Engagemang lockar högt utbildade

»Och så ska vi hitta på en aktivitet för att hälsa Anna välkommen!«

Morgonmötet på enheten för forskning och miljömål på Havs- och vattenmyndigheten, HaV, börjar närma sig sitt slut. Enhetschef Mats Svensson och medarbetarna runt bordet lyfter blicken från sina bärbara datorer.

Under närmare två timmar har de gått igenom den långa listan med projekt som enheten är engagerad i. De har redogjort för vad som hänt sedan sist, problem som dykt upp och vem som ska »bemanna« viktiga möten den närmaste tiden. Redogörelserna har kretsat kring en mängd förkortningar och facktermer: REACH, GEO, GIS-gruppen och selektiva redskap.

Stämningen är koncentrerad och inläggen koncisa, men det blir lite fniss när en kvinna talar om ett externt möte som hon känner viss tveksamhet inför – »wish me luck!«.

Och till sist kommer frågan om aktiviteten för nyanställda Anna. Ett förslag kommer upp som gillas omedelbart. Det blir ett besök på Sjöfartsmuseets utställning om plastskräp i haven, med efterföljande utgång.

Det är kanske inteså överraskande att medarbetarna på HaV väljer ett jobbrelaterat fritidsevenemang. Bengt Fjällborg, doktor i ekotoxikologi och ST-medlem, betecknar sig själv som miljönörd och säger att miljöintresset präglar hela myndigheten.

– Och det var väl det som gjorde att det kändes bra när jag kom hit för första gången, och som gör att det fortfarande känns bra.

Han kom närmast från ett arbete i kemiindustrin, efter några år på Kemikalieinspektionen i Stockholm.

– Kolleger på universitetet och Kemikalieinspektionen var skeptiska till jobb i industrin, men man får se det som en läroperiod. Och jag lärde mig mycket.

Men miljöengagemanget var inte detsamma på den arbetsplatsen. Han ville tillbaka till myndighetsvärlden.

– Jag vill bidra till att det blir mindre gifter i miljön, det är min drivkraft.

Bengt Fjällborgs inställning är inte ovanlig bland forskarutbildade akademiker som söker sig till staten, enligt Inger Ehn Knobblock, utredare på ST. Hon har i rapporten Disputerad – och sen då? intervjuat tjugo doktorerade kvinnor och män som gjort karriär utanför universiteten.

– Doktorerade som jobbar på myndigheter tycker att deras arbete har betydelse för samhället, och vissa har sökt sig dit just för att kunna göra en samhällsinsats. Som anställd utredare ingår ju också ofta att föreslå åtgärder för det problem man utrett, vilket det sällan gör om man forskar på universitet.

För Bengt Fjällborg ger jobbet på HaV en annan viktig tillfredsställelse: kollegerna möter honom med det analyserande och kritiskt granskande förhållningssätt som han själv har. Det har han tränat upp under sina forskarstudier, men det är inte självklart att det tas emot välvilligt på alla arbetsplatser.

– Det kan bli en kulturkrock, säger Inger Ehn Knobblock. Alla jag intervjuade hade erfarenheter av inte kunna förhålla sig som inom den akademiska världen. På arbetsplatser där man inte är van vid kritik kan man känna sig angripen, i stället för att se den som en möjlighet att få en bättre verksamhet.

En del intervjupersoner berättade om strategier de utvecklade. Vissa tonade ned sin vetenskaplighet, andra lärde sig att linda in sin kritik och att driva frågor steg för steg.

– Men de var samtidigt ödmjuka inför problematiken. De visste hur svårt det är att lära sig detta.

Även Bengt Fjällborg har upplevt svårigheter att nå fram med ifrågasättanden.

– I industrin är det lite mer apart att vara disputerad. Man analyserade inte så mycket utan sa att »så här har vi alltid gjort«. Det togs inte alltid väl upp när jag ifrågasatte beslut.

Men på HaV är det vetenskapliga förhållningssättet norm. Många har forskarutbildning, även chefer, och kunskaper sprids genom lunchseminarier och system för bevakning av vetenskapliga artiklar.

– När jag kommunicerar här får jag ofta svar med goda argument, även i enkla diskussioner. Folk förstår och uppskattar argumentation.

De forskarutbildade på HaV bedriver ingen egen forskning, men myndigheten finansierar forskning och samarbetar med forskare.

– Därför behöver vi medarbetare som har ett hum om forskningsprocesser och kvalitetskriterier, säger enhetschef Mats Svensson. Doktorerade har också nätverk inom sina områden, och vi försöker pricka in rekryteringarna så att vi har ett komplett nätverk.

Forskarbakgrunden ska dock gärna kompletteras med erfarenheter från arbetsplatser utanför universiteten.

– Vi deltar i långvariga EU-processer om miljöfrämmande ämnen, och det är bra om man varit med om sådant förut, säger Mats Svensson. Många som söker jobb här faller bort för att de saknar sådan erfarenhet.

Efter det långa morgonmötet laddar Bengt Fjällborg för en arbetslunch. Vi lämnar den gamla fabriksbyggnaden Pagoden och går längs kajen där stora fartyg lagt sig framför utsikten över Göta älv. På restaurang Ebeling väntar konsulten Carl Haux och professor Hans Blanck från Göteborgs universitet.

Bengt Fjällborg vill få med dem i en samtalspanel på arrangemanget Hav- och vattenforum, som hålls i maj. Diskussionen ska handla om eventuella konflikter mellan sysselsättning och miljö i takt med att gruvindustrin växer. Hur många gruvor med utsläpp i samma vatten tål naturen?

– Er roll är att vara experter, förklarar Bengt Fjällborg.

Han tillägger att gruvnäringen är inbjuden och att det ska vara ett konstruktivt samtal, inte någon pajkastning. Och att man ska ha en neutral presentatör.

Lunchsamtalet vindlar från koppar och zink till förhållandena på Rönnskärsverken och ökad gruvproduktion i Kiruna. Det sistnämnda är ett hot mot rennäringen, påpekar Hans Blanck.

– Ja, men de bitarna lämnar vi, det är länsstyrelsens ansvarsområde, svarar Bengt Fjällborg.

När sällskapet ska bryta upp skrattar Hans Blanck och konstaterar att »du har blivit en riktig myndighetsperson«. De två känner varandra sedan Bengt Fjällborgs tid på Göteborgs universitet.

Direkt efter lunch är det dags för ett nytt möte, och på den vägen är det resten av dagen. Bengt Fjällborg ingår i ett antal arbetsgrupper, och måste se till att avsätta tid i kalendern för att hinna läsa, skriva och fylla i tidrapporter.

Enhetschefen Mats Svensson hjälper honom att prioritera, säger han. I det här jobbet är risken annars stor att arbetsdagen förlängs till kvällar och helger. Mats Svensson berättar att han skickar folk på nejsägar-kurser.

– Medarbetarna är lättdrivna och oerhört engagerade. Man måste bromsa dem ibland. De som disputerat har ofta lagt 60–70 timmar i veckan på sin avhandling utan att blinka.

Bengt Fjällborgs första eftermiddagsmöte är i arbetsgruppen miljöforskningskansliet. Han och kollegerna Anna Ek och Pia Norling skisserar hur forskningsprojekt ska hanteras över en årscykel. Nästa punkt gäller ett seminarium på Havs- och vattenforum. Seminariet är tänkt som ett samtal med åhörarna – som tros bestå av lantbrukare och kommunfolk – om vilken forskning de efterfrågar.

– Jag måste gå tio i två, förvarnar Bengt Fjällborg.

Klockan två ska han vara hos generaldirektör Björn Risinger och redogöra för ett remissvar på en utredning, och han vill ha lite tid till förberedelser. Klockan hinner emellertid bli 13.58 innan han lämnar rummet och hastar vidare. Han slår sig ned på en stol i korridoren utanför sammanträdesrummet där generaldirektören är och slår upp datorn. Avdelningschefen Anna Jöborn kommer också med laptop och papper och glider ned på stolen bredvid.

– Bengt har dragit det här för mig, säger hon. Det var en fråga i utredningen som jag kände är strategiskt viktig, och då måste vi ta den med generaldirektören.

Inne hos Björn Risinger inleder Anna Jöborn med att beskriva utredningsförslaget: ett fristående nanoråd ska inrättas för att förbättra säkerheten i hantering av nanomaterial.

– Det här skulle kunna vara en samordnad funktion myndigheter emellan, förtydligar hon. Nu bildar man en ny organisation som ligger över myndigheterna.

Björn Risinger frågar om några alternativ diskuteras, som att lägga funktionen inom Kemikalieinspektionen.

– Nej, man ansåg att det skulle bli för byråkratiskt, svarar Bengt Fjällborg.

Björn Risinger beslutar att frågan får tas upp igen nästa vecka. Han vill läsa hela remissvaret innan han tar slutgiltig ställning.

Bengt Fjällborg ingår ien växande skara disputerade som sitter på statliga myndigheter och skriver remissvar, rapporter och utredningar. De flesta tycks inte längta tillbaka till akademin, säger STs utredare Inger Ehn Knobblock. Många har fått bättre lön och arbetsvillkor, i vissa fall betydligt bättre, än de skulle haft om de stannat kvar. Och rimligare arbetsbörda.

– Många kommenterar att de tycker att det är skönt att vara på en statlig myndighet med regelbunden arbetstid, där idealet inte är att sitta med jobbet på kvällar och helger. En del älskar stämpelkort! Det syns när de jobbar över.

De som gör karriär utanför universiteten slipper också pressen att ständigt söka nya anslag för att finansiera sin forskning. Det är något som Bengt Fjällborg är glad att han sluppit ifrån.

– Kravet att jaga och få forskningsanslag är nog det som folk upplever som den största nackdelen på universitetet. Men under min doktorandtid tänkte jag fortsätta forska, det var inte självklart att lämna universitetet.

Han visste då inte heller mycket om möjligheterna utanför akademin, exempelvis att Kemikalieinspektionen har en avdelning för hans specialitet riskbedömning.

– Jag tycker att universiteten skulle visa tydligare vad som finns utanför den akademiska världen.

De enda arbetslivskontakter han hade under doktorandstudierna var med branschorganisationen Svenskt vatten. Han behövde samarbeta med dem vid provtagningar under avhandlingsarbetet om riskbedömning av gifter i avloppsslam.

– Men jag kände att kontakterna inte skulle kunna leda till framtida jobb där. De gillade inte resultaten…

De disputerade som Inger Ehn Knobblock intervjuat delar bilden att universiteten inte förberedde dem för ett arbetsliv utanför det akademiska huset. Det är en brist, tycker hon – en brist som även påtalats av Sveriges förenade studentkårer, SFS.

– Förr var forskarkarriären det enda idealet, men i dag vill betydligt fler doktorerade söka sig ut, säger Inger Ehn Knobblock. Dessutom är det många fler som går forskarutbildning jämfört med tidigare, och lärosätena kan bara svälja 40–60 procent. Men universiteten arbetar inte utifrån den nya situationen. De borde tänka på vad de kan göra för alla andra.

Och ansvaret kan inte läggas på den enskilde handledaren, anser hon.

– De flesta handledare har aldrig jobbat i någon annan bransch.

Bengt Fjällborg överväger inte att gå tillbaka till universitetet.

– Jag kände det efter Kemikalieinspektionen, där jag fick jobba med intressanta saker, lära nytt och hade fast lön och trygghet. Dessutom har vi en betydligt tydligare beslutsordning här än på universitetet. Det är jätteviktigt, det gör att man trivs.

Men han tycker att han skulle ha mycket att tillföra akademin, och det händer att han håller föreläsningar i miljörätt.

– Studenterna är jätteintresserade. Jag kan berätta vad myndigheterna efterfrågar.