Tjänstemannaaktivism – en debatt på villovägar
Det är hög tid att kyla av jakten på ”tjänstemannaaktivister” på statliga myndigheter, skriver Jan Olsson, professor i statskunskap vid Örebro universitet. Personligt engagemang kan vara en stor tillgång i arbetet och är inget problem så länge det inte drivs utanför lagens ram, anser han.
Den svenska debatten om tjänstemannaaktivism genomsyras såväl av ett högt tonläge som av problematiskt agerande från politiker och chefer. Ett uppmärksammat exempel är den kvinna som förlorade sitt jobb på Energimyndigheten på grund av sitt engagemang i miljöaktivistgruppen Rebellmammorna. Ett annat är den konflikt på Folkhälsomyndigheten där chefer läxade upp personal som ansågs bedriva aktivistisk kritik när de hävdade att myndigheten gjorde för lite på temat klimat och hälsa.
Jakten på ”aktivister” riskerar att bli en egen sorts aktivism. Mot bakgrund av min egen forskning om tjänstemannaaktivism vill jag bidra till nyansering och eftertanke.
Det finns möjligen en välmenande oro för att tjänstepersoner agerar utifrån en ”egen” agenda, men många inlägg har tyvärr en förenklad bild av tjänstemannaroller. Aktivism definieras sällan, utan används som en negativ etikett som på ett oansvarigt sätt klistras på enskilda tjänstepersoner. Om detta underminerar tjänstepersonens åsiktsfrihet kan det bryta mot grundlagen.
Kritiken mot tjänstemannaaktivism ser ut att luta sig mot ett gammaldags byråkratideal med strikt lojala och regelföljande byråkrater, men det är ett ideal som inte överensstämmer med verkligheten.
För att bedöma problem och möjligheter med tjänstemannaaktivism krävs insikt om att många olika värden måste beaktas – vilket kommer till uttryck i den statliga värdegrunden med dess vägledande principer: demokrati, legalitet, objektivitet, åsiktsfrihet, respekt samt effektivitet och service.
I forskningen förstås tjänstemannaaktivism som en tjänsteman som agerar för att förändra en offentlig verksamhet inom vilken hen arbetar med utgångspunkt i ett personligt engagemang för att förbättra samhället.
Offentligt anställda har åsiktsfrihet och kan vara personligt engagerade i olika frågor, vilket är vanligt eftersom människor gärna utbildar sig och arbetar inom sina intresseområden. Det kan gälla läkaren som är specialist i katastrofmedicin eller kommunbiologen som är engagerad i att återställa våtmarker. Personligt engagemang kan vara en stor tillgång för offentliga verksamheter och är inte nödvändigtvis känslomässigt driven aktivism.
Vidare har tjänstepersoner föreningsfrihet och kan driva frågor såväl i egenskap av aktivister i sociala rörelser som inom ramen för sin anställning. Aktivism är inget problem så länge engagemanget ingår naturligt i arbetet och inte drivs utanför lagens ram och utan stöd i politiska mål. I praktiken fungerar politikområden som arenor där tjänstepersoner har viss handlingsfrihet och många chefer förväntar sig initiativ och engagemang för att goda resultat ska uppnås. Dessutom är många tjänstepersoner involverade i policyutveckling, hantering av målkonflikter och genomförande av den beslutade politiken och har därför delvis överlappande roller med politiker och chefer, vilket förutsätter kommunikation och samordning för att gemensamt utveckla samhället i olika avseenden.
Tjänstemannaaktivism strider inte på ett principiellt plan mot den statliga värdegrunden och kan i praktiken vara både bra och dålig. För att bedöma detta krävs analys av den konkreta situationen. Det är uppenbart att tjänstepersoner – aktivister eller andra – agerar oetiskt och eventuellt olagligt om de motarbetar offentliga beslut som vilar på den statliga värdegrunden. Däremot är det inte oetiskt att framföra kritik mot beslut eller att förorda alternativ som kan anses vara bättre i olika avseenden trots att det eventuellt uppfattas aktivistiskt av överordnade. I kritiska situationer när någon missbrukar sin ställning är etisk aktivism, såsom ”visselblåsande”, påkallad.
För att förstå tjänstemannaaktivismens eventuella problem och möjligheter måste den analyseras i relation till den statliga värdegrunden och vad som står på spel i den konkreta situationen. Det är hög tid för analys och eftertanke för att kyla av ”aktivismjakten” som är ute på farliga villovägar.
Jan Olsson
Professor i statskunskap vid Örebro universitet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
