Dagbok från Arbetslivsinstitutet

FÖRDJUPNING2006-11-07

» Vi hänger med huvudena över våra mikrovärmda matrester. Men allteftersom samtalet kommer igång växer ilskan och våra idéer om vad man skulle kunna göra blir allt vildsintare.

Av:  Ingemar Karlsson Gadea

Måndag 16 oktober 2006

När jag står framför badrumsspegeln och rakar mig börjar det långsamt sjunka in vad jag nyss hört på radion – min arbetsplats ska bort. Ekots reporter har fått tag på regeringens budget och kan berätta att Arbetslivsinstitutet ska läggas ned, enligt regeringens förslag. Det berör faktiskt mig. Ordens innebörd börjar skruva sig in i medvetandet.

Kollegerna på informationsenheten befinner sig i ett slags chocktillstånd som jag, men i gruppen flödar galghumorn – »vi lägger ut en kollektiv
jobbansökan på hemsidan«. Ingen vill riktigt tro att vi hört rätt på Ekot.

På eftermiddagen har vår generaldirektör en information i hörsalen i Stockholm med videouppkoppling till regionkontoren i Malmö, Göteborg, Norrköping, Visby, Östersund och Umeå. Då sitter jag på planet till Malmö där jag ska träffa kolleger om en nysatsning på hur vi ska sprida kunskap om vår forskning. Mötena blir förstås inställda.

Medarbetarna i Malmö sitter i krismöte. Någon har förhoppningar om att forskning ska kunna tas över av andra huvudmän i regionen.

I skymningen går jag genom Västra hamnen där Malmö högskola bygger ut. Västersolen blänker i perspektivfönstren på högskolebibliotekets fasader. Solen går ned över en stad som växer och sjuder av framtidstro. Borta mot Öresundsbron reser sig Turning torso som ett utropstecken. Men jag känner mig bedövad och tom. Hemma hos vänner får jag en god middag och vi talar om regeringen som vill skapa arbete, men som efter bara drygt en vecka vid makten tar arbetet från 400 människor.

Onsdag 18 oktober

Att säga att stämningen är tryckt på kontoret är ett understatement, den är bottenfrusen. På lunchen i matsalen är vi ovanligt nog bara tre på plats. Vi hänger med huvudena över våra mikrovärmda matrester. Men allteftersom samtalet kommer igång växer ilskan och våra idéer om vad man skulle kunna göra blir allt vildsintare: massjukskrivning på grund av psykisk press för att följa nytillträdda ministrars exempel, protestbanderoller på institutets fasader, sittstrejk och annat i den vägen. »Varför är man så foglig i Sverige?«, undrar min kollega med härkomst från sydligare breddgrader.

Jag tänker på franska bönder som välter dynga utanför misshagliga ministerier och känner mig lite mindre uppgiven efter att vi ägnat lunchen åt att lufta hjärnan.

Fredag 20 oktober

Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) har inte många svar på de anställdas frågor när han besöker Arbetslivsinstitutets hörsal för att förklara nedläggningsbeslutet. Ministern är stel och upprepar tämligen mekaniskt: »Beslutet är fattat och står fast«. Men vi har hundra frågor som inte hinner ställas. Några ställs – hur det ska gå med alla internationella åtaganden, till exempel inom EUs ram, med företagshälsovårdsutbildningen, med biblioteket med mera? Men ministern har inget svar, han vill återkomma.

Det är bråttom, bråttom med svaren, före 1 juli 2007 ska institutet vara avvecklat. Sedan blir det en avvecklingsmyndighet som betalar uppsägningslöner, eventuella oavslutade avtalskostnader och slutligen släcker ljuset och låser.

När ministern efter den korta frågestunden träffade ledningen får vi nästa kalldusch av generaldirektören. På intranätet släcker han allt hopp som eventuellt hade tänts på personalmötet. »Sök jobb« uppmanar generaldirektören oss.

Måndag 23 oktober

Det är fullt i sammanträdesrummet på ST-klubbens medlemsmöte. En ombudsman och jurist från förbundet finns där för att svara på frågor. De cirkulerar mycket kring vad vi medlemmar kan göra och vad ST centralt kan göra. Som alltid är det på lokal nivå vi måste agera, men prognosen verkar given – även om det skulle gå att rädda någon verksamhet till en annan huvudman följer med största sannolikhet ingen informations- eller
administrativ personal med.

Torsdag 26 oktober

Andra arbetsveckan har den bedövande chocken börjat släppa. Pressen fylls med debattinlägg från institutets medarbetare – inte minst i lokaltidningarna. Bestörta reaktioner från forskare i utlandet kommer in, en del skriver direkt till
näringsdepartementet. På institutet har Trygghetsstiftelsen startat informationsträffar med personalen.

På eftermiddagen samlas institutets medarbetare till samvaro »after work«, en månatlig tradition som funnits en tid. Många har, liksom jag, ett behov av att få prata av sig och få berätta om just sin situation under mer avspända former. Också generaldirektören dyker upp en stund innan han börjar sitt höstlov. En av forskningscheferna jag talar med är inte orolig för sin egen karriär, men han ser framför sig hur arbetslivsforskningen hamnar i strykklass.

Men vi är många som är oroliga för vår egen framtid. Med kort uppsägningstid och den nya sänkta a-kassan i sikte gäller det att fort hitta ett jobb. En kollega berättar att han nyligen lämnade ett fast jobb för en provanställning på institutet. Nu har han två veckors uppsägningstid.

ÄMNEN:

Arbetsmarknad
Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA