De fann en väg genom chock och sorg

Den 2 januari ringde en granne till Annika Gardhorn.

– Hon sade: »det är någon som är försvunnen och bilden på Facebook påminner om Eva som jobbar hos dig. Det sitter lappar uppe i halva stan också«.

Annika Gardhorn är vice prefekt på institutionen för humaniora, utbildning och samhällsvetenskap, Humus, vid Örebro universitet. Vi träffas på hennes arbetsrum och hon berättar hur hon ett år tidigare fick reda på att Eva, hennes kollega sedan många år, var försvunnen.

– Jag hade svårt att ta in det. Jag ville inte ta in det, säger hon.

Eva, 51, var lektor i retorik vid universitetet. På förmiddagen 29 december gav hon ifrån sig ett sista livstecken, ett sms. Dagen därpå larmade hennes tre söner polisen. De satte upp affischer i Örebro och öppnade en sida på Facebook.

Annika Gardhorn visste att Eva hade nära kontakt med sina söner. Om de efterlyste henne, måste det ha hänt något allvarligt, tänkte hon. Men samtidigt var det overkligt, hon hade ju träffat Eva så sent som en vecka tidigare.

– Vi önskade varandra lycka till. Hon hade startat ett nytt företag och skulle sluta på universitet. Eva hade dessutom en resa till Västindien planerad i januari, så inte kunde hon vara försvunnen, säger Annika Gardhorn och tystnar för ett ögonblick.

Sedan 2003 hade Eva av och till haft ett förhållande med Stefan, som var studierektor på en annan institution. Deras relation var inte allmänt känd på universitetet.

Enligt polisen, som granskat deras mejl till varandra, hade de två allt intensivare kontakter under 2010. Eva ville att de skulle flytta ihop. Det ville inte Stefan, som var sambo med en annan kvinna.

Enligt förundersökningen hämtade Stefan upp Eva med bil onsdag 29 december. Innan det, samma dag, köper han två rullar svarta plastsäckar och en rulle packtejp.

Måndagen efter nyårshelgen pratade personalen på Humus inte om något annat än Evas försvinnande. Att en kris var under uppsegling hade medlemmarna i universitetets centrala krisledningsgrupp klart för sig. Polisen hade hört av sig redan på nyårsafton. Först tänkte inte säkerhetschef Erik Nilssonså mycket på saken, men på nyårsdagens eftermiddag återkom polisen.

– Då hade de en person anhållen för människorov, en anställd hos oss. Det var den första signalen att det här inte var riktigt bra, säger han.

Krisledningsgruppen började skissa på »värsta tänkbara scenarier« men höll även öppet för att Eva kunde komma till rätta.

– Man hoppades hela tiden att det skulle få en lycklig upplösning, sägerKerstin Hollertz, verksamhetsutvecklare och psykolog och den som fört loggbok över krishanteringen.

På ett informationsmöte fick personalen veta att polisen letade efter Eva.

– Jag tror att vi också fick veta att en person var anhållen, men inte att det var en universitetsanställd, säger Annika Gardhorn.

Vid sidan av den knapphändiga informationen lockade sociala medier med spekulationer och fakta i en osannolik mix.

På nyårsdagen startade på sajten Flashback en diskussion om Evas försvinnande. Två dagar och

50 inlägg senare hade privatspanare listat ut Stefans identitet. Med tiden skulle det göras mer än 26 000 inlägg i den diskussionen.

– Alla läste på Flashback. Där lades det ut bilder och det fanns mycket, mycket spekulationer. Till att börja med läste jag allt jag kunde komma över för att få en bild av vad som pågick, men till slut insåg jag att jag inte skulle orka. Jag mådde bara dåligt, säger Annika Gardhorn.

De flesta i personalen ansåg att det måste ligga någon sanning i ryktet att det var Stefan som polisen höll.

– Men man fick inte det där att gå ihop. »Hur kan det vara möjligt? Han är ju sambo med någon annan«, säger Annika Gardhorn.

Inläggen på nätet skapade förvirring och ångest. Även universitetsanställda bidrog till ryktesspridningen.

– Det blev jättetydligt då vi hade den stora informationsträffen i aulan. Några timmar efteråt kom mobilbilder från mötet ut på Flashback, säger Erik Nilsson uppgivet.

– Det var osmakligt, säger Kerstin Hollertz.

Universitetet har tillgång till professionellt krisstöd från två håll, företagshälsovården och Svenska kyrkan. Universitetsdiakonen Maria Consalesfanns med när Humus krisgrupp skulle ta upp Evas försvinnande med studenterna.

– En del blev apatiska, andra hysteriska, säger hon.

Annika Gardhorn minns att någon sprang ut i chock. Andra satt kvar och grät. Många kände ett behov av att bara prata av sig.

Den 4 januari häktades Stefan. Informationschefen Niklas Jälevikfick ta hand om journalisternas frågor. Under tre veckors tid ringde hans telefon från morgon till kväll. För att vara på den säkra sidan hade han en fusklapp med tre svar. Det första var att »händelsen är tragisk«, det andra att universitetets fokus ligger på att ta hand om medarbetare och studenter.

– Det tredje jag sade om och om igen var »det får du fråga polisen om«, säger Niklas Jälevik.

Internkommunikationen var en lika svår utmaning.

– Frågorna blir så oändligt många. Helt naturligt vänder man sig till universitetsledningen.

Ledningen informerade om möjligheterna till stöd: kontaktpersoner för samtal, krisgrupper och minnesstunder.

– Många tyckte att vår information var knapphändig, och det var den också. Men vi kunde inte bli en sidorefererande instans till det som skrevs i medierna. Med tiden fick vi förståelse för vår linje, säger Niklas Jälevik.

Polisen sökte av stora ytor i djup snö med hundar. 10 januari hittades en kvinnokropp utan ben och huvud nära utsiktspunkten Rusakulan i de skogigt ödsliga Kilsbergen norr om Örebro. Det var Evas kvarlevor.

En knapp vecka senare hittade man Evas ben och huvud nära Bocksboda, några kilometer från den första fyndplatsen. En del av kvarlevorna var inslagna i just sådana sopsäckar och tejp som Stefan hade köpt i mellandagarna. På emballaget lyckades kriminalteknikerna säkra hans fingeravtryck och DNA.

Fynden förde in krisen i ett nytt skede. På Humus var chocken svår.

– Det var oerhört, man kan ha hur mycket regelhandböcker som helst, man kan ha organisationsskisser och erfarenhet. Men… man kan aldrig vara beredd på något sådant här, säger Humus prefekt Gullan Gidlund eftertänksamt.

Med sina scenarier hade krisledningen hela tiden strävat efter att ligga steget före. Hur skulle man förhålla sig om Eva hittades död? Hur skulle reaktionerna bli om det låg ett brott bakom, respektive en olycka?

– Scenarierna gav oss ett försteg, säger Erik Nilsson.

Försteget gjorde att universitetet kunde samla stödjande resurser vid rätt tillfällen.

I och med beskedet om dödsfallet kunde många medarbetare påbörja ett sorgearbete. Några dagar senare hölls en minnesstund i aulan.

– Minnestunden var väldigt stark. Man hade bjudit in Evas tre söner. De visste först inte om de skulle orka, men de kom. De höll tal alla tre. Man förstod att de var i chock, men det var en fin minnesstund, säger Annika Gardhorn.

Samtidigt befann sig personalen på Stefans institution, Naturvetenskap och teknik, delvis i ett annat slags kris.

– De hade en kollega som var en misstänkt gärningsman, en person de haft i sin korridor i många år och som de hade tyckt var en fantastiskt trevlig människa, säger Maria Consales.

På minnesstunden träffade Annika Gardhorn några hon kände från Stefans institution. De såg bedrövade ut, minns hon.

– De visste varken ut eller in. Det hade bildats olika läger på institutionen. En del kunde absolut inte tänka sig att han var skyldig. Andra tvivlade och visste inte vad de skulle tro.

Institutionens prefekt Silvia Coradeschi säger att de flesta fann Stefans påstådda skuld osannolik.

– Dels praktiskt – när skulle han ha hunnit? Stefan arbetade i mellandagarna och drack kaffe med sina kolleger. Dels för att det inte var hans personlighet.

Silvia Coradeschi hade samarbetat med Stefan i stort sett varje dag i flera år. Hon kunde inte tro att han var inblandad.

– Stefan var alltid en mycket pålitlig och bra person, och mycket lugn. Han blev aldrig arg eller höjde rösten trots att han var chef för en stor grupp. Jag kunde inte tänka mig att han hade en annan sida.

Dessutom kändes inte motivet trovärdigt för Stefans närmaste kolleger, enligt Silvia Coradeschi.

– Man kunde inte förstå varför han skulle döda henne. Även om det hade blivit problem med hans sambo, so what! Det kändes så oproportionerligt.

Annika Gardhorn tror att de som jobbade nära Stefan drabbades av en mer utdragen kris än Evas kolleger.

– Vi fick ju inom loppet av två veckor veta att hon var försvunnen och senare hittad död. Sedan kunde vi ha vår minnesstund och påbörja sorgearbetet. Vi fick sätta punkt, men de levde vidare med ovissheten. Har jag jobbat med en misstänkt styckmördare? Vad har jag haft för omdöme om honom, egentligen? Man mådde väldigt dåligt.

Folk började ifrågasätta sin egen människokännedom, enligt Maria Consales.

– Jag mötte många som frågade sig »Om det här kan hända en kollega, vem i min närhet skulle kunna göra något liknande?«

Styckmordet rubbade trygghetskänslan.

– Det är naturligt. Man vill tro gott om människor. Han var en till synes social och välordnad man, säger Maria Consales.

Proceduren med häktningsförhandling upprepades i Örebro tingsrätt tre gånger. Varje gång nekade Stefan till någon som helst inblandning i mordet på Eva. Och varje gång gick en känsla av oro och förnyad kris genom Örebro universitet.

– Så fort det kom något nytt, exempelvis omhäktningar, då drogs allt igång igen, säger Maria Consales.

Polisen tror att mordet begicks 29 december i Stefans bostad. Han har enligt förundersökningen strypt Eva, styckat liket och kört norrut till skogar han kände väl för att gömma kvarlevorna.

I förhör konfronterades Stefan med fingeravtrycken på plastsäckarna och blodspåren i bostaden. På morgonen 30 mars hängde han sig i häktets motionsrum. Efter självmordet avslutades förundersökningen. Ingen är dömd för Evas död, men fallet är polisiärt avslutat.

– Vi har mycket, mycket bra teknisk bevisning, säger kriminalinspektör Steve Johansson.

Efter Stefans självmord flaggade universitetet på halv stång. Återigen utlöstes krisreaktioner.

Silvia Coradeschi försökte stötta sin personal i

deras sorg.

– Jag försökte säga att den Stefan vi sörjer är den Stefan som vi har känt. Om han sedan har gjort något sådant här så är det en annan sak. Vi har inte blivit lurade. Han var också den där omtänksamma, trevliga och hjälpsamma personen vi arbetade med.

Ett knappt år senare tycker hon att stämningen återgått till det normala igen.

– Men vi påminns när vi stöter på sådant Stefan arbetade med. Då känner vi att det var sorgligt och så onödigt, säger Silvia Coradeschi.

En del på Humus blev arga över självmordet, minns Annika Gardhorn.

– De tyckte att han hade smitit från sitt ansvar.

Hemma kände hon sig mer och mer irriterad och aggressiv – men hon förstod vad det berodde på. Som chef hade Annika Gardhorn agerat stödjande i flera månader. Nu kunde hon inte längre hålla tillbaka sina känslor.

– Jag åkte i väg till fjällen och en stuga jag kunde låna. Helt själv. Det var tre minusgrader, jättemycket snö, kanonblå himmel, stor sol. Jag åkte skidor hela helgen. Efteråt kändes allt mycket bättre. Jag var lättad och renad.

Dagen efter Stefans självmord skakades universitetet av ytterligare ett mord. En kinesisk utbytesstudent blev knivhuggen till döds av en annan utbytesstudent, även han från Kina. Återigen fick universitetet mobilisera sitt krisstöd.

Gullan Gidlund tycker att arbetsplatsen fått mer än sin beskärda del av traumatiska händelser.

– Det räcker med att jag hör en ambulanssiren på campus så är det som om hela beredskapen sätts igång.

På Facebook finns studenters, kollegers och vänners hyllningar till Eva kvar. Och Örebro universitet kommer att vårda hennes minne genom att förmedla kunskap. Under hösten hölls seminarier om mäns våld mot kvinnor och en heldag till Evas minne på temat »En global retorik, vårt bästa alternativ till våld«.

– Varje år den 25 november, FNs internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor, kommer vi att ordna seminarier, säger Niklas Jälevik.