Ett arbetsliv för arbetslivet

Att arbeta för uppehället har alltid hört till de flesta människors livsvillkor. Men som ämne för vetenskapliga studier hör området till de yngsta. I början av 1900-talet började man i USA tala om »vetenskaplig företagsledning«, och för den behövdes kunskaper om hur människan fungerar i arbetslivet, arbetspsykologi.

Syftet var alltså att få ut mesta möjliga resultat ur minsta möjliga personalstyrka. Man prövade ut ackordssystem som kunde höja effektiviteten och undersökte hur många och långa raster som behövdes för att hålla produktionen på topp.

Först på 1950-talet började perspektivet vidgas. Lennart Lennerlöf var vid den tiden en ung folkskollärare som läste psykologi vid sidan om. Av en slump fick han delta som assistent i en olycksfallsundersökning vid Psykotekniska institutet i Göteborg. Det blev startpunkten för ett livslångt engagemang i arbetslivsfrågor.

Ny profession uppstod

– I USA hade företaget Western Electric gjort en undersökning som visade att traditionell naturvetenskap hade svårt att förklara vad som händer i arbetslivet, berättar Lennart Lennerlöf. Man var tvungen att ta hänsyn till människan som social varelse. 

Arbetsgivarnas ökande intresse ledde till att börja med till att en ny yrkesprofession uppstod: personaladministratören. Fram till dess hade personalavdelningarna endast sysslat med avtal, löner och övrig ekonomi.

– Personaladministratörerna hade bredare kompetens, och många såg sig som företrädare för humanistiska ideal.

Ett avgörande steg för svensk arbetslivsforskning togs 1952, då Svenska arbetsgivarföreningen, SAF, vid sitt 50-årsjubileum bildade en nämnd för modern personaladministration. Det Personaladministrativa rådet, eller PA-rådet, skulle både finansiera forskning om personalfrågor, arbetsorganisation och ledarskap och vara konsulter för svenska företag.

»God patriarkal anda«

Eftersom arbetslivsforskningen vid högskolan låg i sin linda blev det PA-rådet som under en lång rad år byggde upp och betalade merparten av svensk arbetslivsforskning. Rådet blev också Lennart Lennerlöfs arbetsplats, och 1967 utsågs han till vd.

Hans uppfattning är att arbetsgivarna drevs av en »god patriarkal anda«, där ledarna bestämde allt, men tog vård om de sina.

– Man ville nog inte ha medbestämmande, men man var beredd att samråda. Jag tror att det då var unikt i världen. Man satsade resurser, engagerade sig praktiskt och bjöd in facken. Så småningom kom de fackliga även med i PA-rådets styrelse.

Fram till mitten av 1960-talet präglades både fackens deltagande och forskningen av samförstånd. Men 60- och 70-talens vänstervåg ledde till en polarisering, och kravet på demokrati på arbetsplatserna blev allt starkare. PA-rådet kritiserades såsom varande ett näringslivets organ, som använde psykologisk expertis för att manipulera de anställda.

– Vi forskare anklagades för att gå arbetsgivarnas ärenden. Det var väldigt jobbigt, även om jag inte blev påhoppad personligen. Och ibland var det rent ohederligt. Det påstods att vi i PA-rådet deltog i en mentalhygienisk kampanj, och på en konstutställning visades det upp ett falskt formulär. Det var en lite otäck stämning.

I sin memoarbok skriver Lennart Lennerlöf att det ändå var en nyttig process, i vilken arbetslivsforskarna tvingades att ifrågasätta sina roller.

– Ärligt talat var nog många forskare okunniga och naiva när det gäller intressemotsättningar på arbetsmarknaden. En del menade att om man bara förklarade för arbetstagarna skulle de förstå och arbeta för företagets bästa. Det fanns för lite av kritiskt ifrågasättande. Men ur den här perioden kom en större insikt om intressemotsättningar.

Den förståelsen hade Lennart Lennerlöf med sig från uppväxten i en fackligt och politiskt aktiv arbetarfamilj.

– Men jag har också lärt mig av att träffa ledande företrädare för arbetsgivare och fack, och sett att de flesta är hederliga människor och att det inte är svart eller vitt. Man kan inte som forskare komma med lösningar som bara passar ena parten.

Olycklig uppdelning

Därför, menar han, var det så olyckligt att den här perioden utmynnade i att forskningen splittrades upp på, som han ser det, ett organ för vardera parten. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen inrättade ett statligt institut, Arbetslivscentrum, som skulle bedriva forskning från »arbetstagarnas perspektiv«. Parallellt utvecklades PA-rådet till ett rent arbetsgivarorgan.

För egen del gick Lennart Lennerlöf vidare till Arbetarskyddsstyrelsens forskningsavdelning. Då, i slutet av 1970-talet, var automatisering i industrin och dess konsekvenser för arbetsmiljön en aktuell fråga som han engagerade sig i.

Forskning om datorer

Några år senare blev också datorernas intåg på kontorsarbetsplatserna ett hett forskningsområde. Lennart Lennerlöf blev tillfrågad om att leda ett mångårigt, tvärvetenskapligt forskningsprogram kallat Människor-

Datateknik-Arbetsliv, MDA. Tvärvetenskap, ett nära samarbete mellan forskare från olika discipliner, var så nytt att han och en kollega reste runt mellan universitet och högskolor för att presentera idén. Så småningom var 18 forskargrupper igång.

– Forskningen handlade om människans roll i datoriseringen. Skulle människan bli ett bihang, en tjänare till tekniken, eller skulle hon få en åtminstone hyfsad kontroll?

De första större anläggningarna i industrin utformades så att människan blev en kugge.

I dag har det blivit bättre, bedömer han. Men bundenheten till datorn har blivit starkare. Det är knappast någon som längre talar om den tidigare normen om högst fyra timmar i sträck framför skärmen.

– Nu sitter vi dagarna i ända! Och problemen med nacke-

axlar-rygg finns också kvar, men det är som om man accepterat det: »such is life!«.

En än allvarligare hälsorisk ser han i krav på ständig tillgänglighet. Det medför brist på återhämtning, som är en viktig orsak till de många fallen av stressjukdomar under senare år.

Så det saknas inte problem för nya generationer av arbetslivsforskare att fördjupa sig i. Frågan är om förutsättningarna blir lika goda som de varit. Sverige har länge varit ledande inom forskningen, tack vare generösa ekonomiska bidrag och en beredskap hos arbetsmarknadens parter att ställa upp på forskning. Polarisering och minskade resurser gör att positionen riskeras, anser Lennart Lennerlöf.

Kritisk till nedläggning

Han är starkt kritisk till den borgerliga regeringens snabba nedläggning av Arbetslivsinstitutet, Arbetslivscentrums sentida efterföljare. Beslutet har enligt hans bedömning lett till att 30-40 procent av forskarna lämnat fältet. Och en del som är kvar arbetar på tillfälliga övergångsmedel.

– Flera personer med goda kontakter med regeringen har sagt att det lades ned av ideologiska skäl. Det föder otrevliga associationer. Och under senare år har Arbetslivsinstitutet inte bedrivit ideologiproduktion, även om det var lite vildvuxet.