Han hjälper till i sitt forna hemland
Abdirahman Ismail är arbetsförmedlare och ST-medlem. På fritiden hjälper han människor i Somaliland att bygga upp skolor och starta jordbrukskooperativ.
Vad är Somaliland?
–Somaliland, som inte är internationellt erkänt, ligger på Afrikas horn, och består av halvöken. Under kolonialtiden var området ett brittiskt så kallat protektorat. På 1980-talet fördes gerillakrig. Striderna resulterade i mycket förstörelse och elände. 1991 förklarade sig Somaliland självständigt från Somalia.
Är du själv från Somaliland?
–Ja, jag är född och uppvuxen i landet, men flyttade till Somalias huvudstad Mogadishu 1987 för att utbilda mig till lärare. Sedan utbröt krig och jag kom till Sverige som flykting 1991, färdig med utbildningen men utan betyg.
Varför har du engagerad dig?
–Här i Sverige ville jag nästan klippa banden till Somaliland, men efter att min pappa dött 1996 reste jag tillbaka för att besöka min mamma. Det var mycket bättre där än jag hade trott, men det fanns enorma behov. Jag fick idén att försöka sprida information och hjälpa till med återuppbyggandet av skolorna, som var mer eller mindre raserade efter inbördeskriget. I Umeå, där jag bodde, var det mycket politisk aktivitet. Somaliska biståndsföreningen höll seminarier och fick kontakt med Forum Syd, som fördelar medel från Sida. Så småningom kunde vi medverka till att bygga upp två skolor.
Och nu har du hjälpt till att starta ett jordbrukskooperativ
i samhället Beer.
–Det hade funnits ett kooperativ i sovjetisk stil på 70-talet, då sådana fick stöd av regeringen. Men det slutade fungera under inbördeskriget, och byborna ville upprätta det igen.
Varför behövs kooperativet?
–Framför allt ville de ha gemensamt ägda traktorer, eftersom de är för dyra att köpa på egen hand. Somaliland har ett regnbaserat jordbruk, och man behöver kraftiga maskiner för att gräva kanaler och hålla dem rena.
Vad har ni gjort konkret?
–Vi skrev en ansökan till Forum Syd, men de ville börja med att skapa själva organisationen. I somras var jag och en till person nere och höll utbildningar om föreningskunskap, stadgar och demokratisk beslutsordning. Det var mycket svenskt! Byborna visste inte att man själv får bestämma vilka stadgar man ska ha, och att man kan utesluta den som inte följer dem. Vi betonade att man inte alltid behöver kontakta polisen när någon gör något fel.
Hur blev ni mottagna?
–Tja, de ville ha traktorer och vi kom med organisationsutveckling. Jag förklarade att de måste bestämma sig om de ville vara med ändå. Jag arbetar heltid som arbetsförmedlare och hade då tre timmars resväg varje dag, så jag kunde inte lägga ned den tid som krävdes på projektet om de inte på allvar ville driva det. Men alla var eniga om att vi skulle fortsätta.
Vad sker härnäst?
–Förhoppningsvis, om vi får pengar, åker jag ned igen nästa sommar. Det ser jag fram emot! Då ska kooperativet ha utsett ansvariga på olika poster, ha ett utrustat kontor och bedriva en fungerande verksamhet.