En kamp utan slut för det fria ordet

Tema: Tryckfrihetsförordningen 250 år

• Alexander Armiento, chefredaktör: Grundlag väl värd att fira
• Hans-Gunnar Axberger: ”Vi gick med i EU och plötsligt var offentlighetsprincipen inte lika självklar”
• Anna Skarhed: ”Vi måste klara balansen mellan offentlighet och skyddet för integriteten”
• Britta Lejon: ”Öppenheten är så värdefull och den måste värnas”
• Björn Häger: ”Om vi inte kan granska makten havererar demokratin”
• Morgan Johansson: ”Vi som politiker måste stå upp för våra grundlagar”

Gävle 2 december 1766: Den svenska ståndsriksdagen – adel, präster, borgare och bönder – tar det historiska beslutet om världens första grundlag om tryckfrihet. Förhandscensuren av tryckta skrifter slopas, utom på det religiösa området. Allt som inte är uttryckligen förbjudet blir tillåtet att skriva och trycka. Samtidigt införs en offentlighetsprincip som ger medborgarna rätt att ta del av myndigheternas beslut.

Varför tryckfriheten och offentlighetsprincipen blev verklighet just där och då finns det ingen entydig förklaring till. Kanske förstod man inte heller, i Gävle 2 december 1766, vilka krafter som nu släpptes lösa.

Sverige – och Finland, som ingick i riket – hade inga starka frihetliga traditioner att falla tillbaka på. Tvärtom hade kungen och statsmakten tagit kontroll över alla tryckta skrifter när boktryckarkonsten tog fart på 1500-talet. Exempelvis fick biskop Hans Brask i Linköping sitt tryckeri konfiskerat då han motsatte sig Gustav Vasas reformation. Reformatorn Olaus Petri, som under en kort period var Gustav Vasas kansler, fick flera skrifter förbjudna. Likt många andra förbjudna skrifter spreds Petris Svenska krönika ändå, via avskrifter.

Straffet för den som ansågs smäda kungen eller kyrkan blev hårt, konstaterar rättshistorikern Carl Gustaf Spangenberg: »Straffet fick spegla brottet när den frispråkiga tungan skars ut och den skrivande handen höggs av tillsammans med det fritänkande huvudet. Dessförinnan kunde även boken få sitt straff när den brändes upp av bödeln i författarens åsyn.«

När boktryckerierna blev fler skärpte statsmakten bevakningen av det tryckta ordet. 1661 fick Kanslikollegium, som sorterade under kungens riksråd, i uppdrag att systematiskt kontrollera allt som lämnade svenska tryckpressar. 25 år senare inrättades också en statlig censor för att förhandsgranska alla skrifter och övervaka bokimporten.

Även vid universiteten drogs snaran åt. Avhandlingar som försvarade ogudaktiga ståndpunkter eller skapade oro fick inte läggas fram, och på 1700-talet infördes straff för ansvariga chefer. Språkprofessorn Johan Ihre vid Uppsala universitet fick 1750 böta en årslön för att han lett en disputation där det ansågs förekomma »otienliga, farlige och owarsamme lärosatser och ordalag«.

Men under 1700-talet stärktes också krafterna mot censur och kungamakt. Efter de långa krigsåren och enväldet under Karl XII följde frihetstiden, då riksdagen i praktiken tog över makten. Nya politiska grupperingar i riksdagen, hattar och mössor, samlade sig på tvärs över ståndsgränserna.

Samtidigt hade författare, filosofer och vetenskapsmän runt om i Europa börjat ifrågasätta det rådande samhällssystemet. De hyllade förnuft, vetenskap och ibland också sekularisering.

Två av de svenska upplysningsmän som kom att spela en stor roll för införandet av tryckfriheten var Peter Forsskål och Anders Chydenius.

Peter Forsskål, lärjunge till Carl von Linné, skrev 1759 en avhandling om medborgerliga rättigheter och »skrivfrihet« med titeln Tankar om borgerliga friheten. Den inleddes med orden: »Ju mera man får lefva efter egit behag, ju mera är man fri. Näst lifvet kan derföre ingenting wara menniskjor kärare än friheten«.

Han fick inte lägga fram den i Uppsala, men lyckades få den genom censuren som en pamflett efter en mängd strykningar. Sedan slog Kanslikollegium till och beslutade att upplagan på 500 exemplar skulle dras in. Men Peter Forsskål hade redan hunnit sprida de flesta exemplaren bland sina vänner.

Anders Chydenius var präst och riksdagsledamot från Österbotten. Han tillhörde mösspartiet, som var för tryckfrihet, och lyckades få med sig alla stånden utom adeln på beslutet i Gävle 1766 – att göra tryckfriheten till grundlag, avskaffa förhandscensuren och införa principen om allmänna handlingars offentlighet.

Den nyvunna friheten varade endast i sex år. Gustav III införde en ny förordning efter sin statskupp 1772. »Förnärmelse« av kungen belades med dödsstraff och rätten att ta del av allmänna handlingar begränsades. Senare infördes bestämmelser om vad tidningarna fick innehålla.

Sonen Gustav IV Adolf följde i faderns fotspår. Historiker beskriver hans nitiska åtgärder mot tryckfriheten som närmast parodiska. Till exempel förbjöds successivt alla nyheter om ärkefienden kejsar Napoleon, som till slut endast fick nämnas som »N. Bounaparte«.

Gustav IV Adolf avsattes i en statskupp 1809, och ännu en ny tryckfrihetsförordning, nu med ett jurysystem för tryckfrihetsmål, klubbades 1812. Tanken var att den skulle skydda publicister från administrativa ingrepp, men trots det fick statsmakten rätt att dra in tidningar. Mer än 60 tidningar stoppades fram till 1838.

Tidningsmakarna försökte värja sig genom att byta namn på sina tidningar och låta bulvaner ta över utgivningsbeviset. Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta bytte tidningsnamn så många gånger att han till slut gav ut »Det tjugosjette Aftonbladet«. 1837 meddelade hovkanslern regeringen att indragningsmakten kunde »strafflöst gäckas«. Några år senare avskaffades den.

Förbudsivrarna drevs inte alltid av en önskan att stoppa kritik mot kungamakten och kyrkan. Många upprördes av nya skvallertidningar och »smutspress«, och av boktryckare som utnyttjade offentlighetsprincipen till att publicera rättegångshandlingar om spektakulära våldsbrott och skilsmässor.

1856 skrev Justitieombudsmannen, JO, att tryckfriheten orsakat stor skada – inte minst bland »den obildade massan« hade den rivit ned »de öfvertygelser och trosläror, på hvilka både religionens och samhällets bestånd ytterst hvilar«.

JOs slutsats var ändå att fördelarna övervägde: Om staten framgångsrikt förföljer »den uslaste och föraktligaste bland smädesskrivare (…) så äfventyrar man, att i morgon en sanningens försvarare blifver behandlad på samma laglösa sätt«.

JO framhöll också att statens lägre tjänstemän anonymt måste kunna larma pressen om missförhållanden och korruption.

Under andra halvan av 1800-talet växte dagspressen i Sverige. Kung Oscar I ansåg att pressens »stigande missbruk« hotade religionens helgd, samhällets bestånd och »det enskilda livets trevnad«, och försökte 1856 degradera tryckfrihetsförordningen från grundlag till vanlig lag. Men försöket misslyckades.

Vid en modernisering av lagen 1937 klargjordes att offentlighetsprincipen omfattar även kommunala handlingar. Det infördes också en möjlighet att överklaga en myndighets beslut att inte lämna ut en handling. Samtidigt flyttades regleringen av sekretessen från grundlag till vanlig lag, sekretesslagen. Därmed miste offentlighetsprincipen i praktiken en del av sitt skydd.

Tryckfriheten kom också snart att sättas under hård press. Flera chefredaktörer för tidningar som innehöll kritik mot Tyskland fick 1938 brev från den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson som varnade för »alltför passionerade eller oöverlagda uttalanden«. Pressen uppmanades att se till att den inte användes för ett ifrågasättande av den svenska neutraliteten.

I januari 1939 – några månader innan andra världskriget bröt ut – inrättades Statens informationsstyrelse, som skulle upplysa, granska, kartlägga och i viss mån styra den svenska opinionsbildningen.

Regeringen skärpte senare tonen ytterligare och lät väcka åtal mot flera tidningar. En av dem var den antinazistiska tidningen Trots allt!, vars ansvarige utgivare Ture Nerman dömdes till tre månaders fängelse för »smädelse av främmande makt«. Antinazistiska skrifter togs i beslag och 1940 infördes en lag om transportförbud för vissa tidningar.

Året efter antog riksdagen en ändring i tryckfrihetsförordningen som möjliggjorde förhandscensur. Vid riksdagsbehandlingen motiverade utrikesminister Christian Günther censurlagstiftningen med att regeringen måste »se till att inte sådana tidningsartiklar komma till synes som riskera att framkalla det krig för vilket fara föreligger«.

För att ytterligare kontrollera pressen tillsattes Pressnämnden. Dess ledamöter var visserligen publicister, men hade till uppgift att kontrollera tidningar och utdela varningar.

I slutet av andra världskriget avskaffades censurlagen och Statens informationsstyrelse lades ned. Arbetet med en ny tryckfrihetsförordning påbörjades. 1949 års tryckfrihetsförordning gavs en ny struktur. Rätten att ge ut en tryckt skrift utan förhandsgranskning slogs fast utan inskränkningar. Och först nu klargjordes att en källas anonymitet skulle skyddas oavsett om dess uppgifter publicerades eller ej.

Under 1900-talet fick de tryckta medierna konkurrens av radio och tv. I Sverige fick Radiotjänst – senare Sveriges Radio – ensamrätt på sändningar till allmänheten. 1966 kom en lag som reglerade verksamheten, som i många delar följde upplägget i tryckfrihetsförordningen. De nya medierna fick dock inget grundlagsskydd.

I skuggan av det kalla kriget ägnade sig den svenska staten åt verksamhet som makthavarna absolut inte ville skulle komma till allmänhetens kännedom. 3 maj 1973 slog tidskriften Folket i Bild/Kulturfronts avslöjande om IB, Informationsbyrån,

ned som en bomb i svensk offentlighet. IB var ett hemligt underrättelse- och kontraspionageorgan underställt Försvarsstaben. Enligt uppgiftslämnaren, en före detta anställd vid IB, spionerade byrån även på svenska vänsteraktivister. IBs existens förnekades först av såväl den socialdemokratiska regeringen som försvarsmakten, men blev senare bekräftad.

Uppgiftslämnaren och de båda journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt dömdes till ett års fängelse för spioneri. Tidningens ansvariga utgivare Greta Hofsten gick däremot fri.

Efter IB-affären gjordes en rad förändringar i tryckfrihetsförordningen. Bland annat lagfästes ett straffsanktionerat förbud för myndigheter att efterforska källor, något som utvecklats genom praxis och som drivits på av Justitieombudsmannen.

Efter hand blev det uppenbart att lagstiftningen också behövde anpassas till den nya tekniken. 1991 antogs yttrandefrihetsgrundlagen, som ska skydda yttrandefriheten i radio, tv och andra tekniska upptagningar – i dag är det den som reglerar yttrandefriheten på nätet.

1995 blev Sverige medlem i EU. Inför inträdet tvivlade många på att den svenska öppenheten skulle klara krocken med den slutna förvaltningskultur som dominerade i Europa. Europaminister Ulf Dinkelspiel, M, ville lugna kritikerna och försäkrade att öppenheten är en omistlig del av demokratin och att offentlighetsprincipen inte är förhandlingsbar. I anslutningsfördraget skrev Sverige in en deklaration om att rätten att ta del av allmänna handlingar och meddelarfriheten är grundläggande principer och en del av Sveriges konstitutionella arv. Men det finns inte någon rättsligt bindande skrivning om att de svenska grundlagarna om tryck- och yttrandefrihet har företräde framför gällande EU-rätt.

I samband med att Sverige blev medlem i EU ändrades utrikessekretessen så att öppenhet blev huvudregel. Men därefter har nya sekretessregler införts, varav flera rör internationellt samarbete. Sedan 2013 får inte EU-kommissionens dokument på skatteområdet spridas utan kommissionens samtycke, och 2014 skärptes utrikessekretessen. Numera får myndigheter inte lämna ut uppgifter om internationellt samarbete om det kan antas försämra Sveriges möjligheter att delta i samarbetet.

Efter EU-inträdet gjorde tidningen Journalisten och Publikt, som då hette Statstjänstemannen, ett öppenhetstest. Försöken att få ut EU-handlingar från svenska myndigheter gav nedslående resultat: Reportrarna möttes av hemliga diarier, långa väntetider och mängder av hemligstämplar.

1995 antogs EUs dataskyddsdirektiv, som i Sverige blev till personuppgiftslagen 1998. Den innebar att privatpersoner som publicerade personuppgifter på nätet utan samtycke kunde dras inför rätta.

Det fick konfirmandläraren Bodil Lindqvist erfara. Hon skrev 1998 på en hemsida om kyrkvaktmästaren Mariette, som var sjukskriven efter att ha skadat foten. Det hade Mariette inget emot, men tingsrätten ansåg att Bodil Lindqvist publicerat känsliga personuppgifter utan samtycke. Även Göta hovrätt fann 2004 att Bodil Lindkvist hade brutit mot lagen, men kom fram till att överträdelsen var ringa och därför straffri.

Personuppgiftslagen ändrades 2007, och i dag är det tillåtet att publicera personuppgifter i löpande text om det inte kränker den personliga integriteten.

Debatten om integritetsfrågor kan de närmaste åren göra nya avtryck i den svenska lagstiftningen. I februari i år presenterade en utredning ett antal förslag på åtgärder med syfte att skydda enskildas integritet på nätet, åtgärder som kan påverka tryck- och yttrandefriheten. Samma vecka föreslog en annan utredning nya sekretessregler, bland dem starkare sekretess för offentliganställdas personnummer och privata kontaktuppgifter. Båda förslagen bereds nu på justitiedepartementet.

Även nya EU-regler på området kan få stor betydelse. När EUs nya dataskyddsförordning träder i kraft 2018 får den status som svensk lag. Offentlighetsprincipen och rätten till yttrandefrihet nämns, men måste vägas mot kravet på integritetsskydd. »Ytterst blir det EU-domstolen som kommer att tolka förordningen«, konstaterade EU-rättsexperten Ulf Öberg i Publikt förra året.

Formerna för hur yttrandefrihet, tryckfrihet, offentlighet och sekretess ska regleras har genom åren diskuterats vid åtskilliga tillfällen. 2010 skisserade en kommitté modeller för en ny, teknikneutral grundlag som var tänkt att harmoniera bättre med EU-rätten, men trots att utgångspunkten var »förnyelse utan förändring« menade kritiker att sådana genomgripande reformer skulle riskera att försämra skyddet för tryck- och yttrandefriheten.

I dagens lagstiftning lever de grundläggande principerna från 1766 kvar. Men debatten om vad man får skriva och vilken information som ska vara tillgänglig för alla kommer med säkerhet att fortsätta.