Kumlakåken växer så det knakar

Den stora huvudgrinden är ljust turkos och kantas av ett fem meter högt elstängsel. Jag och fotografen anmäler oss via en porttelefon och släpps in. Mellan elstängslet och den ockragula fängelsemuren är det ingenmansland. Öppna ytor, asfalt och gräs långt åt båda håll.

Vid nästa grind finns inpasseringskontrollen med metalldetektor och röntgen. Där måste alla gå igenom, både anhöriga, besökare och personal. Man uppmanas därför att inte ha skärp, bygel-bh eller skor med stålskena. Inga mobiltelefoner får tas in.

– Det var en del debatt i personalgruppen när inpasseringen infördes, säger Magnus Östlund, ställföreträdande kriminalvårdschef, när han möter upp på det som måste vara en av Sveriges mest svårbesökta arbetsplatser.

Han berättar att kraven på att även personalen skulle passera detektorn kom efter sommaren 2004, då flera intagna rymde från olika anstalter. Enligt honom är rutinen ett exempel på att kraven på säkerhet och trevlig arbetsmiljö inte alltid går hand i hand.

– En del av personalen upplevde helt enkelt att arbetsgivaren inte litade på dem.

Kumlaanstalten stod färdig i mitten av sextiotalet och är tillsammans med Hall Sveriges högst säkerhetsklassade. Till sommaren öppnar en ny säkerhetsavdelning. Den och liknande avdelningar i Härnösand och Södertälje är vad som blev kvar av det superfängelse som dåvarande justitieminister Thomas Bodström föreslog i efterdyningarna av några uppmärksammade rymningar sommaren 2004.

Säkerhetsavdelningen är dock inte det enda bygget på Kumlaanstalten. Just nu har anstalten 230 intagna, men fullt utbyggd kommer den att ha 500 platser. För att klara den expanderande verksamheten rekryteras ny personal löpande.

De senaste två åren har Magnus Östlund anställt 120 personer och i år räknar han med att rekrytera ytterligare ett sextiotal. Om ett par år kommer anstalten att ha 500 anställda.

– Det som är lite speciellt med att rekrytera inom kriminalvården är att du måste ha lång framförhållning – oftast ett år, berättar han.

Därför har de som ska arbeta på säkerhetsavdelningen redan rekryterats. Det har även de flesta som ska arbeta på den nya avdelningen med hundratalet långtidsdömda, som öppnar nästa sommar.

Konkurrens om jobben

Kriminalvården söker i första hand personer som har utbildning inom samhällsvetenskap eller beteendevetenskap.

– Och hittills har det varit hård konkurrens. 700 personer sökte tjänsterna 2008, säger Magnus Östlund.

De som myndigheten vill anställa får göra en djupintervju och ett personlighetstest hos Pliktverket. Den som passerar nålsögat visstidsanställs för en 20 till 28 veckor lång utbildning med lön.

– På utbildningen tappar vi ungefär fem procent till. Det vanligaste är att de helt enkelt inte har de personliga egenskaper som krävs. Och i den frågan är vi oftast överens, arbetsgivare och anställd. Men det händer också att någon inte klarar av utbildningen, säger Magnus Östlund.

Han berättar att Kumlaanstalten har ändrat sitt sätt att rekrytera helt och hållet jämfört med för sju till åtta år sedan. Då hämtades de som nyanställdes från gruppen sommarvikarier, vilket fick till följd att det ofta var unga och oerfarna som fick fasta tjänster.

– Nu rekryterar vi utifrån att vi relativt säkert kan erbjuda en fast tjänst och får på så sätt en helt annan grupp sökande med högre kompetens, säger Magnus Östlund.

Personlig mognad ett krav

Kriminalvården lägger stor vikt vid de sökandes personliga egenskaper.

– Man måste vara psykiskt stabil, säger Magnus Östlund. Alla intagna är i någon slags kris. För att kunna hantera det måste man själv ha uppnått en viss mognad. Som kriminalvårdare måste man klara av att ha en dialog med någon som kan verka hotfull, men som i de flesta fall inte är det.

Eric Rosén, regionansvarig för ST inom Kriminalvården, håller med.

– Du överlever inte på en anstalt utan att vara social. Det är en viktig egenskap att hålla utkik efter vid rekrytering, säger han.

Magnus Östlund betonar vikten av att ha en bra personalmix. Och han är medveten om riskerna med att ha för många nyanställda samtidigt.

– Det finns intagna som är manipulativa och det behövs erfarenhet för att se igenom det. Det kan låta flummigt, men det krävs även erfarenhet för att känna i luften om något är på gång. Det tar tid att lära sig tolka små, små förändringar.

Inte minst erfarenheterna från uppstarten av Salbergaanstalten (se artikel till höger) visar på vikten av att personal på nya avdelningar får träna en tid tillsammans innan intagna flyttar in.

– Det är en av anledningarna till att personalgruppen vid nya säkerhetsavdelningen får gå en åtta veckor lång utbildning på anstalten, säger Magnus Östlund.

Tillfälle förbättra arbetsmiljön

Att bygga nytt är också ett tillfälle att förbättra arbetsmiljön. Och på Kumlaanstalten har arbetsgivare och personalorganisationer samverkat kring nybyggnationerna från första stund. Facken har en representant som på heltid ägnar sig åt byggmöten, ritningar och förankringsarbete bland personalen. Båda parter tycker att det fungerar väldigt bra.

Eric Rosén berättar att fängelserna förr byggdes så att intagnas gemensamhetsutrymmen placerades långt in på avdelningarna. Samtidigt var det där som farliga situationer ibland uppstod, och då var det långt till förstärkning.

– Man byggde för att hålla isär personal och intagna. Nu vill vi att de anställda ska vara tillsammans med de intagna och satsar därför på att skapa kontaktytor, säger Magnus Östlund.

När fack och arbetsgivare diskuterar nybyggnationernas utformning är god uppsikt och kontakt mellan avdelningarnas olika delar viktigt.

– Man ska höra om någon höjer rösten, säger Eric Rosén och menar att det många gånger kan räcka att intagna eller personal använder detta mer subtila sätt att kalla till sig extra personal,
i stället för att larma.

Men trots att många intagna har begått grova brott är det ytterst sällan det sker några allvarliga våldsincidenter. Inte ens varje år, enligt Eric Rosén.

Skulle man ändå känna sig hotad eller trängd finns larmknappar inbyggda på några meters avstånd på väggarna. Alla anställda har också personliga larm på sig.

– De är viktiga för personalens trygghet. Skulle det hända något vill vi kunna ingripa snabbt, säger Magnus Östlund.

I den pågående expansionen av Kumla har personalen också varit med och påverkat anstaltens materialval, något man ägnat mycket tid åt. Eric Rosén berättar om den stol som Kriminalvården låtit ta fram, som är gjord av skiktplywood i ett enda stycke. Kraven från personalen var att anstaltens stolar inte skulle gå att bryta isär för att användas som slagträn, men inte heller kunna användas hela. I stället ska de gå sönder i lagom stora oanvändbara flisor.

– Det kan låta som en bagatell, men stolar har vi hållit på med i flera år, småler Magnus Östlund.

»Det viktigaste vi har är personalen«

Vi går utomhus för att titta på de nya husen i rött tegel med gallerförsedda fönster. Eric Rosén berättar att de djupa rännorna i marken ska bli nya kulvertar. Inga intagna transporteras ovan jord. Vi passerar också den nya säkerhetsavdelningen, som har eget stängsel och egen mur, en anstalt i anstalten.

– Här får man inte jobba om man inte arbetat inom kriminalvården i minst två år, säger Magnus Östlund.

Fotografen uppmanas att inte ta några bilder och Magnus Östlund berättar att det från
säkerhetsavdelningens innanmäte är sex till sju murar och stängsel innan man kommer ut i frihet – plus radarövervakning.

– Men vi kan inte bygga bort allting och skapa säkerhet så. Det viktigaste vi har här inne är personalen, understryker han.

Innan vi lämnar Kumla passerar vi anstaltens sydöstra hörn.

– Det var här det hände, säger Eric Rosén.

Han syftar på när tre av anstaltens mest hårdbevakade män fritogs under vapenhot 2004:

– Jag satt i centralvakten och såg allt direkt på skärmen. Man var helt maktlös, oerhört frustrerande. Det får bara inte hända igen och särskilt inte nu, när vi bygger, säger han. Rösten är spänd och avslöjar något av den press som personalen arbetar under, oavsett byggnationer eller inte.