Statliga bolag ska inte ägna sig åt avtalsshopping
Infranords byte av arbetsgivarorganisation kan uppfattas som ett aggressivt försök till avtalsshopping av ett statligt ägt bolag, skriver Ali Esbati, riksdagsledamot för Vänsterpartiet. Han hoppas att företaget noterar att näringsminister Ibrahim Baylan framhållit vikten av att statliga bolag ska vara föredömen och bidra till schysta villkor.
I fredags deltog jag i en interpellationsdebatt i riksdagen med näringsminister Ibrahim Baylan. Det gällde något som kan verka perifert för en riksdagsdebatt, nämligen valet av arbetsgivarorganisation för det helstatligt ägda bolaget Infranord. Men frågan är både viktig för dem den berör och av principiellt intresse.
Infranord är en av alla de verksamheter som uppstod när den svenska järnvägssektorn avreglerades. De anställda på bolaget omfattas i dag av ett branschavtal, vilket bland annat innebär att arbetare och tjänstemän åtnjuter samma pensionsvillkor och avtalsvillkor i övrigt. Det medför rimliga tjänstepensioner samt möjligheter att gå i pension enligt villkor som tidigare gällde personer med slitsamma yrken i statlig tjänst. Till denna avtalade pensionsförsäkring har det avsatts pengar genom åren.
Infranords ledning önskar byta arbetsgivarorganisation från Almega till Byggföretagen. Det skulle i det konkreta fallet betyda en risk för sämre pensionsvillkor i första hand för arbetarkollektivet – om inte frågan uttryckligen regleras på nytt i ett särskilt medarbetaravtal, en konstruktion som i dag inte finns hos Byggföretagen.
Det är ganska tydligt att bytet av arbetsgivarorganisation kan uppfattas som ett aggressivt försök till avtalsshopping av ett statligt ägt bolag. Mina frågor till ministern gällde dels om det utgör god efterlevnad av statens ägarpolicy att gå i bräschen för sådan avtalsshopping, dels om tillfället för en potentiellt konfliktfylld avtalsomläggning är väl valt, med tanke på såväl pandemi som en omfattande stundande process runt järnvägsunderhållets organisation.
Näringsministern verkade något irriterad, antydde att frågan gav uttryck för bristande respekt för den svenska modellen med förhandlande parter och hävdade att jag ville ta ”partipolitiska poänger”.
Men det är förstås varken näringsministern eller Vänsterpartiet som ska besluta om innehållet i avtal mellan fack och arbetsgivare i bolag med statligt ägande. Det som däremot är viktigt är hur styrningen av det statliga ägandet fungerar – och särskilt på ett område där statens beslut och finansiering spelar en avgörande roll för verksamheternas omfattning och organisering.
Vilka grepp eftersträvas för att förbättra verksamheten och vilka är det som man vill styra bort från? Hur värderas relationen till medarbetarna och deras fackliga organisationer? Är det lämpligt att aktivt agera på ett sådant sätt att man försöker slå in en kil mellan olika grupper av arbetstagare som tidigare kunnat enas om gemensamma villkor?
Inga fackliga förhandlingar äger rum i ett vakuum. Intentionsförklaringar och andra signaler från ägare är en av de faktorer som påverkar. Jag konstaterar därför vad näringsministern uttalade i debatten: ”Vi ställer ganska höga krav, både på att man ska vara ett föredöme och på att man ska bidra till sjysta villkor. Och nej, jag skulle aldrig medverka till att man, som Ali Esbati påstår, ägnade sig åt någon form av avtalsshopping i akt och mening att försämra de anställdas villkor.”
Det hoppas jag blir noterat i de fortsatta förhandlingarna.
Ali Esbati
Arbetsmarknadspolitisk talesperson, Vänsterpartiet
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
