problematik som breder ut sig, säger hon.

Känslan av att facket måste ta sig fram i motvind beror också på att arbetarna i Gaza sällan har ett enda yrke.

– Ena dagen är de på bygget och den andra kanske de kör taxi. Det gör det svårt för fackförbunden när det kommer till att driva yrkesfrågor och företräda sina medlemmar, säger Tahani Al Jamal.

Hon vill ändå se ljust på framtiden och är här på konferensen i Broumana för att stärka sin kompetens och lära sig hur man kan jobba för förändring. Palestina måste få fler kvinnor i ledande ställning och facket måste få fler kvinnliga medlemmar, anser Tahani Al Jamal.

Via PSI och organisationen Union to Union, som samordnar LO-, TCO- och Saco-förbundens internationella samarbeten, är ST en del av ett projekt för att stärka kvinnors ledarskap i fackföreningsrörelsen i Nordafrika och Mellanöstern.

Det har pågått sedan 2014 och den nuvarande perioden löper till och med 2022. Under den första perioden bedrevs en kampanj för att fackförbund inom offentlig sektor skulle anta en kvot, som innebär att 30 procent av dem som sitter på beslutsfattande positioner ska vara kvinnor.

– Vi vill ha fler kvinnor i ledande facklig position. Mot slutet av den första perioden, 2016, hade uppemot ett tiotal förbund antagit kvoten, säger Najwa Hanna, senior sekreterare för arabländerna på PSI.

Alla ländernas fackförbund är inte representerade i projektet och alla förbund som accepterat kvoten når ännu inte upp till 30 procent. Men Najwa Hanna är ändå nöjd, förklarar hon. I STs rapport till Union to Union om projektets första tre år bekräftas bilden av att kvinnorepresentationen ökat på flera håll:

• I Libanon var facket inom det statliga tobaksbolaget ensamt om att acceptera kvoten. Andelen kvinnliga styrelseledamöter fördubblades dock i ett par av de andra deltagande förbunden.
• I Palestina antog förbundet för anställda inom hälso- och sjukvård kvoten och andelen kvinnliga styrelseledamöter fördubblades. En ökad andel redovisas också i ett par andra förbund.
• I Egypten anammade fyra förbund inom offentlig sektor kvoten. Andelen kvinnor i styrelserna ökade dock marginellt under perioden.

Magnus Runsten, internationell handläggare på ST, säger att kvinnorna alltid har det svårt.

– Det är steg framåt på vissa håll, och samtidigt steg bakåt på andra, säger han.

Han konstaterar att de självständiga fackförbund som bildades efter den arabiska våren nu dessutom pressas tillbaka på flera håll. Bland annat i Egypten försöker myndigheterna knäcka dessa organisationer med byråkratiska och absurda regler.

– Det är en ganska skrämmande utveckling, där det är jättesvårt för ett fackförbund att ens vara lagligt, säger Magnus Runsten.

För just Egypten redovisar STs rapport att andelen kvinnor i ledande facklig position ligger mellan 15 och 30 procent i de förbund som är med i projektet. Chadia Ali Bader är en av de kvinnorna. Hon jobbar med att fastställa avgifter och skatter för fastigheter i Egypten. Dessutom är hon regionordförande i Kairo för det fackförbund som organiserar tjänstemän inom området fastighetsskatt.

Hon bekräftar bilden av ett mer övergripande problem med en regering som gör sitt allra bästa för att trycka undan facket. I Egypten finns det två typer av fackförbund, de som är associerade med regeringen och de som är oberoende. På agendan för dem som styr landet ligger att avveckla den sistnämnda sorten, enligt Chadia Ali Bader.

Vid ett tillfälle när hennes förbunds företrädare distribuerade information om rättigheter och möjligheter att förbättra lön och arbetsvillkor till potentiella medlemmar, blev de anklagade för att motarbeta staten, berättar hon.

– Det är visserligen inte olagligt att motarbeta staten. Men regimen driver fram sina egna lagar och förordningar för att hindra oberoende fackförbund att hävda sina rättigheter.

Chadia Ali Bader kisar mot solen och spanar ut över Broumanas bergslandskap som omger konferenshotellet. I hennes fackförbund är de flesta medlemmarna kvinnor, vilket främst beror på att det organiserar traditionellt kvinnliga yrkesgrupper.

– Även om jag mest kan tala för Kairoregionen är kvinnors situation inom de egyptiska fackliga organisationerna ändå förhållandevis okej. Vi är inte jämställda till andelen sett, men kvinnor blir åtminstone inte bortmotade, säger hon.

Utbildaren Chahnaz El Zein från PSI viftar med armarna för att få uppmärksamhet av kvinnorna i konferenssalen. De har delats upp vid två ovala bord i motsatta hörn av rummet och fått som grupparbetesuppgift att peka ut de viktiga beståndsdelarna i en kampanj.

Tanken är att de under veckan ska utveckla baskunskaper kring att hålla egna mindre seminarier, konferenser och samtalsgrupper. Det handlar om hur man startar dialog och hur man drar slutsatser av samtalen.

Under andra halvan av konferensen ligger fokus på förebyggande arbete mot våld mot kvinnor, berättar Chahnaz El Zein.

Att organisera aktiviteter för att stärka kvinnor inom facket är inte direkt friktionsfritt i den här regionen, fortsätter hon. PSI får till exempel inte välja vilka som ska delta på konferenserna.

– Facken försöker lägga sig i vem som blir hitskickad och vem som inte blir det. Av de kvinnor som är här är det bara tre eller fyra som varit med vid de tidigare tillfällena och vet vad som har gåtts igenom, säger Chahnaz El Zein.

De förtroendevalda tenderar att vilja skicka sina närmaste, eftersom de vill försöka försäkra sig om att bli omvalda, förklarar hon. Att konferenserna handlar om att förbättra för just kvinnor är en annan anledning till att de vill lägga sig i, menar hon.

Effekten av att det kommer nya deltagare varje gång blir att det är svårt att nå målen. Samtidigt poängterar Chahnaz El Zein att hon ogärna vill måla upp en negativ bild. Många av fackförbunden samarbetar också, säger hon.

Av STs senaste årsrapport om projektet framgår att det i flera länder har genomförts lyckade kampanjer som bidragit till förändring.

I Libanon ändrades en lag som innebar att våldtäktsmän kan gå fria om de gifter sig med sitt offer. Det har också antagits en lag som kriminaliserar våld mot kvinnor.

I Algeriet har ett arbete påbörjats för att stötta offer för sexuella trakasserier på jobbet. Och i Tunisien har flera fackförbund genomfört kampanjer för att få fler kvinnor att ställa upp i kongressval. Fack och arbetsgivare i landet har också slutit en överenskommelse om mammaledighet.

För några år sedan stoppade ett kampanjarbete i Tunisien en ändring av konstitutionen som skulle göra kvinnan underställd mannen, säger STs internationella handläggare Magnus Runsten.

– Med ett islamistiskt parti i spetsen försökte Tunisien på olika sätt gå ifrån en av de mest progressiva lagstiftningarna i hela regionen. Det var jättestora folkliga demonstrationer som facket var en katalysator för.

Händelsen var en del av bakgrunden till att Tunisiens så kallade nationella dialogkvartett 2015 belönades med Nobels fredspris. Kvartetten består av den fackliga centralorganisationen UGTT, arbetsgivarorganisationen, advokatföreningen samt en människorättsorganisation. Juryns motivering var att en fredlig dialog mellan folket, politikerna och myndigheterna banade väg för lösningar i en situation där alternativet förmodligen hade varit inbördeskrig.

En annan del av projektet är att öka kvinnors delaktighet i politiken i regionen. Och enligt STs rapport till Union to Union går det långsamt framåt. Om det vittnar Samah Al Arja från staden Tripoli i norra Libanon.

Hon ställde upp i senaste kommunalvalet. Även om hon själv inte lyckades bli vald slutade det med att en tredjedel av platserna fylldes av kvinnor.

– Det får nog trots allt anses som jättebra, säger hon.

Hon är ingenjör och sekreterare i det fackförbund som organiserar anställda vid det statliga elbolaget Electricité du Liban, EDL, som ligger i Kadisha strax utanför Tripoli. Bolaget kontrollerar större delen av Libanons elförsörjning.

För ett par år sedan fick inte kvinnliga anställda på EDL sitta i fackförbundets styrelse. Men förmodligen påverkades man av att kvinnor börjat etablera sig i Libanons riks- och regionalpolitik, menar Samah Al Arja. Därför öppnades möjligheten för kvinnor att delta i årets styrelseval.

Samah Al Arja var själv en av dem som ställde upp. Men hon kände inte att hon fick något vidare stöd för sin kandidatur, berättar hon.

– Men nu efter valet har bilden plötsligt börjat ändras, och min ordförande har sagt att han kommer att stötta mig till nästa gång.

Varför vet hon egentligen inte.

– Nej, men jag tänker åtminstone inte ändra några av mina åsikter, om han tror det, säger hon och skrattar demonstrativt högt.

På en fråga om framtiden levererar hon samma typ av skratt. Det politiska systemet i Libanon går nog aldrig riktigt att förändra, tror hon. Kampen för att förbättra kvinnors position i facket är inte heller lätt att vinna, enligt Samah Al Arja.

Hon var pressad att avstå från att åka till konferensen i Broumana, berättar hon. Strax innan hon åkte kom ett muntligt godkännande. Ett skriftligt sådant, ett dokument som gör att Samah Al Arja kan vara helt säker på att inte vara olovligt frånvarande från jobbet, kom först under konferensens sista kväll.

– Enda anledningen till att jag är här är för att facket slapp betala. Hade jag låtit dem få bestämma hade det inte blivit av, säger hon.

PSIs regionsekreterare Najwa Hanna håller med om att vägen mot förändring är lång. Men när man i något land lyckas mota bort en lag som diskriminerar kvinnor eller när ett fackförbund börjar jobba för att öka antalet kvinnor på ledande poster, då känner hon att delmål nås.

– Om jag trodde att det var hopplöst skulle jag inte hålla på med det här. Vi kan absolut nå våra mål, men jag tror inte att det går att nå förändring på kort sikt. Det är därför som vi fokuserar på långsiktigt arbete, säger Najwa Hanna.