Staten måste agera mot korruption
Även den offentliga sektorn behöver ett organ som kan skapa förutsättningar för att minska risken för korruption, skriver Torbjörn Lindhe på Institutet mot mutor.
Flera kommuner har figurerat i massmedier under senare tid. Örebro, Norrköping, Solna, Stockholm och Göteborg är några exempel där misstänkta korruptionsfall har uppdagats. Allra störst är den så kallade Göteborgsskandalen. Alla dessa kommuner har hävdat att de haft koll på vad som kan betraktas som otillbörligt. Då någon ställer en kritisk fråga till ansvariga i kommunen blir svaret ofta att det som hänt är engångsföreteelser som strider mot kommunens policy.
Vid en närmare granskning kan konstateras att det även inom statliga verksamheter finns oetiska företeelser. På senare tid har vi sett exempel på detta inom Kriminalvården och bilprovningen.
Institutet mot mutor, IMM, är en näringslivsorganisation som bildades 1923 för att bekämpa korruption, i första hand inom näringslivet men även i samhället i övrigt. IMM har många gånger undervisat bland annat myndigheter om vad som kan betraktas som muta eller otillbörliga förmåner. Det kan dock med fog hävdas att det är ett fåtal myndigheter, politiker och tjänstemän som har tillräckliga kunskaper om vad som kan betraktas som otillbörligt – eller bara etiskt olämpligt. När kunskaperna är dåliga hos förtroendevalda och tjänstemän ökar risken för att korruption uppstår, växer och till slut resulterar i en händelse som får uppmärksamhet i medierna.
Risken för korruption ökar vid långa maktinnehav, då det finns nära relationer mellan personer inom olika roller i det offentliga och det privata näringslivet samt då en fungerande internkontroll saknas.
Många offentliga organ saknar dessutom bra etikdokument. En vanlig kommentar är att det finns regler för detta vid offentlig upphandling och myndighetsutövning. Andra hänvisar till dokument som reglerar representation och förbjuder anställda att ta emot gåvor och andra förmåner. Men detta är inte tillräckligt för att skydda sig mot korruption. Det krävs att myndigheten granskar hela sin verksamhet, vilka relationer som förekommer och vilka risker som finns. Särskilt stränga regler måste upprätthållas när det handlar om myndighetsutövning, offentlig upphandling och avrop från befintliga ramavtal.
Risken är också stor att ett dokument blir en skrivbordsprodukt utan uppföljning. Det behövs en levande process där alla medarbetare är involverade, och där kontinuerlig utbildning ingår. För att skapa tilltro hos anställda och allmänhet är det ett måste att reglerna även tillämpas av myndighetsledningen.
Offentlig verksamhet har förändrats och gränserna mellan privat och offentligt har blivit mer otydlig. Allt mer av verksamheten bedrivs i bolagsform eller av privata utförare. Samtidigt finns uppgifter som är ren myndighetsutövning, där gränserna för att överskrida det otillbörliga är betydligt snävare. En bristande förståelse för att man företräder allmänheten kan leda till felaktiga jämförelser med näringslivets kultur och förhållningssätt.
Dagens lagstiftning om mutor (mottagarsidan) och bestickning (givarsidan) är inte tillräckligt tydlig. Det är näst intill omöjligt att i förväg säga var gränserna faktiskt går i olika situationer. Under 2010 presenterades en utredning med förslag till ny mutlagstiftning och en svensk kod om gåvor, belöningar och andra förmåner. Förslaget skulle göra regelverket tydligare i många avseenden, även om utredaren tyvärr inte klart och tydligt lyckats definiera vilka personer som ska omfattas av det föreslagna strängare regelverk som föreslås gälla vid myndighetsutövning och offentlig upphandling.
En ny mutlagstiftning och en uppförandekod för näringslivet får stor betydelse för tolkningen av gällande gränsdragningar. För att skapa förutsättningar för en klok och likvärdig tillämpning måste dock den offentliga sektorn vidta en rad åtgärder. Utöver att ta fram gemensamma koder för exempelvis myndighetsutövning och offentlig upphandling krävs stora och kontinuerliga utbildningsinsatser inom offentlig sektor. Vi behöver också ett organ för den offentliga sektorn som tjänar som samtalspartner med näringslivet, för att tydliggöra var gränserna går – dels inom offentlig sektor, men framför allt mellan privat och offentlig sektor.
Också den offentliga sektorn behöver ett organ för självreglering som kan skapa förutsättningar för att minska risken för korruption. Inom näringslivet finns Institutet Mot Mutor, men motsvarande organ för kommuner, landsting och statliga verksamheter saknas helt.
Det är nu läge för att skapa ett motsvarande organ. Försök att ge särskilda myndigheter i uppgift att skapa lämpliga regelverk har inte lyckats. Det behövs ett nytt organ som kan ta fram riktlinjer, utbilda offentlig sektor och tolka gällande lagstiftning och praxis – men också skapa en samsyn mellan näringsliv och offentlig sektor för att kunna umgås med minimal risk för korruption.
Torbjörn Lindhe, kanslichef, Institutet mot mutor
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
