Han har makten över statens bolag

Peter Norman gick med i Moderaterna när statsminister Fredrik Reinfeldt efter valet frågade om han ville bli finansmarknadsminister. Utan tidigare politisk karriär hamnade han direkt på toppen. Han har med sig en gedigen erfarenhet från finansmarknaden, men ska nu också hantera ideologiska strider kring det statliga ägandet.

Vad behöver du lära dig om politiken för statliga bolag?

– Nja…ingenting! säger han först och skrattar.

– Men du har rätt, jag har ingen erfarenhet av det politiska systemet. Och därför har jag ju mycket att lära om hur det fungerar, på en massa olika sätt. Förhoppningsvis kan jag kompensera det i någon mening genom att ha jobbat med sakfrågorna på finansmarknaderna.

– Men vad gäller de statliga bolagen tycker jag nog att de frågorna blivit mindre politiskt laddade över tiden. Vi anser att staten inte ska äga bolag som fungerar på väl konkurrensutsatta marknader, där det inte finns några speciella samhälleliga inslag. Om man definierar det så tror jag att en mycket stor del av riksdagen skulle ställa upp på det.

– Regeringen har också visat att det inte är ett självändamål att snabbt privatisera, utan man har haft skattebetalarnas bästa för ögonen. När finanskrisen slog till upphörde all försäljning. Det får ta den tid det tar att sälja. Det handlar om att bolagen ska vara mogna och att det ska finnas en köpare.

Det har ändå varit strid om försäljningen av enskilda bolag. Men du anser alltså att det har blivit mindre skillnader i synen på vad staten ska ägna sig åt?

– Ja, det tror jag. Jag tycker att förändringen är rätt stor, om man jämför hur det är nu mot för tjugo år sedan. Och de åsiktsskillnader som finns är nog inte så mycket partipolitiska, utan kan vara andra olikheter i synsätt. Om vi tar exemplet svensk vattenkraft tror jag det finns vissa som tycker att den aldrig får säljas ut – kalla det romantik eller vad du vill. Andra ser inga problem, och bevekelsegrunderna är inte nödvändigtvis partipolitiska.

Vad tycker du själv om vattenkraften?

– Ja, jag tycker… vad vi har sagt om Vattenfall är att vi ska undersöka en breddning av ägandet. Och det måste först underställas riksdagen, så vi är en bra bit ifrån det.

Regeringen har som mål att minska det statliga ägandet. Hur mycket ska det minskas?

– Det finns en prognos att vi ska genomföra försäljningar till ett värde av 100 miljarder kronor under mandatperioden. Det är det enkla svaret på frågan.

– När den borgerliga regeringen tillträdde 2006 gjorde man generella uttalanden om statliga bolag, vilket jag tror tolkades av alla bolag i gruppen som att nu var det risk att man skulle säljas. Det blev säkert oro i vissa bolag. Så den här gången pekade man ut vissa bolag: Telia, Nordea och SBAB. Jag tror att det är en bättre ordning. Och så står det att vi ska undersöka möjligheten att bredda ägandet av Vattenfall. Inget mer är på agendan under den här mandatperioden.

Men vilket ägande är det nödvändigt att ha på längre sikt? Kan du ge några exempel på bolag som staten bör behålla under överskådlig tid?

– Det finns nog flera sådana. Ett som jag tänker på spontant är LKAB. Dels handlar det om stora råvarutillgångar, dels försöker man ju nu flytta en stor del av Kiruna. Man ska montera ned kyrkan och flytta den, bara en sådan sak. Det här är jättekänsliga frågor som berör väldigt många människor, och man måste komma överens med kommunalpolitikerna. Här tror jag inte att det är lämpligt att man gör en försäljning.

Fler exempel?

– Inga som jag kommer på just nu. Men jag tror förstås att det är fler bolag än så.

Förvaltningen av statliga bolag har flyttat från näringsdepartementet till finansdepartementet. Varför?

– Tidigare låg förvaltningen inom näring och försäljning inom finansen. Jag tror att det var lite omständligt. Nu har näringsdepartementet kvar näringspolitiken, alltså vad man ska göra med bolagen, medan vi på finansen sköter förvaltningen. Det finns en poäng att man skiljer de uppdragen åt. Vi på finansdepartementet ska sköta bolagen professionellt, hitta bra styrelser, följa upp styrelsearbetet och så vidare.

– Enheten för statliga företag har flyttat från näring till finans, och de är jätteduktiga på att hitta styrelsemedlemmar, utvärdera styrelser och på att ha en kontinuerlig dialog. Men deras huvudsakliga kompetens är inte vilken näringspolitik vi ska ha. Därför är det bra att rollerna är åtskilda.

Kritik mot sämre avtal

Under senare år har ett antal statliga verksamheter förts över från myndigheter till nya, statliga bolag. De hamnar då under Peter Normans hatt. Bolagiseringarna har mötts av en växande facklig kritik, eftersom bolagen kan välja att byta arbetsgivarorganisation och avtalsområde. För de anställda har det i flera fall inneburit sämre villkor, till exempel kortare semester och sämre trygghetsavtal. Peter Norman vill dock inte uttala sig om den frågan, eftersom ansvaret enligt honom ligger hos förvaltningsminister Stefan Attefall fram till dess att bolagen bildats.

– Men själva poängen med bolagiseringar är att åstadkomma bättre tjänster och mer livskraftiga bolag. I slutändan ska det gynna såväl konsumenterna som skattebetalarna och dem som jobbar i bolagen.

För några år sedan infördes meddelarskydd för anställda i kommunala bolag. Det ger personalen rätt att slå larm om missförhållanden utan risk för repressalier. Varför har inte de anställda i statliga bolag samma rätt?

– I statliga bolag som har myndighetsuppgifter finns meddelarskydd, och det förstärktes 1 januari 2011 genom att arbetsgivaren har straffansvar för överträdelser av förbuden mot efterforskning och repressalier.

– För övriga företag är min utgångspunkt att samma lagar och regler ska gälla som för privatägda företag. Man har vid flera tillfällen utrett möjligheten att generellt förstärka meddelarskyddet för privatanställda. Det har dock visat sig att det är mycket svårt att reglera offentlig och privat verksamhet på samma sätt, eftersom det finns så stora skillnader mellan verksamheterna. En sådan skillnad är att lojalitets- och tystnadsplikten på den privata arbetsmarknaden är avtalsreglerad.

Statliga föregångare

– Men jag vill betona att öppenhet och transparens är viktiga verktyg i styrningen av de statligt ägda företagen. I statens ägarpolicy framgår tydligt att statligt ägda företag ska vara föredömen när det gäller etik, arbetsvillkor, mänskliga rättigheter och bekämpning av korruption. Och flera statligt ägda företag är föregångare på detta område. Bland annat Telia Sonera, Systembolaget och Vattenfall har infört whistleblowing-funktioner, vilket jag tycker är glädjande.

Statliga bolagsstyrelser är relativt jämställda. Men i ledningsgrupperna är det inte jämställt, enligt en ST-undersökning bland 19 bolag. På vd-posterna satt 13 män och 6 kvinnor, och andelen kvinnor i ledningsgrupperna var 37 procent. Är du medveten om att det ser ut så här?

– Ja, det är jag, och det är utan tvekan ett problem. Könsfördelningen i ledningen är kanske till och med viktigare än den i styrelsen. Det är min personliga uppfattning. Men i debatten har det blivit en så stark fokusering på styrelsemedlemmar, både i privat och offentlig sektor, att man nästan glömt bort den frågan.

– Det vi kan göra är att utse styrelser, och där försöker vi göra en bra fördelning mellan kvinnor och män – och norrlänningar och skåningar; en bred diversifiering av människor över huvud taget. Här tror jag att vi är på väg ganska väl. Sedan är det upp till vd att bestämma vilka medarbetare man ska ha. Där har vi, och ska ha, mycket mindre att säga till om.

Har ni misslyckats med att utse styrelser som förstår vikten av jämställda ledningar?

– Jättesvår fråga. Jag tror inte att de statliga bolagen är sämre än de privata bolagen i de här frågorna. Och jag vill inte gå så långt som att säga att det är ett misslyckande. Vi ska välja styrelsemedlemmar som tycker att sådana saker är viktiga, och det tycker jag också att vi har gjort.

– Jag tror att man är naiv om man föreställer sig att jämställda styrelser per automatik och från dag ett ska leda till jämställda ledningar. Så är det inte. Det tar tid.

Tycker du att de statliga företagen är goda föredömen som arbetsgivare? Hjälper man exempelvis funktionshindrade och långtidsarbetslösa till arbete? Och hur är det med den etniska mångfalden?

– Man kan alltid bli bättre, och det är jätteviktiga frågor. Om man jämför med den privata sektorn tycker jag ändå att de statliga bolagen generellt sett har en bra grund att stå på, exempelvis för att se till att handikappade kan komma in på arbetsplatserna.

– Det jag fört fram under min korta tid som ansvarig minister är att vi ska bli bättre på hållbarhetsfrågor i bolagen. Jag tycker att vi behöver en bättre utbildning av styrelsemedlemmar, det kanske till och med behövs andra styrelsemedlemmar. Hållbarhet är för mig en central fråga. Dels är det bra i sig att man får en hållbarhetssyn i bolagen, dels tror jag att det är lönsamt på sikt att ha sådan kompetens. Det kan handla om miljöfrågor, men också om att göra arbetsplatserna tillgängliga för handikappade.

Men enligt en ny undersökning från Riksrevisionen har miljömål och andra samhällsmål svårt att konkurrera när de hamnar i konflikt med bolagens ekonomiska mål och avkastningskrav.

– Jag tycker inte man kan säga att det behöver vara en konflikt mellan miljö och ekonomi. Om man är miljömedveten, och framför allt har ett omfattande arbete med hållbarhet, då kommer de här sakerna att hänga ihop i många fall. Tar man miljöansvar kommer det på lång sikt att ge bättre avkastning också.

Men det är ju inte säkert att det gör det på kort sikt.

– Nej, det kan vara så. Men jag tror att det är väldigt svårt att detaljstyra från ägarens sida. Man får ge direktiv där man betonar att man tycker att det är viktigt med hållbarhet, och sedan får bolaget verka. Därefter får vi på bolagsstämmorna tala om att det här tyckte vi var bra, och det här tyckte vi var dåligt.

Ser du några problem med höga avkastningskrav?

– Det kan absolut vara ett problem, men jag kan inte svara på det än. Sedan är förstås tidshorisonten viktig, om kraven ställs på ett år eller på längre tid.