Hon berättade om sin mördade son
ST-medlemmen Katri Reyna Väänänens son Yonathan mördades bara tjugo år gammal. I söndags talade hon vid »Mammors manifestation mot det dödliga våldet« i Stockholm. Hon har också medverkat i Alexandra Pascalidous bok Mammorna.
Hur var manifestationen?
– Sergels torg var fullt och vi var flera som talade. Jag berättade om vad som hänt min son. Min dotter stod bredvid, hon vågade inte säga något men hon var med. Många i publiken grät, stämningen var sorgsen, men samtidigt varm.
Vad hände din son?
– Han blev skjuten för att han befann sig i samma bil som någon som förmodligen skulle bli skjuten. Man tar lätt för givet att alla som dör i de här skjutningarna är inblandade i konflikter mellan kriminella gäng och på något sätt får skylla sig själva. Men så är det inte.
Vad vill du framföra till politiker och andra makthavare?
– Att det som händer borde kallas en nationell kris. 2017 hade vi det högsta antalet skjutningar av unga män i Sverige någonsin. Vi kan inte ha det så, vi kan inte vänja oss vid mord.
Hur skulle du vilja att det förebyggande arbetet såg ut?
– Att det är långsiktigt. Det finns inga förskolebarn som tänker »när jag blir femton ska jag bli kriminell«. Många hamnar i kriminalitet på grund av problem hemma och i skolan. Det måste också finnas meningsfull sysselsättning. Ungdomar som inte har något att göra dras jättelätt in i det här.
Vad betyder nätverket Mammorna för dig?
– Vi är mammor som har varit med om samma sak, vilket gör att vi kan förstå varandra på ett sätt som ingen annan kan. Det är också svårt att göra sin röst hörd på egen hand. Jag har varit väldigt arg på samhället och frågat mig hur Sverige kan vara ett land där jag inte kan vara trygg med att min son inte blir mördad. Vi i nätverket kanske inte kan göra något åt det, men vi kan förhoppningsvis öppna ögonen på några andra.
Du jobbar som handläggare på Försäkringskassan vid Globen i Stockholm. Hur har arbetsgivarens bemötande varit?
– Jag var sjukskriven på heltid i ett år, men jobbar nu halvtid. Jag har fått mycket förståelse både från mina kolleger och min chef. Man måste få börja i sin egen takt, utan krav. Det gör mycket att man skickar ett sms eller blommor och visar att man finns där.