Hundra år av sammanhållning

Kring förra sekelskiftet gick historier om »Talgoxen«, en särskilt flitig ung statstjänsteman i Stockholm. Talgoxen var en extra ordinarie tjänsteman. Det innebar att han fick arbeta utan lön; han fick endast en liten gratifikation till jul och midsommar.

Moroten i ett sådant jobb var förhoppningen att så småningom få ett fast och avlönat statligt ämbete, men på det kunde man få vänta i många år. Under tiden fick man försöka leva på rika släktingar eller på lån.

En liten återkommande inkomst gick dock att uppbringa, och det var den så kallade ljusersättningen. Staten betalade omkring 20 kronor till varje anställd i förvaltningen för att de skulle kunna hålla sig med egen arbetsbelysning i form av talgljus.

Brakmiddag i stället för talgljus

För att öka inkomsten kunde man ha jobb i flera ämbetsverk och på så sätt få lika många talgersättningar. Talgoxens berömmelse vilade på hans exceptionella kapacitet i det avseendet.

Det förekom att de extra ordinarie tjänstemännen i stället för att tända ljus brände av hela ljusersättningen på en brakmiddag i slutet av året. Och det var vid ett sådant krogbesök, på en gåsmiddag på restaurang Runan i Stockholm i november 1904, som några anställda från civildepartementet bestämde sig för att göra något åt »extra-ordinarieeländet«.

Redan en månad därefter hade ett par hundra extra ordinarie tjänstemän gått med i den nybildade De extra ordinaries förening. Amanuensen Niklas A Lindhult blev dess förste ordförande.

»Vi hava blivit osynliga nummer«

Dagens ST räknar De extra ordinaries förening som sitt ursprung, och därmed firar också fackförbundet ST sitt hundraårsjubileum i år. Men 1904 fanns redan flera tjänstemannaföreningar på det statliga området, bland annat inom posten och järnvägarna.

Varför bildade tjänstemännen fackföreningar? De som forskat om tjänstemannarörelsens historia pekar på de stora förändringarna av tjänstearbetet under 1800-talets lopp. Kontorsvärlden mekaniserades, arbetsplatserna växte och arbetsuppgifterna för den enskilde anställde blev mer rutinartade och enahanda.

Tjänstemän som tidigare haft en förtroendeposition, högt anseende och ofta en nära relation med arbetsgivaren tvingades in i en mer underordnad position och blev en i mängden. Det betydde också att de för tjänstemännen så viktiga karriärmöjligheterna begränsades.

Posttjänstemannen K A Carstensen beskriver i tidskriften Svenskt postarkiv 1905 sitt arbete:

»Vi hava en mycket trång verksamhetskrets, sysselsättas vid ett huvudsakligen mekaniskt arbete, som uppriver, föröder och förflackar idealen… Vi känna en viss beklämning som underordnade tjänstemän, vi hava upphört att tänka självständigt… Vi hava blivit opersonliga nummer.«

Tjänstemännen uppfattade att deras villkor mer och mer kom att likna arbetarnas. Deras lön kunde vara lägre än yrkesutbildade arbetares, och det blev allt svårare att leva enligt »normen« för en tjänstemans levnadsstandard.

Gifte sig sent eller aldrig

För tjänstemännen i staten kunde den ekonomiska situationen vara så svår att de inte ansåg sig kunna bilda familj. På det möte där De extra ordinaries förening bildades agiterade, enligt ett referat i Stockholms Dagblad, en dr Malmroth kring denna fråga. Dr Malmroth visade med statistik att »äktenskapssiffrorna voro mycket ogynnsamma« för de extra ordinarie tjänstemännen jämfört med folk i allmänhet.

Man kan gissa att uppgifterna om giftermålsfrekvens var hämtade ur ett betänkande av den statliga Löneregleringskommittén från år 1903. Där framgår att 77 procent av de extra ordinarie tjänstemännen i åldern 31–35 år fortfarande var ogifta, mot 35 procent av alla svenska män i samma ålder.

Även de fast anställda tjänstemännen i den centrala förvaltningen levde ensamstående i stor utsträckning. De gifte sig sent eller aldrig.

Kravet på ekonomiska möjligheter att bilda familj var därför en viktig drivkraft när tjänstemännen bildade intresseföreningar med start från 1880-talet fram till första världskrigets utbrott. Argumenten fick extra styrka av att familjen vid denna tid allmänt betraktades som samhällets och den goda moralens bas.

Även för de kvinnliga tjänstemännen var familjefrågan central, men på ett annorlunda sätt. Kvinnorna hade under 1800-talet kommit in på flera dittills manliga arbetsdomäner. På 1850-talet öppnades folkskollärarbanan för kvinnor, och omkring 1870 kunde kvinnor komma in på lägre befattningar i post- och telegrafverken.

Flest kvinnor i staten redan 1920

Så småningom öppnades även den övriga statliga myndighetssfären. Kvinnornas inträde på den snabbt svällande statliga arbetsmarknaden är i själva verket en av de stora samhällsförändringarna vid förra sekelskiftet. Redan 1870 var 20 procent av de statligt anställda kvinnor, och 1920 utgjorde kvinnorna en majoritet.

Ett viktigt argument för att släppa in kvinnorna på den statliga arbetsmarknaden var att ogifta kvinnor utan manlig försörjare riskerade att hamna i prostitution eller belasta fattigvården om de inte fick arbeta.

Kvinnorna hade låga befattningar, låg lön och särskilt osäkra anställningsvillkor. För staten var det självklart att kvinnorna skulle vara en billigare arbetskraft än männen, eftersom de inte ansågs ha någon försörjningsplikt. I riksdagen kommenterade adelsmannen A R von Kraemer Telegrafverkets anhållan om att få anställa kvinnliga assistenter vid tretton stationer:

»Telegrafverket gör dessutom en liten affär på saken; ty förut ;(…) skulle på dessa stationer antagits manliga kommissarier med 1 500 rdrs (riksdalers) lön; qvinnorna nöja sig med att få endast assistentgrad, och då manlig assistent kostar 1 200 rdr, nöjer sig qvinnlig assistent med endast 800 rdr. På dessa tretton stationer således en liten behållning af 9 100 rdr om året.«

Att kvinnorna nöjde sig visade sig dock vara en from förhoppning. I början av 1900-talet bildade de flera egna fackliga organisationer, inte minst på de statliga affärsverken där många kvinnor arbetade. Kvinnliga telegrafpersonalens förening hade 1906 en anslutningsgrad på 75 procent. I Postverket bröt sig kvinnor ut ur Posttjänstemännens förening och bildade Kvinnliga postföreningen.

Inte rätt till fast anställning

Enligt ordföranden Evelina Andersson var en förening för kvinnor nödvändig, eftersom »varken föreningsstyrelsen eller Stockholms sektion av Posttjänstemännens förening någonsin oss veterligt, behandlat någon fråga som särskilt berört de kvinnliga medlemmarnas intressen.«

Året därpå, 1907, grundades Föreningen kvinnor i statens tjänst (KST). Ordföranden Elin Rheborg arbetade på Postsparbanken.

Redan året före bildandet tog kvinnorna i KST Fredrika Bremerförbundet till hjälp med en petition till Kunglig maj:t, där de krävde jämställda arbetsvillkor med männen. Kvinnor i statsförvaltningen hade inte rätt till fast anställning, ordinarie befattning. Det innebar att de inte heller hade reglerad arbetstid, sjukersättning, semester eller pension.

Skrattade åt statens kommitté

»Avlöningsförhållandena skapar ett proletariat, som det ju icke kan vara förenligt med statens vare sig värdighet eller intresse«, framhöll KST.

I föreningens årsmötesprotokoll 1911 kan man läsa följande:
»Föredrogs en del roande utdrag ur ämbetsverkens yttranden öfver förutnämnda betänkande af Löneregleringskommittén, synnerligast i hvad det rörde gift kvinnas anställning, hvilka väckte stor munterhet.«

Det man skrattade åt var kommitténs påstående att en kvinnlig statsanställd skulle anses ha frånträtt sin befattning om hon gifte sig. Det fanns ju många gifta kvinnor som arbetade. Men regeringen anammade kommitténs tanke, och lade fram förslaget i en något mildrad variant.

Stockholms radikale borgmästare Carl Lindhagen var en av dem som gav kvinnorna sitt stöd i riksdagsdebatten:

»Den enda riktiga principen, som säkert har framtiden för sig, är väl att myndigheterna inte har det ringaste att skaffa med, om en kvinnlig befattningshavare är gift eller icke, blott hon sköter sin tjänst.«

Slutresultatet blev att kvinnor som gifte sig utlämnades åt myndighetens godtycke. De skulle bara behöva lämna sitt arbete om myndigheten fann det »nödigt«. Först med behörighetslagen 1923 fick kvinnor samma rätt som män att inneha statliga tjänster. 1945 infördes ett lagstadgat förbud mot att säga upp kvinnor på grund av äktenskap eller graviditet.