Vad händer med facket?
Slå vakt om våra gemensamma förhandlingar innan det är för sent, menar Margareta Johansson Lundblad.
Med ojämna mellanrum ställer jag mig frågan »vad är det egentligen som händer?« när jag nås av underliga strömningar i mitt fackförbund. Förbundsstyrelsen tycks driva en kampanj för att få medlemmarna att en och en ansvara för sina löneförhandlingar i så kallade lönesättningssamtal.
Men – var det inte detta vi misslyckades med innan vi slöt oss samman i fackföreningar och gjorde gemensam sak mot arbetsgivarna? Är det inte det gemensamma agerandet som ligger till grund för att vi har fackföreningar över huvud taget?
Och är det inte tack vare våra fackliga organisationer som vi har haft en god och relativt jämn löneutveckling. Även om löneskillnaderna har ökat oroväckande på senare år, kan man i Sverige oftast leva på sin lön.
I ett land som USA där facket är svagt finns det många som arbetar för en lön som inte räcker till livets nödtorft. Vill förbundsstyrelsen rycka undan ett av fundamenten för vår välfärd?
Och hur kul är det på en skala från ett till tio att tvingas marknadsföra sig själv inför chefen? Den ena tidningen efter den andra prånglar ut samma hurtfriska råd; nu senast läste jag dem i ST Press. Bara förberedelserna är en heltidssysselsättning: Tänk igenom vad du gör och skriv upp det. Skriv upp nya arbetsuppgifter, ny utbildning, nya kunskaper, ta reda på löneläget (fråga facket!), tänk efter hur duktig du är, kolla arbetsvärderingen (ta hjälp av facket!?), njut av ljuv musik och sätt på dig en snygg kavaj!
Jamen, hallå! Jag vill inte alls göra alla de här sakerna.
Jag har ett arbete att sköta, ett arbete som jag tycker om och trivs med och dessutom är bra på.
Förhandla är jag inte bra på. Tala i egen sak är om möjligt ännu svårare, för att inte nämna den naturliga spärren mot att försöka kapa åt sig på andras bekostnad. Jodå, jag vet, man måste alltid vara beredd att lära nytt, kunna anpassa sig, vara flexibel. Detta är förmågor som så gott som varenda statstjänsteman jag känner besitter i rikt mått – och som arbetsgivaren dagligen drar nytta av.
Men någon gång får det väl ändå räcka! Jag utför inga operationer på mig själv, jag lagar inte min TV – inte ens min bil eller tvättmaskin – och jag överlåter med lättnad till polisen att ta reda på vem som stal min cykel. Och jag vill att facket skall förhandla om min lön!
Säkert finns det många som inte är nöjda med sin lön och som svarar ja på frågan om de vill ha mer inflytande över lönesättningen. Detta måste inte nödvändigtvis betyda att alla som tycker så ser lönesättningssamtal som lösningen. Har man ett gott självförtroende, kanske man räknar med att bli en vinnare, men där det finns vinnare finns det också förlorare. Så länge löneutrymmet är begränsat, kan lönesättningssamtal inte få annat ekonomiskt resultat än ökade löneskillnader på bekostnad av rättvisa och solidaritet. Jämställdheten hamnar oundvikligen i farozonen.
Dessutom kommer modellen inte bara att öka våra överordnades inflytande över lönesättningen utan också förskjuta hela makten ännu mer till arbetsgivarens förmån. Redan nu finns det många tysta arbetsplatser där ingen vågar stå upp och kritisera ledningen. Hur mycket tystare blir det inte om man för sin försörjning på nåd och onåd är utlämnad till samma ledning!
Låt inte detta undermineringsarbete fortsätta! Stopp! Sluta! Slå vakt om våra gemensamma förhandlingar innan det är för sent!
Margareta Johansson Lundblad
Statstjänsteman och solidaritetskramare
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.