Kämpar mot storregioner

För drygt ett år sedan lanserade den statliga Ansvarsutredningen, under ledning av landshövding Mats Svegfors, ett omdiskuterat förslag om att ersätta dagens landsting med 6–9 stora regionkommuner. Regionerna skulle även ta över delar av länsstyrelsernas uppgifter.

Anders Björck, landshövding i Uppsala och tidigare moderat försvarsminister, har varit en av förslagets ivrigaste kritiker. Han kräver att reformen läggs i malpåse, och påpekar att den allra minst kräver en grundlagsändring.

– Regeringen kommer att tvingas titta på frågan en gång till. Så här stora reformer måste ha en folklig förankring. Ingenting kan ske, om man ska hålla sig till lagen. Hade vi haft en författningsdomstol i Sverige hade det här stoppats för länge sedan. De signaler jag fått är att man även bland förespråkarna börjar bli medveten om att det här inte går att genomföra på två år. Statsminister Reinfeldt har gång på gång sagt att det inte blir av, i alla fall inte före valet. Jag utgår ifrån att man inte kör över detta. Det skulle innebära att regeringen desavouerade sin egen statsminister.

Du har kallat processen ”en demokratisk skandal”. Är du en demokratins vakthund eller en reaktionär bakåtsträvare som inte ser att länsstyrelsernas mandat urholkas?

– Tvärtom, jag tycker att mandatet har blivit starkare och starkare. Ständigt får vi nya uppdrag av regeringen. De som är reaktionära är de som vill behålla nuvarande ordning men bara göra den större. Precis som när man gjorde storkommunreformen, och fick göra om den igen.

Många menar att regionförslaget svarar mot en utveckling som redan har pågått länge.

– I dag har vi ett oerhört sektoriserat samhälle, med stuprörsstyrning. Staten kan bygga hus intill varandra utan att samordna transporter, garage, tillfarter. På pappret har länsstyrelsen ett samordningsansvar, problemet är att ingen vill bli samordnad. Så jag skulle vilja gå i andra riktningen: starkare länsstyrelser, bättre möjligheter till samordning, bättre kontroll över andra statliga myndigheter. Nästan varje dag tvingas vi gå in och ändra i kommunala beslut, därför att folk ska behandlas lika var de än bor i Sverige. Det är ju därför vi har en nationalstat.

Du ifrågasätter om utvecklingen i praktiken går mot större regioner när det gäller till exempel jobb, pendling, näringsliv. Vilken trend ser du?

– Man blandar samman administrativa och funktionella regioner i den här debatten. Funktionella regioner är storstadsregioner. I en stor Mälardalsregion skulle mellan en tredjedel och hälften av Sveriges befolkning bo. I en stor Norrlandsregion skulle en del få 80 mil till en länsstyrelse. Det är fullkomligt orimligt. Det är inte så lätt att 80 mil norrut ha en ordentlig tillsyn. Det krävs lokalkännedom. Människor vill ha närkontakt. Jag tycker det är en mänsklig rättighet att kunna komma in här, prata med en handläggare och höra varför det är som det är. Och det finns inga som helst bevis för att stora regioner har bättre tillväxt än små. Det har gjorts utredningar på det europeiska planet som snarare visar tvärt om.

I dag kan myndigheter organisera sig lite som de vill. Hur bör man hantera det?

– Ansvarsutredningen har inte tagit itu med indelningen av de statliga ämbetsverken. I stället för att rensa i de gamla gränserna skapar man nya. Under efterkrigstiden har vi haft svaga statsråd och starka generaldirektörer. Statsråden har inte orkat hålla emot eller styra. De har ofta rekryterats av kvoteringsskäl, i stället för rena chefsegenskaper. Det har gett den här regionala röran – var och en driver sin linje och har sin indelning. Vi måste återföra ordningen. Därmed inte sagt att varje län behöver ha allting, men splittra inte län på tvären. Inte för landshövdingarnas skull, utan för allmänhetens.

Du har beklagat att vi inte har ministerstyre. Går det att styra myndigheters regionala organisation?

– Man skulle kunna få en mycket effektivare statsförvaltning om man verkligen ville. Här ändras inga som helst myndighetsgränser om inte regeringen gett sitt tillstånd. Det innebär att man får ha en aktiv förvaltningspolitik i Regeringskansliet. Pratet om självstyrande myndigheter är nonsens. Ingen myndighet har rätt att organisera sig mot regeringens vilja.

Varför har man inte nått fram till det?

– Jag tror det finns flera skäl. Ett är naturligtvis att varje statsråd och generaldirektör vill ha sitt revir. Alla pratar om samordning, men när det kommer till kritan är det inte alla som vill bli samordnade. Det andra är att det krävs både förvaltningsmässig chefskompetens och hårda nypor. Det innebär att man får ta ganska många fajter. Men det krävs också kunskaper om hur förvaltning, management och planering fungerar i verkligheten.

Så det är den förvaltningspolitiska överblicken som saknas?

– Den har i varje fall inte prioriterats. Det politiska systemet är bra på att sjösätta nya projekt. Sedan visar det sig att det är betydligt knepigare att få det att fungera. Planerare har fått en väldigt hög status i det svenska samhället, medan verkställare har lägre status. Och de som ibland får lägst status är de som reviderar och ser vad som egentligen hände.

Om du hade lett Ansvarskommittén, hur hade du gjort?

– Jag hade tittat på vem som ska sköta sjukvård, trafikpolitik, utjämningssystem när det gäller pendling, olika former av myndighetsutövning? Därefter hade jag utgått ifrån statens struktur – de län som finns – och utifrån det försökt konstruera olika lösningar. Jag hade sett till att vi fick en ordentlig debatt och en ordentlig, demokratisk process. Vid stora förändringar tycker jag det skulle vara självklart att man hade fått folkomrösta.

Har regionfrågan fått tillräcklig uppmärksamhet, så att vanligt folk begriper vad det handlar om?

– Definitivt inte. Medborgarna har haft oerhört lite att säga till om och har knappast märkts i debatten. Det anses vara en administrativ fråga, vilket det ju inte är. Ganska många människor jobbar i statlig tjänst. Och än fler, nämligen alla, berörs av förvaltningspolitiska beslut. Men ingen gör politisk karriär på att diskutera förvaltningsfrågor. Det är häpnadsväckande att det här inte fått ett större utrymme i debatten. Det beror på att staten är urusel på att lobba för staten.

Hur menar du då?

– Vi har ett kommun- och landstingsförbund med enorma resurser som driver frågan om att ge kommunala företrädare mer makt på statens bekostnad. Och staten sätter inte emot. Den enda som tagit itu med det centralt är Fredrik Reinfeldt. Ett antal landshövdingar, Björn Eriksson, Lars Engqvist och jag själv till exempel, har drivit den här frågan för staten. Det förvånar mig att staten inte orkar ta i det här.

Varför är det ni och inte politikerna som skapar debatt kring regionfrågan?

– Landshövdingarna är inte beroende av vad som händer i ett val och kan helt enkelt säga ifrån utan att behöva ta partipolitiska hänsyn. Men vi har också en helhetssyn genom att en länsstyrelse har väldigt många ärenden. Många tycks tro att det här bara är en kommunal fråga. Ingenting kan vara mer felaktigt.

Alliansen vill att eventuella storregioner ska växa fram underifrån. Man har tillsatt en samordningsman, Jan-Åke Björklund, för att sondera intresset. Finns det ett sug underifrån?

– Frågar man ett antal kommunal- och landstingspolitiker om de vill ha mera makt och resurser är det klart att de säger ja. Som man ropar i skogen får man svar. Jag fick nyligen reda på att vid överläggningar här i Uppsala så sade vissa län att om inte ni går med så säger vi upp sjukvårdsavtalen med Akademiska sjukhuset. Det är ju hot. Det här är inte en rörelse underifrån. Det är en styrning och ett pushande ovanifrån. Ur demokratisk synpunkt är det orimligt att man utser en person att göra om hela Sverige, utan någon parlamentarisk utredning eller ens insynsgrupp.

Har du haft någon kontakt med Jan-Åke Björklund?

– Det fullkomligt bisarra är ju att de som påverkas är länsstyrelserna, men han har inte varit i kontakt med några. Vi sysslar med myndighetsutövning, och ingen frågar oss. Man kan fundera över om det är rimligt att statens organisation ska bestämmas av vad ett förhandlande mellan kommuner och landsting leder till. Ibland tror jag att folk inte vet vad en länsstyrelse gör, vad staten gör. Det finns de mest fantastiska missuppfattningar om vad vi sysslar med.

Det händer mycket på länsstyrelsernas område, många utredningar är på gång. Hur ser länsstyrelserna ut om tio år?

– Jag är tämligen övertygad om att länsstyrelserna kommer att finnas kvar och i grunden se ut som de gör i dag, kanske med lite fler uppgifter. Det är naturligtvis förvånande att vi har 43 utredningar samtidigt om länsstyrelserna – som delvis går i olika riktning om man tittar på direktiven. Det verkar inte optimalt.

Upplever du att det finns en röd tråd i förändringsarbetet kring länsstyrelserna?

– Nej. Det vore bra om man såg över hur Regeringskansliet hanterar länsstyrelsen. Det är ju regeringens förlängda arm ute i landet. Staten ska inte bara finnas i Stockholm som någon exklusiv central maktfaktor. Vi har nu en trend där man flyttar mer och mer makt centralt. Men varje regeringen bestämmer hur den vill organisera det här.

Hur är det att vara chef för en sådan myndighet och ha ett framtidsperspektiv?

– Det är naturligtvis svårt, det är medarbetarna som drabbas. Det ställer stora krav på dem som sysslar med personalfrågor, det ger inte största möjliga effektivitet och trivsel, och det ger inte staten ett bra ansikte mot medborgarna. Jag förstår att många anställda känner oro för framtiden. Jag är mycket förvånad över att man från statens sida, inklusive statsanställda i olika kategorier, inte har morrat mer över den regionala röran och hanteringen av Ansvarskommittén.

Vilken är länsstyrelsens politiska huvuduppgift, i dag och i framtiden?

– Att företräda staten i landet, och samordna statens intressen. Jag skulle vilja ha ett inrikesdepartement som vi hade en gång. Nu spretar det väldigt mycket. Å andra sidan, i medierna förekommer länsstyrelse och landshövding absolut flitigast runt om i landet. Det är otroligt mycket man vill att en landshövding, och därmed en länsstyrelse, ska göra. Många människor upplever nog att landshövdingen är en samlande gestalt. Ständigt vill man att landshövdingen ska gripa in och hjälpa till och fixa.

Vad anser du om den statliga personalpolitiken?

– På länsstyrelsen mister vi väldigt ofta duktiga människor, inte minst unga, därför att de köps över av privata näringslivet eller kommunerna och landstinget. Staten ansågs ju en gång i tiden inte ha några konkurrenter, det var så fint och exklusivt. Men den tiden är över. Vi som borde ligga högst lönemässigt, på grund av tillsyn och kontroll, ligger lägre än dem vi ska granska. Få vågar ta i det här problemet. Man har vant sig vid att ha tillgång på duktiga människor och att de finns kvar. Jag har haft detta uppe på arbetsgivarkollegiet. Det är akut nu. Men ingen bryr sig.