Stiftelsestyre kan stå de anställda dyrt
Förslaget att en del högskolor ska styras av stiftelser hotar både de anställdas intressen och den offentliga insynen, skriver ST inom universitets- och högskoleområdet.
För fyra år sedan lade regeringens utredare Daniel Tarschys fram betänkandet »Självständiga lärosäten«. Dess huvudsakliga tes är att lärosätena lider av en stor brist på frihet genom den statliga styrning som följer av myndighetsformen. Bristen på frihet återfinns i stort och smått, exempelvis svårigheter att bilda bolag, krångel vid anställningar, hinder att hantera ekonomiska resurser optimalt. Enkelt uttryckt begränsas lärosätena av statliga regelverk.
Betänkandet ledde till att regeringen 2010 lade fram en proposition med förslag på långtgående förändringar av högskolelag och i synnerhet högskoleförordning. Propositionen antogs, men den så kallade autonomireformen ledde inte till att myndighetsformen avskaffades – en besvikelse för dem som menar att den är alltför stel och oflexibel.
I budgetpropositionen för 2012 återkommer regeringen till frågan och föreslår att stiftelseformen, som prövats av Chalmers och Högskolan i Jönköping, med fördel kan prövas vid fler lärosäten. Som stiftelse blir lärosätet juridisk person och får större rörelsefrihet, skriver regeringen och lovar att utreda frågan.
Därefter har lärosätena inbjudits till samtal. Uppsala universitet deltar i dessa och universitetsdirektören har informellt uttryckt behov av större frihet. Lunds universitet är försiktigt intresserat. Andra universitet har uttryckt starkare intresse – KTHs rektor ser stiftelse som ett mål och i Linköping har universitetsdirektören pläderat för stiftelseformen. Ytterligare en handfull lärosäten tycks positiva.
I Sverige betraktar vi med all rätt universiteten som fria organisationer. Samhällsvetare och humanister granskar och kritiserar fritt politik, stat och samhälle. Inom naturvetenskap, teknik och medicin kan forskarna fritt välja forskningsfält. För medicinområdet i synnerhet, men också för teknik och naturvetenskap, tycks bolagsbildning, avknoppning och kommersialisering oproblematisk. Varför behövs då större frihet?
Inom universitetsvärlden finns en demokratisk tradition som gett den akademiska personalen stort inflytande. Till en del har den demokratiska strukturen öppnats även för övriga anställda. Efter autonomireformen har delar av strukturen monterats ned. Nämnder och styrelser där i synnerhet akademisk personal haft fullvärdiga mandat har i flera fall ersatts av råd utan beslutsfunktion. »Friheten« tycks här handla om effektivare beslutsvägar. Större frihet för de med makt, kan man säga.
För anställda kan priset bli högt om lärosätena efter en stiftelsebildning inte väljer att bli kvar som medlemmar i Arbetsgivarverket, som Chalmers och Högskolan i Jönköping gjorde. Ställer man sig utanför avtalsområdet blir förändringarna betydande. På sikt blir 35 dagars semester ett minne blott. Trygghetsstiftelsens hjälp till övertaliga försvinner och uppsägningstiderna kortas ned drastiskt. Allt vi vunnit genom lång facklig kamp kan gå förlorat om motparten inte längre är densamma.
Om verksamheten inte längre är offentlig begränsas också insynen. Utan meddelarfrihet kommer de anställda knappast att uppleva att det är ett öppet klimat där kritik kan framföras utan risk för repressalier.
Vems frihet är det egentligen som är på tapeten här?
Avdelningsstyrelsen för ST inom universitets- och högskoleområdet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
