Vad ska vi ha förbundet till?
I min kalender fann jag för några veckor sedan följande tänkvärda ord: ”Det är omöjligt att försumma roten och likväl vårda grenarna” (Konfucius).
Med dessa ord i minnet kan man reflektera över förbundsstyrelsens förslag till nytt Avgifts- och anslagssystem inför kongressen. I korthet går förslaget ut på att initialt sänka förbundsavgiften för att därefter genom indexering få till stånd automatiska höjningar.
Samtidigt minskar återbäringen till de lokala organen. De avdelningar och sektioner där arbetsgivaren bedriver verksamhet över större geografiska områden kommer att få en återbäring, som i förhållande till dagsläget minskar med 50 procent eller mer, medan de avdelningar som endast finns inom ett begränsat geografiskt område inte erhåller en enda krona. Den sistnämnda gruppen utgör två tredjedelar av samtliga avdelningar i förbundet.
Den lokala verksamheten ska således finansieras på annat sätt. Tanken är att medlemmarna själva ska besluta om vilken verksamhet på lokal nivå som skall bedrivas och hur mycket den får kosta.
I en värld där arbetsgivarrollen huvudsakligen delegerats till myndighetsnivå kommer förutsättningarna för den fackliga verksamheten att variera.
Medlemmarna måste enbart genom detta förhållande överväga sina handlingsalternativ – höjd avgift, mer ideellt arbete eller varför inte helt enkelt låta någon annan ta hand om den fackliga verksamheten, t ex de regionala enheterna.
Redan idag är det stora skillnader i möjligheterna att bedriva en bra lokal verksamhet, men detta accentueras i det nya systemet. För t ex ST-SMHI blir effekten att man utöver de avgifter man nu har måste höja sin lokala avgift radikalt för att kunna bedriva verksamhet till samma kostnad som idag.
I förslaget till förbundets verksamhetsplan åläggs avdelningarna därutöver att genomföra ett antal uppdrag. Teoretiskt skulle medlemmarna med all rätt kunna hävda att uppdrag som påtvingas dem och som inte är finansierade ligger utanför deras kompetensområde. Utan finansiering torde det vara omöjligt att verkställa uppdragen.
Sammanfattningsvis kan man säga att det nya systemet innebär att en skiljelinje införs mellan den centrala och den lokala verksamheten.
Finansieringen av den centrala verksamheten garanteras med en indexering och automatiska höjningar av medlemsavgiften. Flexibiliteten hamnar hos medlemmarna lokalt. Idag används mer än två tredjedelar av intäkterna från medlemsavgifterna till den centrala verksamheten. I det nya systemet låses resursfördelningen till den centrala verksamheten.
Den verksamhet som rör egentlig facklig verksamhet bedrivs lokalt. Det är också denna verksamhet som är medlemmarnas primära intresse. Inflytandet över medlemsavgifternas utveckling handlar i det nya systemet enbart om denna lilla lokala del.
Det är medlemmarnas engagemang, vilja att delta och bidra till verksamheten som är roten i det fackliga trädet. Den centrala frågan är hur länge? STs styrka finns i den lokala verksamheten. Att skapa en skiljelinje mellan det centrala och det lokala kan inte stärka ST som facklig organisation. Vad ska vi ha förbundet till?
Av Lars Olof Nilsson
Medlem ST-skatt, oberoende debattör.
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.