Ingen rädder för euron här
Det finns historiska, säkerhetspolitiska och realpolitiska förklaringar till att det under hela efterkrigstiden varit möjligt att i Finland nå trepartsöverenskommelser i viktiga framtidsfrågor.
Rötterna går att finna i det tidiga 50-talet, då man i Finland – för att återuppbygga det krigshärjade landet och för att ”rädda fosterlandet” – uppfann en så kallad ”vapenbrödraaxel” i politiken. Den tvingade fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna att lära sig att samtala och komma överens även om politiskt laddade frågor.
Situationen upprepades i början på 90-talet, när Finland med Sovjetunionens fall förlorade 20 procent av sin exportmarknad och arbetslösheten mycket snabbt var uppe i 18 procent.
Parterna på den finska arbetsmarknaden har dessutom under de senaste tre årtiondena levererat en gemensam ”produkt”, känd som inkomstpolitisk helhetslösning på arbetsmarknaden, som tvingat dem till så gott som dagliga träffar kring samma bord.
– EMU måste för Finlands del ses som en logisk del i en helhetslösning, där beslutet om att ansöka om EU-medlemskap var början till ett stort äventyr. Mot bakgrund av Finlands geografiska läge och säkerhetspolitiska historia fick Finland nu för första gången en möjlighet att välja att tillhöra väst. Den chansen ville vi naturligtvis inte förkasta, förklarar Mikko Mäenpää, ordförande i FTFC, finska TCO.
Enligt Mikko Mäenpää ville Finland också av ekonomiska skäl tillhöra den del av Europa och världen som man alltid haft de flesta handelskontakter med. Detta var logiskt, i synnerhet som hela östhandeln kollapsat i början av 90-talet och Rysslands öde än i dag är höljt i dimman.
– Jag tror att vi i Finland betraktar hela den europeiska integrationen mer pragmatiskt än man gör i Sverige. Vi ser det som en fördel att tillhöra ett integrerat Europa. Dessutom är vi benägna att tro att det går att påverka utvecklingen även i större sammanhang. Vi anser oss också ha bevis för att man inom EU lyssnar på små stater.
Att arbetsmarknadens parter tillsammans med staten – trots stora politiska och ekonomiska spänningar – så snabbt blev överens om att söka medlemskap i EU och från början gå med i EMU-samarbetet med målsättningen att även byta ut den finska marken mot euro, var alltså en naturlig följd av ett integrationspositivt tänkande.
Efter den svåra depressionen och massarbetslöshet i mitten av 90-talet kändes villkoren för ett EU-medlemskap som mycket svåra för Finland, medger Mikko Mäenpää. Men under tiden man arbetade med att svetsa ihop en ny ekonomi, anpassad efter EUs krav, växte också en ny nationell vilja fram att än en gång visa världen att det går att beta av sin skuld.
– Med tanke på hur asymmetriskt handelsområdet inom EU är har vi aldrig räknat med att EMU skulle vara en problemfri väg. Detta syns mycket tydligt idag, bland annat i att den europeiska centralbanken har enorma svårigheter att finna den ”rätta” politiken: Medan den amerikanska centralbanken stödjer och stimulerar ekonomisk tillväxt så har den europeiska centralbanken hittills i huvudsak strävat efter att dämpa inflationen. Det finns därför väl grundade skäl att misstänka att detta lett till en avtagande tillväxt inom EU-området.
Efter att ha blivit överens om ett gemensamt ”manuskript” för Finlands EU- och EMU-medlemskap har de fackliga centralorganisationerna och arbetsgivarorganisationerna också kunnat enas kring utvidgningen av EU. Genom en utvidgning av marknaden tror man att Finlands chanser att utöka sin handel ökar.
Problematiskt i utvidgningen är dock de nya medlemsländernas bristfälliga infrastruktur och hur Finland ska kunna ta emot arbetskraft från dessa länder utan att den egna arbetsmarknaden kollapsar.
Den fjärde överenskommelsen mellan parterna på arbetsmarknaden är det nyligen undertecknade gemensamma ställningstagandet till en ny konstitution för EU som håller på att utarbetas i EU-konventet.
– Här vill vi uppmuntra till en social dialog och betona nordisk demokrati och öppenhet, förklarar Mikko Mäenpää.
Finland
Befolkning: 5,2 miljoner
Arbetslöshet: 9,4 procent (enligt Eurostat 2002)
Tillväxt: 1,7 procent (2002)
Politiska maktförhållanden i procent (efter valet den 16 mars):
- centern 24,7
- socialdemokraterna 24,5
- samlingspartiet 18,5
- vänsterförbundet 9,9
- de gröna 8,0
- svenska folkpartiet 4,6
- de kristliga 5,3
- sannfinnarna 1,6
- övriga 2,9
