Individuella löner inget för STs vice

Hur är hon egentligen, Siv Norlin? Den lågmälda och lite reserverade försäkringssekreteraren som för snart ett år sedan valdes till första vice ordförande i ST.

Hon är rak och bestämd, så länge det handlar om fackliga frågor, men intresset för privatpersonen Siv Norlin har hon svårt att förstå. Som om det vore intressant för någon att veta ifall hon hellre äter falukorv än sjötunga eller föredrar svensktoppen framför jazz.

En enkel, lite nonchalant fråga som »Vad ska jag med facket?« väcker snabbt agitatorn i Siv. Hennes ögon börjar blixtra och orden bara smattrar mot en:

– Det är inte i första hand en fråga om mig som individ, utan om vilken sorts samhälle vi vill ha. Vill vi ha ett samhälle där ingen kan känna sig säker i sin anställning, där vi inte har en lag som reglerar veckoarbetstiden eller ger oss rätt till en längre sammanhållen semester – ja, då kan vi strunta i fackföreningar. Vill vi däremot ha möjligheter, rättigheter och trygghet, då måste vi anställda organisera oss. Det är tillsammans vi ska bestämma vad vi vill, hur vi ska driva våra gemensamma frågor och hur vi ska bevaka våra rättigheter. Det är detta facket handlar om, inte om »mitt enskilda val«!

Siv Norlin var tveksam till individuella löner redan under sin FF-tid, och än har ingen lyckats övertyga henne om systemets fördelar.

– Jag är fortfarande tveksam – ända tills facket och arbetsgivaren har blivit överens om en lönesättning som inte skapar frustration, som inte tvingar människor att blåjobba utan att de vet vad det är som betalar sig. Jag saknar en tydlighet som inte leder till otrevlig konkurrens mellan de anställda.

Under den pågående avtalsrörelsen har Siv Norlin fått många frågor om löneglappet mellan anställda vid försäkringskassorna och staten i övrigt. Hur kommer det sig att nästan varannan försäkringskasseanställd har 25 procent lägre lön än motsvarande grupper inom staten?

– Det finns arbetsgivare, både lokalt och centralt, som hållit med om att lönerna är för låga. Men när det sedan blivit dags att betala, har de ändå tyckt att det varit viktigast att klara verksamheten inom tilldelade ramar. Vem tror de vill arbeta på försäkringskassan, när dagens trotjänare går i pension? En myndighet med låglönestämpel är en föga attraktiv arbetsplats.

Det hela började lite dramatiskt med att Siv Norlin, ordförande i Försäkringsanställdas förbunds (FF) Stockholmsavdelning, med en ynka rösts övervikt besegrade sin manlige motkandidat och valdes till ordförande för ST inom Försäkringskassan. Detta skedde i slutet av oktober 2002. Beslutet att slå samman FF och ST hade klubbats redan tidigare.

Knappt hade hon fått in pärmarna i bokhyllan och datorn inkopplad på fackexpeditionen innan frågan om att förstatliga försäkringskassorna blev aktuell. Den så kallade Ansa-utredningen genomfördes i turbofart, samtidigt som den nya avdelningen försökte finna sin egen roll inom ST.

Förstatligandet av försäkringskassorna betraktas bland sakkunniga som den största strukturomvandlingen av svensk statsförvaltning i modern tid. Inte så konstigt att utredningen och därpå följande genomförandeprojekt – i kassavärlden kända som Georg – krävt ett nästan dygnet runt-engagemang av FK-avdelningens ordförande.

Allt ska vara klart till 1 januari 2005. Därefter räknar Siv med att få mer tid för sitt andra uppdrag, som vice ordförande i ST.

– Det har inte känts särskilt bra att få sin huvudsakliga information om hur övriga ST-medlemmar har det genom att läsa pressklipp, konstaterar Siv med en suck.

Kan du skilja på dina roller?
– Nja. Jag försöker jobba med det som för stunden finns på dagordningen. Om det sedan sker i egenskap av avdelningsordförande eller som vice ordförande i ST, tänker jag inte på. Skillnaden är i så fall att avdelningsjobbet är mer konkret.

Som exempel nämner Siv Norlin de lokala avtalen om bilersättning, som hon häromveckan satt och sammanställde för att förhandlingsdelegationen skulle kunna bilda sig en uppfattning om på vilken nivå ersättningen borde ligga.

– Det är naturligtvis betydligt mer jordnära frågor än att i förbundsstyrelsen diskutera STs politiska mål.

Måste du göra allt själv? Är det nödvändigt att en avdelningsordförande sitter med i varje projekt och jobbar med små detaljer? Finns det ingen annan som kan göra det?
– Så klart att det finns. Formellt är det ST som fattar besluten, när det gäller avtal, men som avdelningsordförande vill jag ändå kunna stå upp på ett medlemsmöte och vid behov förklara varje steg, motivera varje beslut. Är jag med i det praktiska arbetet slipper någon annan förklara allt för mig först.

Från bland annat FFs Stockholmsavdelning, där Siv var ordförande i många år, ville man begränsa förbundets centrala makt. Hur känns det att nu själv sitta centralt och ha makt?
– Det gäller att tänka sig för hela tiden: Vad är viktigt att delegera till avdelningarna? Vilka beslut kan tas centralt utan att man tummar på demokratin? Personlig makt är inget jag strävar efter.

– I ett stort förbund som ST är det knappast möjligt att göra som man gjorde i FF. Där ombads – och förväntades – varje avdelning komma med synpunkter på till exempel remisser. Sedan sammanställdes synpunkterna centralt och förslagen föredrogs förbundsstyrelsen.

Du tjänar idag betydligt mer än dina gamla kompisar på försäkringskassan, eftersom du nu även får en del arvoden för olika styrelseuppdrag. Känns det besvärande?  
– Ja, jag har arvoden så jag skäms. Jag tycker inte att man ska ha extra betalt för att man sköter ett fackligt uppdrag. Och lite av sin fritid måste man vara beredd att bjuda på, säger Siv som är känd för att bombardera sina kamrater i avdelningsstyrelsen med e-post som skickas från fackexpeditionen sent på kvällen, såväl vardagar som söndagar.

– Det kanske stämmer, men jag betraktar det senaste årets merarbete som en god investering, ett värdefullt grundarbete. Här gäller det till exempel att säkerställa ett fackligt inflytande i den nya myndigheten, Försäkringskassan, och att »rädda hem« så mycket som möjligt av värdet i dagens lokala avtal. Jag har svårt att tänka mig att det i fortsättningen går att behålla lika många lokala avtal som det finns på försäkringskassorna idag.
Från Gnarp till Via Appia

Siv kommer från Gnarp i Hälsingland, på gränsen till Medelpad. Det är en liten dalgångsbygd med drygt 2 000 invånare och cirka 230   fornlämningar, både från bronsåldern och äldre järnåldern.
Kanske var det dessa »högar« som redan tidigt väckte hennes intresse för historia och senare inspirerade henne till att läsa konstvetenskap vid Stockholms universitet. Samtidigt läste hon även arbetsrätt.

Antika ruiner och kyrkor tröttnar hon aldrig på, säger hennes kompisar. Resorna har hittills för det mesta gått till Italien: Rom, Florens, Neapel och Pompeji. Till Brindisi åkte hon enbart för att se slutpunkten på Via Appia, den första av de romerska huvudvägarna som byggdes för mer än 2 000 år sedan.

Känslan för rättvisa, solidaritet och facklig kamp väcktes också hemma i Gnarp. Det var storebror Leif, tio år äldre än Siv, som förde in frågorna i hemmet. Han blev senare känd inom FF som en stridbar och debattlysten avdelningsordförande i Västernorrland.