EU inte bara dåligt för arbetsrätten
Riskerna med kommissionens förslag till tjänstedirektiv blev ordentligt belysta inför EU-valet. Men medlemskapet i EU har redan hunnit lämna även positiva spår i den svenska lagstiftningen.
EUs direktiv har till exempel tvingat Sverige att förstärka arbetstagarnas rättigheter mot missbruk av deltid respektive visstid som anställningsform, en reform som särskilt kommer att gynna kvinnor i offentlig tjänst.
Andra exempel är direktivet om anställdas rättigheter vid företagsöverlåtelser, som stärker skyddet för de anställda när en verksamhet lagts ut på entreprenad.
Även EUs jämställdhetslagstiftning har framtvingat en skärpning av den svenska lagstiftningen. Bland annat har man varit tvungen att införa begreppet "eindirekt diskriminering"e och skyldighet att jämföra olika jobb enligt principen "elika lön för likvärdigt arbete"e.
EUs regler är ofta av minimikaraktär och gör det därför möjligt för medlemsländerna att själva ha strängare bestämmelser. Därför behöver inte den svenska arbetsrätten nödvändigtvis försämras genom EU-medlemskapet. När kraven höjs i andra länder torde risken för social dumpning och trycket att försämra arbetsrätten på grund av konkurrens minska, konstaterar Kerstin Ahlberg, jurist och journalist vid Arbetslivsinstitutet.
Hon ingår i en grupp arbetsrättsforskare som sedan mitten av 1990-talet forskat om samspelet mellan de nordiska ländernas nationella arbetsrätt och EUs arbetsrätt och om hur dessa påverkat varandra.
EU-direktiv som påverkar arbetsrätten kan för en svensk kännas ganska främmande, eftersom de är utformade med den kontinentala, framför allt den tyska, arbetsrättens regler som mönster.
På kontinenten, där den fackliga organisationsgraden är låg – i Tyskland cirka 20 procent, i Frankrike endast runt 10 – har det varit naturligt att ta till lagstiftning för att garantera alla anställda likställdhet, égalité. Detta förklarar bla lagstiftningen om minimilöner.
I Sverige, liksom i de övriga nordiska länderna, har man lite andra traditioner, mycket beroende på att facken har en stark ställning och på att man föredrar kollektivavtal. Men att påstå att EU föredrar lagstiftning framför kollektivavtal är missvisande, säger Kerstin Ahlberg.
– Det är naturligt att även länder med svaga fackföreningar och arbetsgivarorganisationer, som därför inte har mandat att ingå avtal, har ett behov att reglera sitt arbetsliv. Detta leder till att man tvingas stifta nya lagar. Samtidigt uppmuntrar EU-politikerna parterna i de olika medlemsländerna att själva lösa sina tvister i kollektivavtal. Detta har blivit mer uttalat sedan Sverige och Finland gick med i EU.
Många förslag från EU-kommissionen har naturligtvis också stoppats, framför allt av arbetsgivar- och näringslivsorganisationer. Den samlade europeiska fackföreningsrörelsen, ETUC, har framför allt drivit fram nya förslag och med sin lobbyverksamhet försökt påverka förslag som bedömts mindre bra för de anställda.
Kerstin Ahlberg har förståelse för att förslaget till tjänstedirektiv väckt starka reaktioner i den svenska fackföreningsrörelsen:
– Frågan är ju hur man ska kunna kontrollera att svenska avtal och regler följs, när entreprenören inte behöver ta med sig sina handlingar till Sverige eller ens ha en representant på plats.
Ett annat problem är att gällande förslag till tjänstedirektiv gör EUs utstationeringsdirektiv till både ett minimidirektiv och till ett tak, vilket kan öka risken för konkurrens med billig arbetskraft.
Vissa regler som föreslås i tjänstedirektivet – inkluderande minimiregler för olika områden – är redan idag gällande "eEU-arbetsrätt"e på grund av praxis i EG-domstolen. Men de är kanske inte så väl kända hos oss, konstaterar Kerstin Ahlberg.
Till exempel har Tyskland, Frankrike och Italien på eget bevåg tillämpat egna regler för att kontrollera utländska företag som skickat ut sina anställda, vilket lett till att de blivit stämda inför EG-domstolen.
–Med tanke på alla nya medlemsstater, som nu håller på att anpassa sig till en europeisk nivå, tror jag att det kan dröja ett bra tag innan 25 länder är mogna för några nya gemensamma direktiv.
Ett område Kerstin Ahlberg som forskare skulle vilja se bättre reglerat är bemanningsföretagen. Hon har i några års tid deltagit i ett projekt som följt olika försök att skapa gemensamma europeiska regler för bemanningsföretag.
– Tyvärr har de hittills misslyckats, och sannolikheten att man ska lyckas nu, när ytterligare tio medlemsländer tillkommit, har naturligtvis minskat. Men riskerna med tjänstedirektivet skulle onekligen minimeras om man fick till stånd en reglering för bemanningsföretagen.
Fakta/EU-beslut
eslut som tas av EU i form av en förordning gäller som om den svenska riksdagen tagit dem.
Vanligare är att EU-besluten kommer i form av direktiv, som blir tvingande regler för medlemsländerna. Detta sker i regel i form av lagstiftning.
Ett medlemsland har tre år på sig att införliva ett direktiv i den nationella lagstiftningen. På arbetsmarknadens område är det, om parterna så vill, i viss mån möjligt att i stället sluta kollektivavtal.
Innehållet i ett direktiv behöver inte ordagrant tas in i lagstiftningen, utan medlemsstaterna har möjlighet att i viss mån anpassa reglerna.
Vid tvister i EU-sammanhang är det alltid EG-domstolen som har sista ordet.
