Han är med i världens största fack

Det säger den indiska lokföraren Pram Kumar. Stolt förevisar han det lok med ABB-motor som han snart ska köra mellan New Delhi och staden Amritsar. Sträckan mellan de två städerna är 448 kilometer och resan tar normalt fem och en halv timme.

Kaoset, myllret och dofterna är omtumlande på tolvmiljonerstaden New Delhis station. Tåg kommer och går och tusentals människor kliver av och på. Tågen hinner knappt stanna innan städpatruller går ombord. En mängd bärare erbjuder sina tjänster till passagerarna.

En barfota helig man i långt hår och skägg vandrar stillsamt fram på en perrong. Som överallt i Indien är det många tiggare. Flera är kvinnor som med ett spädbarn på armen vandrar fram längs tågvagnarna och knackar på fönstren i hopp om att få en rupee av en passagerare. Längs de tolv plattformarna finns det primitiva skjul och enkla tält där människor tillbringar sina liv.

Mitt i kaoset finns det ändå en organisation och Pram Kumar berättar att de flesta tågen kommer och går i tid. Han har arbetat hela sitt yrkesliv för Indian Railways. Han är fackligt organiserad i världens största fackliga organisation, All India Railwaymen’s Federation, med 1 260 000 miljoner medlemmar. All India Railwaymen’s Federation har medlemmar från drygt 700 yrkesgrupper. I oktober 2001 hade Indian Railways 1 486 0000 anställda.

– Redan min första anställningsdag gick jag med i facket. För mig har det alltid varit självklart att vara organiserad. Det ger större anställningstrygghet och vi har genom facket en mängd förmåner som fackliga försäkringar och en fackligt driven bank. Jag är aktiv och missar aldrig ett fackligt möte.

Indien har världens näst längsta järnvägsnät med totalt 62 800 kilometer och Indian Railways är ett statligt företag.

– På senare tid har det kommit en del oroande signaler från regeringen om att de vill privatisera delar av verksamheten, säger Harbajan Singh Sidhu, vice ordförande i federationens avdelning för norra Indien, Northern Railwaymen’s union. Avdelningen har 152 000 medlemmar. 6 000 av dem är lokförare.

– Från facket motsätter vi oss planerna på ett ändrat ägarskap och kommer inte att tillåta det, försäkrar Singh.

– Vår service måste förbättras och förändras, säger Shri Mishra, generalsekreterare för Northern Railwaymen’s Union, som dykt upp under vårt samtal.

– Men spåren av privatiseringar av järnvägen i västvärlden förskräcker. Se bara vilket misslyckande privatiseringen av järnvägen i Storbritannien har blivit. Jag har också förstått att privatiseringen i Sverige inte heller varit någon större succé.

– Indian Railways har för övrigt under alla år varit lönsamt och har varit självförsörjande, har inte fått något statligt stöd, framhåller Shri Mishra.

Företaget har även ett socialt ansvar till Indiens befolkning, anser han.

– Järnvägen är det enda kollektiva transportmedlet som samhällets fattiga har råd att använda och järnvägsnätet sträcker sig över hela landet.

– Arbetsförhållandena har försämrats under de senaste åren vilket innebär att säkerheten har försämrats, anser Shri Mishra.

– India Railways vill minska personalen med 30 000 personer per år de kommande tio åren. Nedskärningarna ska genomföras genom att inte återbesätta tjänster efter anställda som går i pension. De personalnedskärningar vi har upplevt de senaste åren har inneburit att många anställda regelbundet tvingas arbeta mer än tio timmar om dagen.

– Tack vare påtryckningar från vår federation och andra grupper har järnvägsstyrelsen nyligen tagit fram ett program för att förbättra säkerheten inom järnvägen.

– Fortfarande händer det alldeles för många olyckor på våra järnvägar på grund av dåligt underhållna spår.

– Från fackets sida utbildar vi våra medlemmar i säkerhetsfrågor för att få en bättre arbetsmiljö och ökad säkerhet, säger Shri Mishra.

Pram Kumar är som lokförare inte oroad för att drabbas av personalnedskärningarna och en eventuell privatisering även om han inte ser någon fördel med privata järnvägsbolag.

– Jag är 58 och har bara två år kvar till pension så jag lär inte drabbas. Men jag tror det finns bättre sätt för att få en effektivare trafik än att sälja ut verksamheten.

För arbetet som lokförare på ett expresståg har Pram en månadslön på 250 US-dollar. Övrig fastanställd personal ombord som tågmästare och expeditionsvakt har en lön på 200 dollar.

– Eftersom vår lön är så pass hög betalar vi en inkomstskatt på 25 procent. Fackföreningsavgiften är 100 rupier, omkring 25 kronor i månaden.

I tolv år har Pram Kumar varit lokförare. Han började som ung pojke med att städa tåg 1962.

Sedan har han varit växlare, eldare av koldrivna tåg och biträdande förare av diesellok.

– Mitt första lokförarjobb var på godståg och jag befordrades senare till förare av passagerartåg. Idag kör jag alltså expresståg och det lär jag göra fram till pensioneringen.

När Pram Kumar är framme med tåget i Amritsar övernattar han i ett värdshus som drivs av järnvägen innan det på morgonen är dags att köra tillbaka till New Delhi.

– Som regel brukar det gå bra att hålla tidtabellen. Men ett problem är alla människor och djur som ofta befinner sig på spåret. Det leder varje månad till förseningar.

Har du kört ihjäl någon under dina år som lokförare?
– Ja, det händer alldeles för ofta. Varje månad är det tyvärr i genomsnitt en eller två människor som jag kör på! Längs spåren bor tusentals fattiga som lever på det de kan få från tågen, som matrester och annat avfall. Ofta försöker de passera spåret på ett otillåtet sätt.

– Första gången jag körde på en människa var det fruktansvärt. Även om det kanske låter konstigt har jag idag vant mig och inser att olyckor dessvärre är ofrånkomliga ibland.

Pram Kumar är gift och har fyra barn i New Delhi.

– Vi bor i i en lägenhet som ägs av Indian Railways. Anställda i företaget har som anställningsförmån möjlighet att hyra lägenheter till subventionerad hyra.

Hur är det att arbeta för Indian Railways?
– Som helhet har det varit en bra arbetsgivare. Vi anställda har många förmåner, och jag är själv ett exempel på att det är möjligt att avancera i företaget. Hittills har anställningstryggheten också varit stor. Att vi har så bra villkor tror jag i mycket beror på vårt starka fackförbund. Förbundet har alltid lyckats slå tillbaka försök till försämringar av anställningsvillkoren. Ett exempel var den stora strejken 1974 som pågick i en månad. Strejken blev en facklig framgång och vi kunde stoppa ledningens försök att försämra våra villkor.

Måste du lämna din bostad vid pensioneringen om två år?
– Ja, det måste jag. Men jag har köpt en liten bit land i New Delhis utkanter och där ska jag bygga ett litet hus när jag pensioneras.
I samband med pensionen får statligt anställda en klumpsumma från bolaget. I Prams fall blir det nästan 10 000 dollar. Därefter får han en pension varje månad som är 50 procent av slutlönen.

– De pengar jag får som klumpsumma räcker förhoppningsvis till för att bygga ett hyggligt hus för mig och min fru, säger lokföraren Pram Kumar och går ombord på expresståget som några minuter senare rullar ut från New Delhis central.