Vi måste få rösta om EUs nya grundlag
EUs regeringschefer beslöt 18 juni att anta ett »Fördrag för upprättande av en konstitution för Europa«, som innehåller ett antal kontroversiella ståndpunkter. Dessa kräver en bred allmän debatt, som hittills inte har ägt rum.
EUs regeringschefer beslöt 18 juni att anta ett »Fördrag för upprättande av en konstitution för Europa«, som innehåller ett antal kontroversiella ståndpunkter. Dessa kräver en bred allmän debatt, som hittills inte har ägt rum.
En konstitution ska reglera styrelseskicket i syfte att underlätta för medborgarna att leva tillsammans. Den blir på så sätt ett formulerat socialt kontrakt. I en demokrati tar alla medborgare det för givet att deras konstitution diskuteras och debatteras i vid bemärkelse, att den ska uttrycka medborgarnas politiska vilja samt att den endast kan bekräftas av denna politiska vilja.
En konstitution är ett uttryck för en självständig statsbildning. Den identifieras vanligen med existensen av ett nationellt territorium, en nation med statlig auktoritet. För EU finns ingen nation i denna bemärkelse. Detta faktum reser frågan om en ny slags stat skapas med introduktionen av EU-konstitutionen, som i så fall fullständigt revolutionerar den moderna, liberala, demokratiska och sociala staten, som baseras på utövande genom lagar.
När EU-konstitutionen deklarerar att unionens arbetsmetod baseras på »principen om den representativa demokratin« (artikel 46), så syftar detta till att upphäva medlemsstaternas nationella självständighet. Dessutom är detta påstående inte korrekt eftersom en av principerna i en representativ demokrati säger att alla röster räknas lika. Detta är inte fallet med valet till EU-parlamentet. Röster som läggs av tätbefolkade medlemsländer ges mindre vikt än röster från de små.
Med ett manipulativt språkbruk torgför EU-konstitutionen välkända begrepp i ny form. Den talar om »Europa« men menar EU. Den talar om demokrati, ett styrelseskick i vilket regeringens legitimitet baseras på medborgarnas vilja, men menar en regering som säger sig bara vilja ta hänsyn till en majoritet. Den talar om »subsidaritetsprincipen« (artikel 11), men denna elimineras när konstitutionen behandlar den verkliga makten.
Den talar om »grundläggande rättigheter och icke diskriminering« (artikel 4), men menar de grundläggande reglerna för globalisering (fri rörlighet för kapital, varor, tjänster och personer) och förbjuder varje form av skydd mot den fria rörligheten som diskriminerade.
Den nationella självständigheten löses upp. Konstitutionen utvidgar EUs maktbefogenheter till ytterligare ett tjugotal områden. Samtidigt deklareras att beslut av det lagstiftande ministerrådet ska tas med kvalificerad majoritet om konstitutionen ej anger något annat (artikel 23). Således kan inom ett utökat antal politikerområden beslut tas mot den uttalade viljan från vilken medlemsstat som helst, det vill säga medlemsstaterna kommer att förlora mer och mer av sin självständighet. Regeringarna i dessa stater kommer att fortsätta att tappa demokratisk kontroll och legitimitet.
Det finns ingen regel i konstitutionen som stipulerar någon som helst avgränsning, fördelning och kontroll av makten. Istället kan man läsa: »Institutionerna skall samarbeta lojalt med varandra »(artikel 19).
EU-konstitutionen uttrycker en auktoritär statsuppfattning. EU-konstitutionen befattar sig endast med direktdemokrati i den utsträckningen att »minst en miljon unionsmedborgare som kommer från ett betydande antal medlemsstater får uppmana kommissionen att lägga fram lämpliga förslag i frågor där medborgarna anser att det krävs en unionsrättsakt för att genomföra konstitutionen« (artikel 47).
Konstitutionen uttrycker vad avser medborgarna att de »skall få lika uppmärksamhet från unionens institutioner« (artikel 45), och att beslut av unionen »skall fattas så öppet och nära medborgarna som möjligt« (artikel 46).
Medborgarna »skall på lämpligt sätt« ges »möjlighet att ge uttryck för och offentligt diskutera sina åsikter på alla unionens åtgärdsområden« (artikel 47). Sammanfattningsvis en auktoritär statsuppfattning om medborgarnas roll, vilka tilldelas vissa »rättigheter«.
När regeringscheferna formellt i Rom i slutet av oktober har antagit konstitutionen påbörjas godkännandeprocessen. I en del länder kommer endast parlamenten att ta ställning till konstitutionen, i andra ordnas folkomröstningar. Folkomröstningar måste krävas i alla länder i en så fundamental fråga som en konstitution. Men även i länder där folkomröstningar förvägras, som hittills i Sverige, måste en bred diskussion anordnas.
I en så fundamental fråga som en konstitution kan ingen medlem i regering och riksdag påstå sig representera folket om han/hon underlåter att upplysa och allsidigt informera om innehållet, eller till och med genom att använda sig av vinklad propaganda förhindra folkopinioner och därmed struntar i folkets vilja.
Folkomröstning är därför ett måste!
Jan-Erik Gustafsson
Medlem i ST inom Universitet och Högskolor, anställd vid KTH i Stockholm
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
