Hotfull miljö under lugn yta

I köket på avdelningen Viken ligger två stora köttknivar på diskbänken. På köksbordet väntar fläskfiléer som ska skäras till middagen. Den anställde kocken Jan Gustavson står och småpratar med en lång tonårig pojke medan de skalar potatis.

– Jag tänker faktiskt inte på knivarna när jag jobbar tillsammans med våra ungdomar, säger Jan Gustavson. De som får komma hit till köket är väldigt motiverade för uppgiften.

Men, tillfogar han, personalen räknar besticken efter varje disk. Och dörren till köket hålls låst.

På ungdomshemmet Ljungbacken i Uddevalla måste de anställda alltid ha säkerheten i åtanke. De barn och unga kommer till SiS ungdomshem har haft en trasslig uppväxt och straffat ut sig från skola, socialtjänst och annan samhälls-

vård. De flesta har missbrukat både alkohol och droger, många har någon psykiatrisk diagnos och många har begått brott – i vissa fall allvarliga brott. Och de vill inte vara inlåsta på en institution.

Men samtidigt är grunden för vården att personalen är nära sina klienter eller elever och knyter relationer. SiS-hemmen är inga fängelser –

målet med ungdomars och missbrukares vistelser på hemmen är att de ska få social träning, utbildning och andra verktyg för att så småningom kunna leva ett hyggligt liv ute i samhället. Behandlingsassistenterna vistas ständigt i de låsta lokalerna tillsammans med klienterna.

Viken är Ljungbackens akutavdelning för missbrukande pojkar i övre tonåren. Hit kommer de vilken tid som helst på dygnet, oftast i en polisbil och med handbojor på.

– Vi är som akuten på ett sjukhus, det är här man har mest ont, säger behandlingsassistenten Blerim Januzi. De kan vara hur lugna eller hur tokiga som helst.

De första besvärliga dygnen, när drogerna ska ur kroppen, får ungdomarna vara i en avskild del av lokalerna. Sovrummet består av en madrass på golvet, men där finns också ett »vardagsrum« med fåtöljer, soffbord, tv och blomkrukor.

Behandlingsassistenten Malin Leandersson lyfter på en av krukorna:

– Känn hur lätt den är!

Krukan är av plast, blommorna likaså. Den kan inte orsaka allvarlig skada om den skulle användas som tillhygge.

Men möblemanget kan en ursinnig person ge sig på. Nyligen lyckades en 13-åring ha sönder alla möbler och till och med krossa säkerhetsglaset mot den övriga avdelningen. Personalen kunde bara stå på andra sidan glasväggen och titta på tills polisen kom.

– Dagen därpå hade han lugnat sig, och hjälpte faktiskt till att städa upp, berättar Blerim Januzi. Men på kvällen gick han loss på möblemanget igen.

Arbetsmiljöverket har i en satsning mot hot och våld i arbetslivet gjort sexton inspektioner på de riskfyllda arbetsplatserna inom SiS. Insatsen resulterade i en lång lista med krav. SiS ska bland annat bedöma vilka faror personalen utsätts för i olika vardagliga situationer och ta fram enhetliga rutiner för en daglig, lokal bedömning av arbetsmiljöriskerna. Lokaler, säkerhetsrutiner, larm, samt rapportering av incidenter och tillbud ingår också.

Hela åtgärdslistan ska vara avprickad senast 12 augusti. »Om ni bryter mot föreläggandet kan detta medföra straffansvar enligt 8 kap 1§ arbetsmiljölagen«, konstaterar Arbetsmiljöverket. I klartext betyder det att om SiS inte kan redovisa förbättringar kan ledningen dömas till böter eller fängelse i upp till ett år.

– Jag ser det som ett mycket allvarligt besked, säger SiS personalchef Pia Bergqvist. Straffansvaret åvilar myndighetens ledning. Det är vi ju inte så vana vid i Sverige, man brukar söka längre ned i organisationen. Men här gäller det en hel myndighet.

Huvudskyddsombudet på SiS, Jimmy Haller, gör bedömningen att myndigheten inte kommer att kunna uppfylla alla krav i tid.

– Vi kommer att lida tidsbrist. Delar i arbetet med riskbedömningar tar tid att få på plats, och vi har inte ens påbörjat förbättringar av tillbudsrapporteringen.

Pia Bergqvist hoppas och tror att SiS ändå ska ha kommit så långt att inspektörerna på Arbetsmiljöverket inte driver saken till sin yttersta spets.

Alla institutioner, de tre områdeskontoren och huvudkontoret i Stockholm har engagerats för att snabbt rusta säkerhetsorganisationen. På Ljungbacken pekar institutionschefen Svante Hallberg på brister framför allt vad gäller lokalerna. Men när det gäller den kanske mest centrala punkten i föreläggandet, riskbedömningen, tycker han att Ljungbacken gör ett bra grundjobb.

– Alla ungdomar ska riskbedömas tre gånger om dagen. Nu ska vi riskbedöma lokalerna och bli bättre på att dokumentera.

Blerim Januzi och Malin Leandersson på avdelningen Viken håller med om att ungdomshemmet har ett grundmurat säkerhetstänkande. Den viktigaste delen i det, säger de, är att förebygga konflikter genom att bemöta de nyanlända ungdomarna med vänlighet och respekt.

– Ungdomarna upplever ofta att anfall är bästa försvar när de kommer. Men vi går inte in i det, och det är inte så lätt att vara arg på en människa som är vänlig, säger Malin Leandersson.

Det är lunchdags och pojkarna troppar in i köket. Det blir lite gnabb om vems plats som var vems, och vem som har rätt till den laktosfria mjölken. Kocken Jan Gustavson svarar lugnt men tydligt. Ingen har en plats reserverad åt sig. Och specialmjölken är inköpt för den som är laktosintolerant.

Efter lunchen tar Malin Leandersson upp beställningar från pojkarna – en i personalgruppen ska åka och handla. Det blir cola och cigaretter.

– Är det OK om jag går in i rummen? fortsätter hon.

Det är inte fråga om en inspektion, hon kastar bara en blick och noterar graden av stökighet. Ungdomarna ska hålla hygglig ordning och bädda sängen på tisdagar och fredagar, men här på akutavdelningen har man en viss tolerans.

– I början sover de mest, går kanske upp vid lunch. En del har fört ett vagabonderande liv och inte sovit eller duschat på flera dagar när de kommer hit. De behöver landa. Så småningom börjar vi väcka dem och vända på dygnet.

Malin Leandersson säger att hon verkligen gillar att arbeta med ungdomar.

– De är aktiva! Det är roligt att se dem efter två–tre veckor, när de är nyktra. Det blir en så stor personlighetsförändring.

Stämningen känns just nu lugn och avspänd. Två pojkar spelar tv-spel i allrummet på övervåningen. En stund senare låser Blerim Januzi upp dörren ut till trappan, och de fortsätter ned till ett rum i nedervåningen för att spela biljard.

Dagens lugn är typiskt på så sätt att våldsincidenter är ovanliga, säger Malin Leandersson och Blerim Januzi. All personal på Ljungbacken är utbildad i »No power – No lose«, den modell för konflikthantering som introducerades på SiS 2003 och som alla institutioner nu ska använda.

– Till en början var det mest en träning i självskydd, men de senaste sex–sju åren har det mer handlat om bemötande och förhållningssätt, säger biträdande institutionschef Niklas Olausson.

Han håller i utbildningarna tillsammans med ett tiotal lokala instruktörer.

– Vid aggressivitet och hot ska man hålla en fysisk distans, och man ska se till att både man själv och den unge har möjlighet att flytta på sig och komma undan. Vi tränar också på enkla saker som att komma ifrån ett strypgrepp.

Behandlingsassistenterna lär sig också att undvika maktdemonstrationer och upptrappning av konflikter. De ska visa empati och beredskap att lyssna även när den unge kastar saker omkring sig eller kallar den anställde pedofil.

– Men vi ska också sätta gränser, säger Malin Leandersson. Och det krävs en del för att säga nej till saker, till exempel att man inte alltid får gå till rummet med dataspel. Då står kanske tre killar runt en och säger att man är en jävla idiot.

Den typen av tillmälen eller formliga hot är vardagligt förekommande. Så vardagliga att skyddsombudet Elin Nilsson på behandlingsavdelningen Eken inte förstår frågan om hur vanligt det är med hot.

– Vad menar du? Hot om våld förekommer hela tiden, varje dag. Man lär sig med tiden, och förstår när hotet är reellt.

På Eken bor sju flickor och pojkar i övre tonåren med psykiatriska problem. Många har långa, ibland livslånga, behandlingar bakom sig när de kommer till Eken, och alla är självskade- och suicidbenägna.

Vårdfilosofin är att personalen ska hålla sig tätt intill de unga för att känna av stämningsläget.

Elin Nilsson ger samma bild av hoten som alla andra som Publikt möter: de flesta hot utslungas i affekt, och dem behöver man inte ta på samma allvar som när den som hotar är lugn.

En erfaren behandlingsassistent kan också uppfatta om det är något som »ligger och pyr«, som Blerim Januzi uttrycker det.

– Då kan man känna sig olustig, lite på tå. Jag är nog otryggare då än när något verkligen händer, för då handlar det bara om att vara här och nu.

På Ljungbacken finns en beredskap att sätta in extra personal när magkänslan talar för att det kan bli bråk. Man har också dragit lärdom av tidigare våldssituationer, till exempel på avdelningen Viken. Efter en längre period med hotfull stämning delade man upp pojkarna i tre grupper.

– Det var som att stänga av en het spis, berättar avdelningsföreståndaren Johan Feldtmann. Det här är ungdomar som har abstinens och ångest, och svårt att tolka intryck. Det var stressande för dem att umgås med sex andra i samma situation.

Men på Eken är lokalerna så trånga att man inte kan dela upp verksamheten. Det finns inte heller något utrymme för tillfällig avskiljning av en elev som får ett våldsamt utbrott.

– Alla hör och ser allt som sker, konstaterar Ekens avdelningsföreståndare Gunnel Olsén. Jag kan inte utesluta att det kan uppfattas som kränkande för eleverna. Och det kan också vara ett säkerhetsproblem för personalen – det kan se brutalt ut när man tar hand om en upprörd ung person.

Nyligen fick en behandlingsassistent på Eken slag i ansiktet och delar av håret avslitet när hon ingrep mot en flicka som uppträdde kränkande mot en pojke.

Ungdomarna kan också tillverka vapen för att hota sig ut, trots att personalen övervakar användbart material och inspekterar rummen. Man har beslagtagit vässade tandborstar, rakblad, spikar och till och med det tandade locket på toapappershållare.

Ljungbacken polisanmäler allt våld. Men de våldsamma ungdomarna blir mestadels kvar på institutionen. En anställd som blivit slagen kan äta frukost med den som slog dagen efter.

När en situation ser ut att gå över styr trycker personalen på den bärbara larmtelefonen. Det tar mellan 30 sekunder och en minut för någon från en annan avdelning att komma till undsättning.

Antalet larm är ett slags mått på hur många våldssituationer man inte har lyckats förebygga. Hittills i år har Ljungbacken haft fem larm, förra året var det sjutton och 2011 endast fem. Det är siffror som ledningen tycker är ganska bra.

Det lokala huvudskyddsombudet Robert Sandsten ser stora förbättringar i säkerheten, framför allt tack vare No power – No lose.

– Vi har ett helt annat tänk nu, prestigelöst. Ungdomarna trivs bättre och det blir mycket färre konflikter. Riskbedömningarna görs också mer seriöst.

Arbetsmiljöriskerna ligger framför allt i dåliga lokaler, anser han. Eken har väntat i flera år på förbättringar, och även andra avdelningar saknar möjlighet till vård i enskildhet eller avskiljning av våldsamma ungdomar.

Skulle utbyggda lokaler och andra förbättringar kunna minska antalet incidenter till noll? Det tror inte biträdande institutionschef Niklas Olausson.

– Institutionella miljöer utan incidenter finns inte i min föreställningsvärld. Men vi ska ha goda redskap.

SiS centrala huvudskyddsombud Jimmy Haller anser att det ändå är dit man måste sträva.

– Det är bara med en nollvision man finner åtgärder.

De åtgärder han efterlyser täcks väl in av Arbetsmiljöverkets föreläggande: enhetlig bedömning av arbetsmiljöriskerna, dokumentation och uppföljning, fungerande tillbudsrapportering och en säkerhetsgranskning av lokaler och larm.

– Vi har tidigare pekat på de bristerna, och jag tycker att det är bra att det har kommit ett föreläggande. Ibland har jag undrat om arbetsgivaren har förstått att det finns lagkrav på ett systematiskt arbetsmiljöarbete på alla nivåer.

Institutionernas säkerhetsarbete håller en ojämn nivå, och därför är det viktigt med centrala riktlinjer och central uppföljning, framhåller Jimmy Haller.

Men det mest problematiska när det gäller hot och våld handlar trots allt inte om riktlinjer och handlingsplaner, säger han.

– Det största problemet är faktiskt att vi är behandlingsassistenter. Vi sätter klienternas välmående i första rummet och ser till att det blir bra för dem. Ibland glömmer vi bort vår egen säkerhet.