Ta ställning i EMU-frågan
Inför valet om Euron den 14 september har de flesta fackförbunden valt att inte ta ställning i frågan och de som har tagit ställning har agerat långt ifrån säkert.
De som valt att säga ja har i vissa fall gjort det efter påtryckningar och de har fört fram önskemål om garderingar i form av buffertfonder och ökade överskottsmål eller snabba beslut om skatter.
De förbund som förklarat att de är emot ett införande av Euron har möjligen varit något säkrare på sin sak.
Min uppgift som förtroendevald är att ta ställning för vad som verkar bäst för STs medlemmar i deras situation som statsanställda.
I STs tryckta material framförs att den fackliga intressebevakningen måste utgå från förhållanden på arbetsplatsen samt att den enskildes utgångspunkt för sitt medlemskap i förbundet oftast är att få sina intressen i arbetet och på arbetsplatsen bevakade. Att då som fackligt förtroendevald inte ta ställning i frågan om Euron känns lite som att smita undan.
Osäkerheten beror givetvis på att det är en knepig fråga. Faktorer som påverkas är bl a demokratiskt inflytande, räntan och internationell handel. Beroende på om du representerar anställda i statlig- eller privat sektor, i småföretag eller inom större industrier, och på vilket framtidsscenario som målas upp kan helt olika slutsatser dras.
När det gäller vad ett fullständigt medlemskap i EMU innebär för säkerheten på arbetsmarknaden och därmed också för oss anställda i offentlig sektor går det dock att dra några inte allt för djärva slutsatser.
Vid ett ja till EMU upphör den nationella penningpolitiken - makten över räntan och den egna valutan - att existera. Möjligheten att utöva nationell finanspolitik begränsas av stabilitets- och tillväxtpakten samt av riktlinjer från bl a ECB och EU-kommissionen.
Överenskommelsen som regeringen och LO träffat om höjt överskottsmål ska öka möjligheten att bedriva nationell finanspolitik men den innebär samtidigt minskade offentliga utgifter. EUs gemensamma budget är liten och ger ingen möjlighet till nationella stödinsatser.
Med dessa förutsättningar är det bara sysselsättningen och anställningsvillkoren som kan användas för att parera större upp- och nedgångar i den nationella ekonomin. Det måste rimligen innebära att risken för ökad arbetslöshet bland anställda i offentlig sektor stiger och att anställningsvillkoren försämras.
Vilka fördelar för oss anställda i den offentliga sektorn skulle då ett medlemskap innebära? 100 000 nya jobb och 30 000 nya dagisplatser har ju utlovats
De uträkningarna bygger på att tillväxten skulle öka till nivåer som inte skådats i modern tid, vad verkligheten blir är omöjligt att sia om. Men visst, om vi antar att tillväxten ökar så ökar också antalet jobb.
Möjligheten att jämföra löner är också något som förts fram som positivt. Jag har dock svårt att se hur vi skulle kunna höja våra löner med argumentet att de tjänar bättre i Frankfurt, men det är klart det är ju knappast en nackdel.
Optimisten i mig säger att vi inte kommer att behöva parera för större förändringar i den nationella ekonomin vid ett ja.
Men det räcker med att titta på de senaste 25 årens ekonomiska utveckling i världen för att inse att ovanligt stora upp- och nergångar i länders ekonomier inte verkar vara särskilt ovanliga. Och även om det skulle vara så att tillväxten i genomsnitt blir bättre med EMU än utan så kommer det inte att innebära att vi slipper lågkonjunkturer. I lågkonjunkturer genomförs alltid åtgärder för att få fart på ekonomin.
Vid ett ja till EMU frånsäger vi oss två av de möjliga åtgärderna som vi vet fungerar. Hur den föreslagna möjligheten att höja och sänka arbetsgivaravgifter, moms och skatter kommer att fungera vet vi inte. Men erfarenheter från andra länder visar att det inte varit lika effektiva instrument som de två vi då ger upp. Risken är då att misslyckandet att parera vid nedgång kommer att gå ut över den offentliga sektorn.
Visst, det är svårt att ta ställning. Man bör även väga in aspekter som demokrati, fred och företagande. Men ser man till vad ett fullt deltagande i EMU innebär för säkerheten på arbetsmarkanden och i den offentliga sektorn så tycker i alla fall inte den här statstjänstemannen att det är svårt att ta ställning. Då röstar jag nej den 14 september.
Lycka till med ditt ställningstagande!
John Nilsson
Är ordförande i ST avdelning 406 Hjälpmedelsinstitutet.
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
