"En chock och en stor sorg"
Ulf Carmesund, internationell sekreterare i Broderskapsrörelsen, är en av de elva svenskar som deltog i konvojen med hjälpsändningar till Gaza. Nu är han tillbaka i hemmet i Alingsås.
Hur stort hopp hade ni om att komma fram till Gaza?
– Mycket stort. Tidigare har flera båtar med humanitär hjälp kommit fram. Och transporter genom tunnlarna mot Egypten har kommit igenom, trots att det varit lätt för både Egypten och Israel att upptäcka dem.
De dramatiska händelserna var förstås en påfrestning för din familj. Ångrar du att du åkte?
– Nej, vi har pratat om det, och det gick ju bra för mig. Men det är en chock och en stor sorg att människor på en av de andra båtarna fått sätta livet till. Vi hade inte trott att något sådant kunde hända. Jag har rest i området i tjugo år och bott tre år i Jerusalem, och som västerlänning har jag aldrig blivit utsatt för våld.
Tror du att internationella påtryckningar kan leda till att Israel häver blockaden?
– Tja, de kanske går med på att ta emot andra hjälpsändningar. Egypten verkar ju redan ha öppnat gränsen, och låter Gazaborna komma ut och handla saker. Det är viktigt för dem att bara få träffa andra människor. Instängdheten i Gaza påverkar verklighetsuppfattningen, själva tanken blir instängd.
Har du fått några reaktioner från dina vänner i Gaza?
– Ja, många har hört av sig och undrat hur det gått för mig. De oroade sig mer än jag gjorde!
Du är doktorand i missionsvetenskap. Vad handlar din avhandling om?
– Jag skriver om den svenska Israelmissionen på 30- och 40-talet. Man var motståndare till nazism och antisemitism, men såg samtidigt förföljelserna av judar som ett tecken från Gud, att »synagogornas tid var över«. Det var en ganska vanlig uppfattning bland kristna då.
Men från början tänkte du bli biolog?
– Ja, jag var intresserad av miljöfrågor och läste kemi och biologi. Av en slump kom jag med på en två månaders studieresa till Västbanken. Det var på 1980-talet, under den första Intifadan, och jag såg mycket israeliskt våld på gatorna. Det var en helt omtumlande upplevelse.
Du är uppvuxen inom missionskyrkan. Vad har det betytt för ditt internationella engagemang?
– Många i församlingen hade varit ute och missionerat och kom hem och talade om det – min moster var i Kongo. Det är klart att det skapade en nyfikenhet på världen. Men en del missionärer hade en väldigt kolonial inställning. Och när jag berättade om det jag sett på Västbanken blev jag ifrågasatt. Så det är nog trots tron, eller för att hitta ett eget sätt att formulera tron på, som jag rest och studerat som jag gjort.
Hur ser den närmaste framtiden ut?
– Nu börjar jag jobba, och snart kliver jag in i selen i valrörelsen för Socialdemokraterna. Men förra veckan var jag förskräckligt trött och fick yrsel. Så först skulle jag vilja få chans att bearbeta det jag varit med om.