»Det är aldrig ens eget fel om man blir misshandlad«
Man måste våga bry sig. Det anser Anki Frick, ST-medlem på Tågia, som ägnar en stor del av fritiden åt kvinnojouren i Sollentuna. På köpet har hon blivit extrafarmor.
Vad gör du till vardags?
– Jag jobbar på ekonomiavdelningen på Tågia där jag ansvarar för leverantörsreskontran. Jag har hand om alla leverantörsfakturor tills de är slutbetalda.
Varför hamnade du på kvinnojouren?
– Jag har alltid varit socialt engagerad och tagit parti för de svaga. Tidigare satt jag i socialnämnden och har sett samhällets baksida. Jag vågar säga ifrån – »lägga sig i«, som det heter. Eller bry sig. Det var en granne som fick mig med. Jag kom in i styrelsen redan första året som medlem. Jag har inte ångrat mig.
Vem kommer till er?
– Misshandlade kvinnor från alla samhällsskikt; från de finaste hem, yngre och äldre, en del har barn.
Vad gör du rent praktiskt?
– Man är kontaktkvinna som det heter, och sitter jour på kvällarna. Jag är medmänniska. En del vill bara prata. Andra behöver hjälp med att ringa polisen eller en jurist, eller få en stödperson. Vi har ett skyddat boende för våldsutsatta kvinnor och barn, ett hus och en lägenhet.
– Man måste tro på vad de säger. Och de måste fatta sina egna beslut, vi ska inte övertala dem till något. Blir man misshandlad skyller man allt på sig själv. Men det är aldrig ens eget fel. Få vill ringa polisen i första taget. Men vi ber dem föra dagbok, och dokumentera och fotografera skador.
Vad gör man om man tror att en kollega eller vän är drabbad?
– Först och främst sätter sig och pratar, och ser om personen vågar anförtro sig. Man måste våga fråga: hur har du det hemma? Du kan aldrig polisanmäla något du inte vet, men du kan få den här kvinnan att söka hjälp.
Hur fungerar samarbetet med kommunen?
– Sådär. Men efter mycket bråk har vi fått en lägenhet till. Kvinnojouren gör jättemycket jobb ideellt som socialkontoret egentligen ska göra. Vi kan ju inte bara låta dem stå på gatan.
Det är ett tufft uppdrag. Hur hämtar du kraft?
– Oh, jag har så stort umgänge, och sambo, hund och en vuxen dotter. Så här på hösten går jag ut i skogen och plockar svamp. Men det ger också så mycket när man ser att man kan hjälpa andra. Man ska inte vara rädd för att bry sig om människor.
Finns det plats för glädje och skratt på jouren också?
– Ja, det finns det! Mitt i det sorgliga arbetet har vi jätteroligt tillsammans. Vi har trädgårdsfester, kick off… Det är ett stort ansvar man tar, men det är väldigt tillfredsställande och tacksamt.
Och så har du blivit extrafarmor.
– Ja, jag var stödperson för en tjej. Vi har fortfarande jättefin kontakt efter 1,5 år och det har gått jättebra för henne och hennes son. Hon frågade oss om vi inte kunde vara farmor och farfar för den här lille pojken. Och då kan man inte bara säga nej!