Flykting i sitt eget land

Leida Ester Ariza Medina kan texten till varenda kärlekssång som spelas på radion i strandrestaurangen vid Karibiska havets kust. Hon sjunger och gungar med kroppen. Men glädjen når inte hennes ögon.

Fram till 1998 hade Leida Ariza och hennes familj en bondgård i byn El Copei i nordöstra Colombia. Nu är hon en kvinna i förskingringen. Hon tvingades att lämna byn efter upprepade övergrepp från paramilitärer och reguljära soldater.

– Hela byn flydde, alla var bönder. Vårt enda brott var att vi brukade jorden. Det var en mycket bördig jord, och paramilitärerna ville ha kontroll över den, säger Leida.

I dag bor Leida, hennes man, deras sex barn och ett barnbarn i ett oputsat hus av betongblock i ett flyktingläger utanför Barranquilla vid Colombias nordkust.

Varför hamnade hon här? Leidas berättelse börjar, som så många andra berättelser i Colombia, med att byborna anklagas för att tillhöra fiendesidan i landets väpnade konflikt. I El Copei påstod den illegala högermilisen, även kallad paramilitären, att invånarna tillhörde vänstergerillan ELN.

– Men ELN var uppe i bergen! De kom bara ner för att köpa mat, berättar Leida.

Även paramilitären, AUC, var frekvent om än ovälkommen gäst i husen.

– De gick in i köken och tog maten som stod på spisen. Om inget fanns gick de ut och sköt ett djur och krävde att vi skulle tillaga det.

Men det första verkligt grova brottet begicks av soldater ur Colombias reguljära armé, enligt Leida.

– De dödade min svåger och klädde honom i gerillauniform.

Leida åkte till Bogotá och anmälde brottet, men ingenting hände.

Två år senare trappade paramilitärerna upp terrorn. Leida berättar hur de slog folk, våldtog kvinnor och dödade flera män. När även dessa brott anmäldes hämnades högermilisen genom att hänga upp två män i ett träd och börja såga i dem medan de fortfarande levde. Hela byn tvingades att titta på.

Det som till slut tvingade i väg familjen var en massaker på 35 manliga byinvånare, som var ute och skördade kaffebönor. Dådet utfördes av militärer tillsammans med paramilitärer, och därefter gav de familjerna tolv timmar på sig att lämna byn.

Förloppet i El Copei är inte unikt eller ens ovanligt. Även om den rapporterade våldsnivån nu sjunkit något, begicks förra året nära nog en massaker i veckan i Colombia. I de flesta fall utpekas paramilitärerna som förövare, och dåden begås oftast på landsbygden där den statliga ordningsmaktens närvaro är gles.

Den ökände ledaren för massakern i El Copei, Jorge Cuarenta, förhandlar nu med regeringen om avväpning. Leida Ariza finner inget försonande i det.

– Regeringen borde förhandla med oss offer i stället, men vi är inte inbjudna.

Det är inte så konstigt, tillägger hon – den nuvarande presidenten Alvaro Uribe valdes av AUC.

– I regionerna Cesar och Magdalena tog paramilitärerna folks ID-kort, som man behöver för att rösta, och använde dem för att lägga röster på Uribe. Vi har en paramilitär regering.

Först fick de bo i ett skjul

Leida och hennes elva syskon skingrades i flykten. En bror är försvunnen sedan fyra år. Hennes far, som inte stod ut med exilens tristess och fattigdom, återvände så småningom till El Copei, där han dödades förra året.

Själv tog sig Leida till utkanten av Barranquilla vid nordkusten. Ingen har räknat flyktingarna i denna industristad, som redan innan de kom hade fyra miljoner invånare. Många avstår från att registrera sig, på grund av rädsla för nya övergrepp.

Det första året bodde familjen Ariza vid en vägkant, i ett skjul av kartong och plast. I den nuvarande bostaden läcker taket, vatten saknas och elförsörjningen är sporadisk. Men det är ett riktigt hus, i flyktinglägret Soledad. Här bor 2 700 utblottade familjer.

Leida är ordförande i en lokal förening för flyktingarnas rättigheter, Asprode. Enbart kvinnor är aktiva i föreningen – männen är ute och söker daglönejobb.

– Vi arbetar för att återta vår värdighet, förklarar Leida. Som flykting är man diskriminerad och får inga jobb. Alla tror att man tillhör gerillan eller paramilitärerna.

Värdighet är ett ord som återkommer i samtalen i de två flyktingläger vi besöker, Soledad och La Congrejera. Här lider alla brist på förnödenheter som mat, kläder, skola och sjukvård. ”Den som har ätit frukost äter inte lunch”, som en invånare i Soledad konstaterar.

Men flyktingarna upplever också att de inte blir sedda och erkända. Trots sina extrema proportioner tycks flyktingfrågan vara en blind fläck i det colombianska samhället, och hjälpen från myndigheterna är en tunn rännil. FNs flyktingkommissarie påtalade för ett år sedan att bara hälften av flyktingarna får ekonomiskt bistånd. Stödet ges dessutom bara i tre månader oavsett möjligheter till försörjning därefter.

Regeringen förnekar att det är krig

Nöden är så stor att Colombias konstitutionsdomstol i början av 2004 slog fast att situationen var ”okonstitutionell” och att statsmakterna måste anslå tillräckliga resurser och upprätta en strukturerad plan för hjälpen. I en ny dom i augusti i år skärpte domstolen kraven ytterligare.

En orsak till bristerna kan vara att Colombias regering hävdar att det inte finns någon väpnad konflikt i landet. Detta till skillnad från bland andra FNs bedömning.

Med en sådan inställning anser sig regeringen heller inte behöva följa de folkrättsliga regler som gäller i en väpnad konflikt, till exempel att hålla civilbefolkningen åtskild från de stridande. Den colombianska regeringens huvudlinje är tvärtom att flyktingarna bör återvända till sina hembyar.

Höga regeringstjänstemän uttalar ofta uppfattningen att människor lämnat sina hem av ekonomiska skäl snarare än flytt. Regeringen anser också att stöd särskilt riktat till flyktingar vore orättvist mot andra fattiga i Colombia.

I Soledad och La Congrejera har invånarna organiserat sig för att hjälpa sig själva. De samverkar med ideella organisationer, däribland Aprodefa i Barranquilla.

Utvecklingssamarbete med ST

Aprodefa är en rörelse för mänskliga rättigheter. Föreningen utbildar ledare, informerar flyktingarna om deras rättigheter och visar hur de ska gå tillväga i kontakter med myndigheterna.

Aprodefa ingår i sin tur i kvinnonätverket IMP (Colombianska kvinnors fredsinitiativ), som ST har ett utvecklingssamarbete med.

I Soledad har de kollektiva påtryckningarna lett till att en skola håller på att byggas i området.

De nuvarande provisoriska skollokalerna är trånga och mörka. Det finns knappt några böcker, och stolar får barnen ta med sig hemifrån. Matematikläraren José Angel Avila Gomez undervisar två klasser samtidigt. Det är svårt att få till en bra pedagogisk process, säger han.

– De här barnen ligger långt efter andra i samma ålder, och dessutom har de känslomässiga störningar.

Våld mot kvinnor och barn vanligt

Alla som arbetar med barn i dessa flyktingläger är oroliga för deras framtid.

– De har ingen barndom här, säger en kvinna. De är hungriga, och blir uttråkade och våldsamma. Vi försöker kanalisera deras känslor och minska våldet.

Även familjerelationerna blir hårt prövade i flyktinglägren. Våld mot kvinnor och barn är mycket vanligt.

Aprodefa har engagerat en psykolog som arbetar med föräldrar och barn i La Congrejera, tillsammans med några psykologistuderande. Denna dag frågar psykologen Angelica Arias en grupp mammor och en pappa hur ofta de leker med sina barn. Varje dag, svarar någon, medan en annan mamma medger att hon hotar barnen när de hänger runt henne och inte vill gå ut ensamma.

– Försök i stället att samla allt ditt tålamod, manar psykologen.

– Om man själv har många problem kan det gå ut över barnen, tillägger hon. Det är viktigt att vara ärlig med det.

Flera i flyktinglägren talar sorgset om möten med kvinnor som blivit galna efter att deras barn mördats. De går omkring och bara skriker, berättar någon.

Nancy Sanchez mormor är en av dessa galna kvinnor. Nancy bor i La Congrejera på grund av fattigdom, men hon är inte flykting och var inte närvarande vid paramilitärernas massaker på uppemot 30 personer i hembyn Chengue, Sucre, den 17 januari 2002. Bland offren fanns kusiner, morbröder och grannar.

– En kusin hittades skalperad, en annan med testiklarna i munnen och en tredje med huvudet krossat, berättar Nancy lågt och med synbar ansträngning.

En förståndshandikappad kusin med Downs syndrom låg iklädd gerillauniform.

Aprodefa samlar in vittnesmål om övergrepp för att vidarebefordra dem till domstol, och Nancy Sanchez är en av de få som vågat vittna hittills. Hon är Jehovas vittne, och säger att hon hämtar styrka i sin gudstro.

– Jag är rädd, men det är bättre att dö för något än för inget.