Kärleken började med jobbet

Det skulle inte bli något. De var ju så olika.

Det var uppdraget de brann för: att hitta jobb till arbetssökande. Framför allt till dem som står långt från arbetsmarknaden.

Arbetsförmedlarna Sofie Ankarswed och Robert Jensen i Västerås anställdes ungefär samtidigt: han för att arbeta i ett projekt med nyanlända invandrare, hon för att bli handläggare med inriktning mot handel, service och restaurang.

– Så vi fick en hel del med varandra att göra, säger Robert Jensen.

Nu sitter de i ett av Arbetsförmedlingens små mötesrum. Han håller jeansbenen brett isär, har t-shirt med tryck och jympadojor. Hans röst är djup och mullrig. Hon har pärlörhängen och blus. Blicken är stadig och när hon ska beskriva det som hände, då för fyra år sedan, har hon lätt att hitta orden.

– Allt började med jobbet. Det gjorde verkligen det!

Mer konkret betydde jobbet möten: de behövde diskutera situationen för olika arbetssökande, möjliga vägar framåt, eller vad lagarna och reglerna egentligen sa.

– Det tog inte så lång tid för mig att bli djupt imponerad av Roberts kompetens! Det är jag fortfarande, berättar Sofie Ankarswed.

Han fyller i:

– Jag tror snarare att vi kompletterade varandra rätt bra, redan från början.

De är överens om beskrivningen. Hon är akademiker, var duktig på administrationen och reglerna. Han hade ingen högskoleutbildning, men stora kontaktnät, och mer erfarenhet.

– Eller så här: han fixade jobb! Han hittade jobb även i de fall där det kändes helt kört! Han är alltså fantastisk på det.

Det är något med hans attityd, funderar Sofie Ankarswed.

– Att han är både varm och sträng samtidigt. Att han kramar om både kolleger och arbetssökande, samtidigt som han ställer höga krav och visar att han har stora förväntningar.

Jobbkontakterna blev allt tätare, båda blev alltmer engagerade i uppdraget. Ingen av dem

hade en tanke på att glöden kunde vara annat än professionell.

– Nej, det var verkligen inget då! Vi bara jobbade väldigt bra ihop, säger båda i mun på varandra.

Något annat »fanns inte på kartan«, förklarar Robert Jensen:

– Vid den tiden levde jag familjeliv med tre barn och ett stadigt förhållande. Sofie var en duktig och trevlig kollega. Visserligen väldigt vacker, men idén fanns inte ens i mitt huvud.

Men livet förändrades. Efter ett tag hade Robert Jensens förhållande spruckit. Också Sofie Ankarsweds distansförhållande med en kille i en annan stad ebbade ut.

– Så plötsligt satt jag där. »Jaha, då var man frånskild trebarnsfar«, liksom. Vem vill ha en sådan? Fortfarande hade jag inte en tanke på Sofie. Det kändes som om vi levde i helt olika världar, berättar Robert Jensen.

Han försöker förklara.

– Jag såg henne som en söt singeltjej som levde loppan och festade. Det kändes väldigt annorlunda mot mitt liv.

Också åldersskillnaden – han var 38, hon 31 – kändes stor.

– Det var bara så olikt mitt, precis alltihop.

Men jobbkontakterna blev allt fler – och till slut började kollegerna pika dem.

– »Värst vad ni har många ärenden tillsammans!« kunde de retas, minns Sofie Ankarswed. Men det var ju bara att vi jobbade bra ihop!

– Och jag kan fortfarande gräma mig över att de fick rätt till slut. Eller såg de faktiskt någonting som vi själva inte såg?

Inte heller hon hade några tankar på kärlek.

– Aldrig att jag ville träffa någon på jobbet! Jag minns att jag hade en kompis vars föräldrar jobbade på samma arbetsplats. Hur kul är det liksom? brukade jag tänka. Och dessutom någon som har barn sen tidigare! Det var ju ungefär alla fel. Så jag raggade verkligen inte.

Men samtalen under jobbmötena flöt ut. De började prata om mer personliga saker: de diskuterade relationer, och Robert Jensen berättade om sina barn. Sofie Ankarswed skrattar.

– Jag minns att han kunde få en väldigt myndig röst när vi skulle avsluta våra möten. Han kunde öppna dörren och säga med hög röst att »Jättebra, då kontaktar jag dig om den där praktikplatsen!«

Men, betonar båda, det var i jobbsamtalen som attraktionen uppstod. De märkte att de delade värderingar, hade samma människosyn. Båda brann för att se förmågan och potentialen också hos dem som inte är så starka. Robert Jensen ser bestämd ut.

– Om Sofie hade varit såhär »myndighetsutövning, njönjönjö!«, säger han och slår okänsligt med handen i bordet för att visa en trubbig regelstyrning, då hade det inte blivit något! Helt säkert.

Men något blev det. En kväll ringde Sofie Ankarswed till Robert Jensen när klockan hade passerat midnatt. Han svarade inte.

– »Vad har jag gjort?!« kände jag. Jag visste ju att han skulle se ett missat samtal från mig. Jag visste att jag hade tagit ett nytt steg.

Nästa dag såg hon honom vid kaffeautomaten i fikarummet.

– Det var så nervöst! Jag tänkte att det är lika bra att säga nåt. Så jag bara »du, det där i går. Jag ville bara höra din röst«.

Han tog det med ro.

– Men det var den våren som allting började hända. Vi kände det båda två, minns han.

En kväll kollade de på Walk the linetillsammans, om countrystjärnan Johnny Cash.

– Mot slutet av filmen hörde jag snörvel och snyftningar bredvid mig, berättar Sofie Ankarswed. Och jag kände ungefär att »jag visste det!« Att det finns ett stort och fint hjärta där inne i den här tuffa typen.

Robert Jensen ser ganska förtjust ut.

– Ja, tänka sig. Längst inne i den där buffeln.

När det sedan väl hände gick allting väldigt snabbt. Deras arbetskamrater fick rätt till slut: de var mer än bara kolleger. Efter bara några månader hade de flyttat in i ett radhus.

– Det var som om det hade pyrt så länge under ytan utan att vi hade förstått det. Så när det väl hände, kom allt på samma gång! Jag har aldrig känt så för någon förut, och aldrig varit beredd att gå så snabbt fram! säger Sofie Ankarswed.

Men kärleken håller de utanför jobbet. Redan tidigt gick de in till sina chefer och berättade att de hade blivit ett par. Cheferna gratulerade till kärleken – ingen av dem kom med några råd eller rekommendationer för hur de skulle hantera situationen.

Men pussar och kramar, liksom diskussioner om bolån och middagsmat, hör inte hemma på arbetstid, tycker de själva.

Slumpen har också gjort att de efter ett tag fick nya arbetsuppgifter med färre jobbkontakter med varandra.

– Men vi frågar fortfarande ofta varandra om råd. Det kan handla om reglerna, ett lönebidragsbeslut eller vad som helst, säger Robert Jensen.

De försöker också låta jobbet stanna på jobbet. Det blir för utmattande att låta arbetet fortsätta dygnet runt.

– Vi gillar ju att diskutera, men tycker inte alltid likadant, säger Robert Jensen.

Jobbsamtalen riskerar att växa ut till stora diskussioner, och det vill de undvika.

Men jobbet är inte i första hand något som skiljer dem åt – utan oftare något som håller dem samman. De har en grundförståelse för varandra: båda vet hur bedövande trött man som arbetsförmedlare kan vara efter en dag av tunga möten. Och de är två som kan försvara sin arbetsgivare när det hettar till.

– Det är inte helt ovanligt att folk vill diskutera Arbetsförmedlingen med oss på fester till exempel. Nästan alla har åsikter. Då kan det vara skönt att vara tillsammans. Tillsammans blir vi ganska starka, konstaterar Sofie Ankarswed.