Älskade fikapaus

Det är en vanlig torsdagsmorgon vid niotiden på Jordbruksverket i Jönköping. I det rymliga personalrummet på plan fem i det stora tegelhuset vankas vetelängder, butterkaka, chokladbollar och laktosfria havrekakor; folket på växtavdelningen samlas till sin särskilda torsdagsfika. Det är en helig stund. Oftast är det fullt på inomhusbalkongen där de brukar sitta – få av de 55 personer på avdelningen som har sin arbetsplats här i huset hoppar över torsdagsmorgnarnas begivenhet.

Fikabrödsinköpen är kanske därmed också att betrakta som en av årets viktigaste arbetsuppgifter. På växtavdelningen turas man om att välja fikabröd. Den stackare som glömmer sin fikavecka får äta upp det – sällan blir besvikelsen större än om tilltugget skulle utebli, vilket bara har hänt vid ett fåtal tillfällen. Den här morgonen saknas de populära frallorna, och de som hoppat över frukosten hemma får nöja sig med vetebröd. Men torsdagsfika blir det, och i dag spinner samtalet bland annat kring en kollegas förestående semester i Turkiet.

Gemensam avdelningsfika med fikabröd en gång i veckan har varit en omhuldad rutin här så länge någon kan minnas. Tidigare skulle man helst baka själv, men numera förbeställer man på konditori mot faktura. Camilla Eriksson på miljöenheten minns försöken att introducera nyttigare fikavanor när hon jobbade på en annan avdelning.

– Då fick vi frukt, säger hon och skakar på huvudet, det var inte uppskattat. Speciellt inte bland männen!

Lena Öhman, avdelningssekreterare och handläggare på vattenenheten, suckar åt sådana idéer.

– Om vi äter fikabröd en gång i veckan – det tror jag att vi mår bra av, mentalt. Man äter inte ett wienerbröd ensam.

Cheferna är också med

Avdelningskollegerna fikar tillsammans även under veckans övriga arbetsdagar. En kvart varje för- och eftermiddag brukar det bli. Den sociala aspekten är den absolut största vinsten med värnade fikarutiner, tycker de. Det är så man får veta något om sina arbetskamrater, inte genom att bara prata jobb. Att cheferna är med och fikar är på växtavdelningen både självklart och välkommet. När avdelningschefen lockar till gapskratt med anekdoter ur sitt familjeliv svetsas arbetsgruppen samman.

Camilla Eriksson berättar om en tidigare chef som upplevde att det blev tyst i fikarummet när hon kom dit. Chefen avstod därför från att delta, eftersom hon ville ge medarbetarna en frizon runt fikabordet. Men de goda avsikterna missuppfattades.

– Kollegerna tyckte att hon var snobbig, minns Camilla Eriksson. Så fel kan det bli.

Uppstramade rutiner

En telefon ringer. Helen Jansson, sekreterare på växtinspektionen, har telefonpassning och tar samtalet ute i korridoren medan kaffekoppen står kvar. Nyligen ansåg personalavdelningen att det var på sin plats att strama åt fikatiderna en aning i en skrivelse. Jordbruksverkets anställda förväntas bland annat finnas tillgängliga för medborgare och kunder via telefon och dator oavsett om man har paus eller ej. Men Helen Jansson och Camilla Eriksson, som också brukar passa enhetens telefoner under fikat, tycker inte att resonemanget håller.

– En rökare då, undrar Camilla Eriksson. De stjäl mer tid i dag än tidigare, nu när de måste gå iväg ut. Under en fika blir det ju även mycket jobbsnack.

Ibland är det fikapaus just när man kommit in i ett produktivt flöde, medger de tre kollegerna. Men att hoppa över den anser de inte vara någon bra lösning i längden. I själva verket skulle de gärna se ännu fastare fikatider – i dag släntrar folk in både tio och kvart över nio, och då minskar tiden för samvaro. Fikastunderna betyder glädje och stimulans, men också stöd när livet eller jobbet stundtals är tufft.

– Ofta känner man sig glad när man går ifrån fikat, säger Lena Öhman. När någon har berättat något som får en att skratta. Det gör man ju inte framför sin dator precis, även om man tycker att man har ett roligt jobb.

Öde personalrum

40 mil norrut, på statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, är det andra bullar som gäller. Eller snarare inga bullar alls, åtminstone inga gemensamma. När doktorander och övrig personal anländer till jobbet på morgonen är postfacken strax innanför porten dagens första anhalt. Därefter gör de flesta en tvär gir åt vänster, mot kaffeautomaten, och försvinner sedan in på respektive tjänsterum. Personalrummet ser trivsamt ut, med runda bord, tavlor på väggarna och utsikt över domkyrkan och Fyrisån. Men så här dags är det öde.

En våning upp, i korridoren för grundutbildning, ligger Kafé Hörnan. Det består av en liten sittgrupp med udda möbler, inklämd mellan två skrivbord i ett hörn av ett vanligt arbetsrum. På väggen hänger en bonad – »Dagens id, kvällens frid« – och några serier. Kursadministratör Anne-Britt Stigsdotter sitter i soffan och breder hemgjord plommonmarmelad på en bit knäckebröd.

Trots att det bara är en korridor och några trappor ner till personalrummet går hon och kollegerna i stort sett aldrig dit. Det finns ju sällan någon annan där, säger Anne-Britt Stigsdotter, och förresten är det bara här man har regelbundna fikapauser. De styrs av studentreceptionens öppettider.

– Vi fikar aldrig gemensamt längre, säger IT-ansvarige Peter Knutar och lutar sig tillbaka på stolen. Kaffeautomaten har slagit sönder det heliga trefikat, och halvtiofikat.

Annat var det för 15 år sedan, minns han. Då hade man kaffevecka, med stenhård disciplin. Allt skulle vara förberett prick klockan tre varje eftermiddag. Två nybryggda termosar kaffe, minst. Alla var där.

Nu står Kafé Hörnans kaffebryggare på en röd vaxduk ovanpå det lilla kylskåpet ute i korridoren. Gänget som numera brukar fika ihop, sju till åtta personer, svetsades samman av ett gemensamt webbprojekt för flera år sedan, och på den vägen är det. Chefen, Sven-Erik Svärd, är alltid med på den dagliga fikastunden. Medarbetarna kan ställa frågor och han kan berätta vad som är på gång. Eller så pratar de väder och vind. Det är den täta kontakten som är poängen.

Stor omsättning på personal

Varför fikarutinerna fungerar så dåligt på institutionen i övrigt har kollegerna på Kafé Hörnan inget svar på. Kanske beror det på den stora omsättningen på folk i forskningsmiljön, funderar biträdande studierektor Anna Reuterhäll och snurrar på sin kaffekopp. Varje år disputerar var femte doktorand. Ett annat skäl kan vara att institutionens över 100 anställda är utspridda på åtminstone tre olika byggnader. Sedan har doktoranderna ofta matlåda, och då träffas de i personalrummet på lunchrasten i stället.

Kanske vore gemensamma fikastunder extra viktiga på en så heterogen och blandad arbetsplats som ett universitet, där folk föreläser, reser, forskar och går om varandra hela tiden. Informatör Susanna Hammelev Jörgensen tycker i alla fall att bristen på gemensamma fikastunder, och därmed informella kontaktytor, är allvarlig.

– Man brukar ju säga att information sprids väldigt bra på fikapausen, säger hon. Det kan jag sakna som sjutton! Enda gången alla träffas är vid boklanseringar eller när någon disputerar. Det är en nackdel, helt klart. Jag tror att det är mycket lättare att ryktesspridning och missuppfattningar uppstår. Även en chef på en arbetsplats har nog väldigt mycket att hämta – det brukar ju vara lite högre i tak på fikat.

Fikapausen är också ett viktigt arbetsredskap, påpekar Peter Knutar.

– Man löser väldigt många jobbfrågor vid kaffebordet. Hinner du inte ta upp något en dag så tar du det dagen efter. Det är arbetstid på många sätt, fast man fikar. Där finns det konstruktiva samtalet. Samarbetet blir så mycket bättre.

Dagens första student dyker upp vid receptionsdisken och Anne-Britt Stigsdotter reser sig för att ta emot. Morgonfikat plockas undan, och tills det är dags att sätta på kannan igen undviker kollegerna omsorgsfullt kaffeautomaten på plan ett.

– Det smakar pecka, säger Peter Knutar bestämt.