Snabb uppbyggnad av fonder
De fackliga organisationerna i Finland är nöjda med buffertfondernas stabiliserande roll.
Fonderna har byggts upp snabbare än väntat, och redan hösten 2001 kunde avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen sänkas som ett led i en aktiv konjunkturpolitik.
Arbetslösheten har sjunkit till 9,4 procent (2002) från 15,5 procent 1995. Men viktigare är ändå ökningen av antalet sysselsatta, som sedan 1995 varit 300 000. Det är lika mycket som ökningen i Sverige med en nästan dubbelt så stor befolkning, påpekar Peter J. Boldt, ekonom på Finlands Fackförbunds Centralorganisation, FFC (finska LO) och en av idégivarna till buffertfonderna.
I december 1995 gick tre ekonomer från FFC ut med sin första skiss till buffertfonder. Skissen var tänkt som ett debattinlägg, men debatten uteblev.
– Man kan säga att löntagarorganisationerna på sätt och vis tvingade arbetsgivarna till förhandlingsbordet, eftersom de inte visade något större intresse för fonderna eller var kritiska och tyckte att de var alldeles för små. Å andra sidan ville de inte heller gå med på att fördubbla dem, konstaterar Peter J. Boldt.
Finland sade ja till EMU utan särskild folkomröstning. När riksdagen, efter en tidigare folkomröstning, tog beslutet om att gå med i EU beslutade den också att frågan om att delta i den tredje fasen av den ekonomiska och monetära unionen ska tas separat i riksdagen. Detta godkändes av såväl regeringen och oppositionen, som av fack- och arbetsgivarorganisationerna.
– Det finns folk som säger att utan ett ja från FFC hade det blivit nej till hela EU. Och när FFCs fullmäktige tog beslutet att rekommendera att Finland går med i EMU, så fattade tjänstemännens och akademikernas centralorganisationer inom några dagar liknande beslut. Att de under resans gång hållit låg profil berodde på att de inte ville ”politisera” frågan, säger Peter J. Boldt.
Övergången till EMU och euro förbereddes seriöst i olika fora i fem års tid. Inom alla samhällssektorer gick man igenom tänkbara problem och såg till att ha gemensamma lösningar – allt från att fylla i en deklarationsblankett, informera handikappade och andra grupper med särskilda behov till hur lönetabeller ska utformas.
Konsumentrörelsen och berörda myndigheter utbildade folk för att följa prisutvecklingen, eftersom det fanns en risk att affärsmän skulle ta chansen. Det visade sig dessutom att även myndigheter passade på att höja priser och avgifter. Genom avtal mellan finansdepartementet och kommunförbundet lyckades man ändå nå någon form av samförstånd utan att inkräkta på kommunernas självbestämmanderätt.
Statistikcentralen i Finland har regelbundet följt upp och analyserat prisutvecklingen och kommit fram till att inget tyder på att övergången till euro skulle ha höjt priserna i genomsnitt. Ändå är det många som anser att euron medfört omotiverade prisstegringar.
– Folk kommer ju ihåg priserna som har stigit, men ser inte priser som har sjunkit, konstaterar Peter J. Boldt.
Han har full förståelse för att den fysiska övergången till nya sedlar och mynt varit frustrerande och svår för äldre människor: Efter den sedelreform som genomfördes i Finland 1963, fortsatte bl a hans egen farmor under resten av sitt liv att räkna pengar i ”gamla” mark.
Idag råder det en samsyn, åtminstone principiellt, kring lönebildningen, om vad EMU kräver av arbetsmarknaden och hur man ska tackla kommande kriser, säger Peter J. Boldt. Men medan arbetsgivarsidan och finansministeriet betonar vikten av att ha instrument för att sänka löner och arbetskraftskostnader när det går dåligt, så anser Finlands bank och FFC att det viktiga är att se till att lönerna inte ökar alltför mycket under goda tider. Klarar man det behöver lönerna inte sänkas när det går dåligt.
Det viktigaste är trots allt att det finns ett förtroendefullt samarbete mellan fack och arbetsgivare, betonar Peter J. Boldt.
