Vad händer på teatern just nu?
– Vi spelar Tjechovs Körsbärsträdgården. Jag är Petia Trofimov, en överårig student som håller långa monologer om att människan ska arbeta, men som inte arbetar själv. Jag har aldrig haft en så stor roll. Monologerna är svåra att förmedla på ett levande sätt. Scener där man spelar mot andra med dialog – det tycker jag är jätteroligt, men monologer kräver så mycket.
Hur kommer det sig att du började?
– Jag blev medlurad av en vän, någon hade hoppat av en föreställning och de sökte med ljus och lykta efter en ersättare. Jag följde med på en övning och regissören frågade om jag ville vara med. Men jag har scenskräck och har aldrig spelat, sa jag. »Lämna det till mig«, sa han och jag kunde inte säga nej. Det var 2008 och pjäsen var Rika barn leka bäst av Carin Mannheimer. Jag spelade prostituerad på bordellen Eternellen.
Vad ger teatern dig?
– I början kändes det fruktansvärt att gå upp på scenen, jag kräktes. Men när man väl gått in blir man så fokuserad på nuet. Det känns som om pjäsen tar en minut att spela. Euforiskt. Man blir beroende och vill uppleva det igen. Det ger en kick att spela inför publik. Efter en övning är man bara trött, men efter en föreställning är man uppe i varv. Så man kan inte bara gå och lägga sig.
– Och så är det en fantastisk upplevelse att se en tråkig text utvecklas till levande teater, den vandringen är helt underbar, tycker jag.
Hur jobbar ni med en teaterföreställning?
– Alla måste hjälpa till med allting, vi skapar gemensamt. Vi fixar smink, skaffar rekvisita, gör annonser och flygblad, skriver brev, och vi bygger och tapetserar. Sina scenkläder får man ordna själv. Och man kan vara med utan att vara med på scen.
Vad har du för drömroll?
– Det har jag inte tänkt så mycket på. Men det skulle vara roligt att någon gång få vara rolig på scen. Göra något riktigt utspejsat.