50 skott mot fackledarens bil
En morgon strax före sju lämnar colombianska statstjänstemannaförbundet FENALTRASEs ordförande Wilson Borja sitt hem tillsammans med två livvakter för att delta i en arbetsfrukost med sina kollegor.
Det fackliga arbetsåret har varit tungt men nu är det nästan slut. Om tio dagar ska familjen samlas kring julbordet. Bilen står som vanligt i garagehuset. Ingen funderade närmare över två bilar parkerade vid ingången.
Men när Wilson Borja kör ut på avenyn bryter helvetet lös. Från en pick-up vid utfarten öppnar fem okända män eld med automatgevär. Sidorutorna sprängs i bitar, och ett skott tränger genom Wilsons axel, ett annat snuddar vid tinningen. Livvakterna kastar blixtsnabbt upp sina egna vapen och ger svarseld.
Wilson tar mobiltelefonen och ringer febrilt till den fackliga centralorganisationen CUT.
– Dom skjuter på oss. Skicka hjälp omedelbart!
Ett nytt skott tränger igenom bilen och krossar Wilsons ben strax ovan foten.
Sekreteraren Isabella hör krevaderna av skottlossningen i sin ända av telefonen.
Lyckligtvis håller den skottsäkra vindrutan under eldstriden som pågår under fem långa minuter.
Ett femtiotal skott slår in i bilen.
En av livvakterna får en kula i ögat. Hans kollega förlorar näsan och ett finger.
– De dödar min far, ropar Wilsons son Rodolfo och springer ut ur huset när han hör skotten. En granne rycker åt sig sin pistol och ger oväntat eldstöd åt Wilson.
Till slut, efter den hårda svarselden, ger attentatsmännen upp. En av dem är då sårad. Deras två bilar försvinner i rykande fart.
Den sårade gärningsmannens kropp hittas senare på en sidogata, avrättad av sina egna med ett nackskott, förmodligen för att sopa igen alla spår.
Intill den genomborrade bilen ligger också kroppen av en kaffeförsäljare, ett potentiellt vittne, som attentatsmännen skjutit innan de lämnat brottsplatsen.
Med taxi, i rasande fart, förs Wilson till sjukhuset. Nyheterna sprids med morgon-TV och centralorganisationen CUTs ordförande Luiz Garzon håller presskonferens tillsammans med FENALTRASEs vice ordförande Roberto Chamucero.
– Det var ett välorganiserat proffsjobb, säger Roberto Chamucero när vi möts på fackkontoret i Bogotá några veckor senare.
– De som försökte mörda Wilson hade militära specialkunskaper. För oss är det ingen tvekan om att det är Carlos Castanos paramilitära enheter som utfört attentatet.
De paramilitära grupperna står idag för den överväldigande delen politiska mord, tortyr och massakrer av civila medborgare.
FENALTRASE (Federacion Nacional de Trabajadores Estatales) är facklig organisation för Colombias offentliganställda, såväl statliga som kommunala.
Det har cirka 100 000 medlemmar och representerar ett 60-tal anslutna förbund organiserade efter företag eller ort.
I dag är Wilson Borjas på sjukhus i Havanna. Hans familj huserar på hemlig ort. Wilson extraknäckte som lärare på universitet för att täcka sina löpande utgifter men han saknade sjukförsäkring och FENALTRASE hoppas nu få stöd från fackliga organisationer utomlands för att täcka sjukvårdskostnaderna.
– Vi utsätts för konstanta hot, säger Roberto Chamucero. Och vi har förlorat många goda ledare. Det är ett selektivt våld, de plockar de bästa, säger han och visar upp en bild på sin vän Jaime Pardo Leal, före detta viceordförande i domarförbundet som gick ut som presidentkandidat 1986 och samlade en miljon röster. Året efter sköts han och hans två livvakter ihjäl av lejda mördare på en semesterort i Cali.
Roberto vet att han som vice ordförande kan stå näst på tur. Senast i september i fjol fick han ett anonymt brev som lovade att han skulle dö.
Den fackliga vardagen i Colombia innebär att man ofta byter adress, telefon, och dagliga rutiner, och helst rör sig tillsammans med en eskort.
– Jag förlorar en del av min självständighet och det blir dyrt att betala luncher åt mina följeslagare, säger Roberto nästan skämtsamt. Men våldet har nästan blivit en del av det dagliga livet för oss.
Inne på fackkontoret i Bogotá möter jag också högstadieläraren Yecid Herney Montenegro som flytt från sitt hem i Yumbo, en liten ort med 90 000 invånare som tidigare dominerades av FARC-gerillan men nu tagits över av paramilitära grupper.
Under tre år var Yecid ordförande i det lokala facket. Under den tiden fick han ta emot begravningskransar på posten och lyssna på telefonterror med dödslöften under natten. Och för fyra månader sedan kom ett konstigt anonymt paket med posten. Det innehöll en bok.
– Vi blev misstänksamma, jag lade boken på bordet utan att öppna den, berättar Yecid. Vi kallade på polisen och mycket riktigt, den var fylld med sprängdeg och hade exploderat om den öppnats.
– Jag förstod att förr eller senare hade de fått mig. Så jag blev tvungen att lämna kommunen. Och igår, har jag fått höra, sprängdes en bomb i vår fackordförande Ezequiel Palmas hus. Ingen dog, men hans bil och inredningen förstördes.
– Här är fackligt arbete extremt farligt, alla som är med i facket riskerar livet för sitt engagemang. Därför är det oerhört viktigt att vi får stöd från utlandet. Utpeka de ansvariga, fördöm våldet, hjälp oss, informera om vad som sker i Colombia. Protestera, sätt tryck på vår regering.
